När man bekantar sig med artiklar om arkangeliter Vasabladet 1860-1880 framkommer det oftast en negativ bild av gårdfarihandlarna. Det var vanligt förekommande att länsmannen har tagit väskan eller påsen med de illegala varorna av arkangeliten och föremålens värde redovisas. En anonym medlem av Ylistaro församling ställer sig frågan vad som hänt med varorna eller pengarna. Enligt insändaren har det blivit bestämt att tre parter skall dela på det som beslagtagits, vilket tydligen inte hänt:
Månne de lagrum och författningar blifwit upphäfda som tillförene bestämde, att sådana waror eller desses wärde skulle delas emellan kronan, angifwaren ock nästa fattighus? (Vasabladet 20.04.1872)
Det verkar finnas två möjligheter för vad som hände med arkangeliten och varornas öde. Det första alternativet är att arkangeliten bedrivit olovlig handel; om endast detta är fallet konfiskeras inte handelsmannens varor. Det andra alternativet är att arkangeliten gjort sig skyldig till skattebrott, då konfiskeras handelsmannens varor och blir utsatta för offentlig auktion vid närmaste tullkammare. Enligt de artiklar som behandlar arkangeliter framkommer det bestämt att handelsmännen var skyldiga till skattebrott.
Kristinestads tullkammare annonserar i tidningen Ahti inför tre auktioner som ordnas mellan juni 1878 och mars 1880. Varorna annonseras ut som beslagtagna varor och består till stor del av tyger och textilier. Motsvarande hittar man även i Vasabladet där Nikolaistads tullkammare annonserar. Varorna består mestadels av tyger och textilier. Det finns även tillfällen när tidningar tydligt skriver ut att ett antal väskor som tidigare tillhört arkangeliter auktioneras ut. Varorna överensstämmer med den sorts varor som arkangeliten ofta hade med sig i sin väska eller påse. Man kan alltså här se att varorna konfiskerats av länsmannen och blir auktionerade vid tullkammaren.
Artiklarna i tidningarna berättar även att de vandrande handelsmännen inte vill bli av med sina varor. Länsmännen har i några fall hamnat i vad man nästan kan kalla upplopp, där eggvapen använts och det krävts upp till fem assistenter och länsmannen för att utföra arbetet. Andra artiklar berättar att en länsman blivit överfallen efter att han konfiskerat arkangeliters väskor. Det är ändå svårt att få insyn i hur ofta handelsmännen hade problem med länsmannen. En del artiklar beskriver de vandrande handelsmännen som ett stort problem och att de fanns i överflöd. Det kan hända att det stämmer men det verkar inte så troligt att det var en alltför stor samling som reste en längre tid tillsammans eftersom konkurrenssituationen skulle försvåra handeln.
För att gå tillbaka till frågan som den anonyma insändaren från Ylistaro socken ställde: vad hände med pengarna? Svaret till insändaren säger att konfiskerade varor endast kan auktioneras ut vid tullkamrarna så är det inte möjligt att detta skett i Ylistaro. Det är sedan kronofogden i Ylistaro som ansvarar för uppgiften att se till att de tre parterna får sin del av de beslagtagna varorna eller värdet. Trots den negativa inställningen till arkangeliter i tidningar så var de betydligt mer populära på landsbygden eftersom motsvarande varor var svårtillgängliga. Lanthandlarna underlättade men det fanns ändå en efterfrågan på andra varor som de kringvandrande handelsmännen kunde erbjuda.
[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]
Kulturvetenskapliga arkiv kan vara skojiga. De innehåller för det mesta väldigt breda materialsamlingar och ibland är det inte så lätt att få en överblick över hela omfattningen. Här görs några plock i ett traditionsarkiv för att ge exempel på vilka material det går att hitta om man söker information gällande konsumtion och kulturmöten. En stor del av samlingarna är sökbara i portalen spegeln.abo.fi, och med vissa restriktioner också i ALMA. Fullständiga sökningar kan dock inte göras utan hjälp av personalen.
Inte sällan har svårigheten att överblicka hela materialet att göra med arkivens tillkomsthistoria. De kan vara inriktade för enskilda forskares specialintressen, men lika ofta kan det vara fråga om en bred satsning för att rädda en snabbt försvinnande del av uppfattade kulturtraditioner. Inte sällan har slumpmässiga donationer och depositioner också bidragit till arkivens brokiga innehåll.
Genom årens lopp har också enskilda forskares intressen sammankopplat med personalbrist gjort att man ser distinkta satsningar som kortvarigt blossar upp, men sedan kapslas in och för en tynande tillvaro. Samarbete med andra arkiv kan resultera i att visst material dubblerats (som t.ex. mellan Åbo Akademis kulturvetenskapliga samlingar och Svenska Litteratursällskapets f.d. Folkkultursarkiv), men då är det i allmänhet väl dokumenterat. Det är t.ex. vanligt att riktigt gamla fotografier återfinns i flera arkiv.
Frågelistor
I centrum av många traditionsarkiv ligger de koncentrerade insamlingar av material som gjorts genom frågebrev (som de ibland också kallas) och fältarbeten. Projektet Kommunicerande Konsumtion koncentrerar sig på handel och kulturmöten som skett i handelssammanhang. Det naturliga intresset inriktas då t.ex. i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi på de monolitiska insamlingar som har med temat att göra.
Handel och kommers intresserade i allmänhet forskarna och redan på 1950-talet gjordes flera frågebrevsinsamlingar till exempel om kringvandrande försäljare (Nr 9), men också om de fasta butikerna (Nr 4), bondeseglation på Estland (Nr 15a) och smörhandeln (Nr 29a). Alla insamlingarna riktade sig till ett informantnätverk där man försökte nå personer som ännu kunde minnas äldre tider. Många av de insamlingarna präglades av ett nordisk samarbete mellan olika traditionsarkiv. (Förteckning över äldre frågelistor vid Cultura: Etnologi och Folkloristik)
Vid Åbo Akademi finns det egna insamlade materialet tillgängligt i original, men också i arbetskopior som inbundna samlingar eller i form av ”digitaliserade” texter. Materialet är koncentrerat och man vet att man hittar vad man söker efter.
De här medvetet insamlade och tematiserade frågelistmaterialen är ju redan i användning av projektet Kommunicerande Konsumtion, och det är en verkligt positiv sak att nya forskare tar sig an ett äldre material med nya frågeställningar. Men det finns arkivmaterial som inte lika uttalat är insamlat för ett syfte. Redan frågelistsvaren till helt andra frågelistor innehåller naturligtvis information om handel och kulturmöten, men där temat inte explicit varit huvudintresset för undersökningarna.
Bilder och intervjuer
Utanför de medvetna insamlingarnas planeter cirklar hundratals mindre satelliter av information omkring och de måste infångas med hjälp av tid, erfarenhet, strukturerade sökningar eller i sista hand av slumpen. Här följer några exempel. Intervjuexemplen kan vara flera minuter långa, så de finns också transkriberade.
Det mesta hittas av sökningar i arkivets databaser, men det kan också löna sig att leta ”i närheten” av de stora insamlingsrycken. I liggare och kataloger kan man se att intresset för en företeelse tenderar att återkomma i olika register under en tidsperiod där en insamling företagits.
På det sättet hittar vi t.ex. genast det etnologiska arkivets första spolbandsinspelning (KIVÅ L1a-b) som en direkt följd av frågelistan Nr 9 ”Kringvandrande ryska handelsmän” från 1957. År 1958 har en okänd intervjuare på finska frågat ut två gamla husbönder i Satakunta om de kringvandrande handelsmännen, och sedan sänt in bandet. Arkivet hade ingen egen bandspelare då ännu. Ljudkvaliteten är rätt bra men intervjutekniken något outvecklad så att intervjuaren oftast verkar föreslå den information som informanten sedan bejakar. Man får en bild av ett lugnare tempo i livet och en påminnelse om att intervjuer alltid är låånga. Bilden av ”påsaryssarna” är väl lite delad men mest positiv. ”Korgmakarna” nämns också som som en kringvandrande grupp, tydligen med lite lägre status.
Det är naturligtvis svårare att hitta sådan information i intervjuer som gjorts med helt andra teman. Men om accessionsprocessen har gjorts med omsorg borde stickordssökningar fånga upp även dessa. Om det finns fullständiga trankriberingar är det ännu mer sannolikt. I en intervjuserie gällande statarmiljöer i Västra Nyland som gjordes under ett fältarbete 1974 hittar vi också en f.d. statkarl som talar om ”påsaryssar”. Också här tycks bilden vara övervägande positiv även om nog får en klar uppfattning om att de ansågs vara annorlunda. Han nämner också de estländska potatishandlarna.
Fiskförsäljare från Åland i Helsingfors hamn ca 1927. Foto: Sverre Boucht. Kivå B376
Estniska potatisförsäljare i Helsingfors hamn ca 1927. Ljus vadmal med mörka kantband var typisk för den estlandssvenska kustbefolkningen. Ett av de tidigaste sätten att ”brända” sig var att som försäljare uniformera sig i likartad klädsel. Klädseln borgade för kvalitet och motsvarades i städerna av olika yrkesgruppers ”uniformer”.. Foto: Sverre Boucht. Kivå B309.
Främmande fiskköpare på Nötö i Nagu 1914. Foto: Torsten Nybergh. Källa: John Gardberg ”Samfundslivet i Nagu och Korpo utskär” Pro gradu-avhandling, 1923 ÅA.
En visa jag inte kan visa
Samma stickord ”påsaryss” fångar också upp en helt annan kategori av material. I A.P. Svenssons ryktbara vissamling i de folkloristiska samlingarna finns en speciell avdelning för ”skabrösa” visor som han upptecknat bland sjömän och prostituerade i Helsingfors hamnkvarter kring sekelskiftet 1900. Här återfinns en visa ”En resande kom in på vår gård (påsaryss)” (IF 110:11, s. 32) som i sex verser beskriver en övernattande handelsresande affärsmans äventyr. Den börjar:
En resande kom in på vår gård
han spord om han nattlogi kan få
en kont han hade på ryggen
så en påsarysse det vara må
…
Jag är inte speciellt luttrad i sammanhanget med den fortsatta visan måste nog betraktas som tillhörande bottenskrapet i A.P. Svenssons samling, både vad gäller rim och fyndighet. Hur som helst visar det att påsaryssarna som en synlig grupp inträtt i tidens populärkultur.
De andra
Påsaryssarnas och även tatarernas roll som nyhetsspridare tangeras i ett frågelistsvar om de första bilarna. Johan Mannerheim försökte som delägare i Jockis gård AB förbjuda gårdsförsäljningen, som ovannämnda grupper sysslade med, genom uppsatta förbudsplakat på minsta backstuga. Orsaken angavs vara att de spred socialism bland befolkningen. Mannerheim råkade bl.a. på grund av detta i svårigheter, sålde sin andel av gården till Alfred Kordelin, och flyttade till Sverige. År 1913 hyrde fabrikören Karl Fazer gårdens marker för jaktsyften och förde då dit den första automobilen, vilket svaret egentligen berättar om. (Frågelisvar ur Nr 60 ”Bilen” KIVÅ FM6612)
En annan grupp handelsresande dyker upp lite senare än påsaryssarna och blir också en grupp som kanske inte alltid åtnjuter de ”vanliga” människornas fulla förtroende. Det var de så kallade ”provryttarna”. En informant berättar om sin barndom på 1910-talet:
I en intervju från Åbolands skärgård stöter vi på än mer intressanta uppgifter om hur man kunde förhålla sig till kringresande försäljare i agrar miljö. Intervjun som är gjord 1974 skulle knappast ha setts i det här sammanhanget om det inte var för ren slump. I samband med att en arkivkund sökte efter spökhistorier och historier om det övernaturliga från Åboland fastnade blicken på följande citat om hur man reagerade efter att någon dött i en gård.
Man känner sig lite betänksam när man funderar över hur ortens stora gästvänlighet beskrivs. Vi får således en föreställning av hur ”strykarna” ändå behandlades som inte riktigt jämlika.
Marknader
I en databassökning med stickord som ”marknad” hittar man lätt mycket material, men å andra sidan kan det bli för mycket information. Bland de etnologiska intervjuerna får man fram hela 111 termer innehållande marknad i 172 olika intervjuer. I praktiken får man sedan för hand gallra ut termer som ”äktenskapsmarknad”. Bland fotografierna hittar man snabbt en bild från Kristinestads Mikaelimarknad som klart avbildar en välbesökt sådan, tagen av samma John Mikael Rosengren som vinjettbilden till den här bloggen. Marknadsbilder finns det relativt gott om i arkiven, men regelrätta dokumentationsprojekt kommer först på 1960-talet.
Mikaelimarknad i Kristinestad vid slutet av 1890-talet. Foto: John Mikael Rosengren. KIVÅ B887 (Valo-foto, Kristinestad).
Ett mer lakoniskt ”fårmarknad” visar sig föreställa en situation där man skämtsamt använt ordet marknad för en mer lokal tillställning för upphittade får. Bilden är inte sämre för det. Fårmarknad kallades nog ganska allmänt den avslutning av fårskallet före Mikaeli, då man samlades för att få sina egna får.
”Fårmarknad” vid Övermark kyrka. Okänt årtal. Foto: Anders Franzén, Övermark. Kivå B594. ”Ända in på 1900-talet, då fåren fingo beta fritt i skogarna och längs vägarna, hände det ofta att en del får inte kunde igenfinnas. Då samlades man varje måndagsmorgon under hela oktober månad invid kyrkan och förde med måndagsmorgon under hela oktober månad invid kyrkan och förde med sig de främmande fåren man funnit och sökte egna, som man saknade. De saknade kunde då ofta igenfinnas, och man betalade till ´upphittaren´ en liten ersättning.”
Det finns således rätt mycket material om marknader i allmänhet och även då utgående från de specialintressen som berördes i början av texten. Märkbart är kanske att romerna som grupp utmålas som särskilt fattiga och eländiga, men ändå inte förekommer i särskilt många omnämnanden. Tatarer (således de muslimska köpmännen som funnits i landet sedan 1800-talet) omnämns nästan inte alls i arkivets äldre material. Judar omnäms sparsamt i t.ex. marknadsminnen. Det visar ju klart också vad som av arkivbildarna uppfattats vara den kultur som ska dokumenteras och studeras. Den här bilden förändras fr.o.m. 1950-talet, först av den ”arktiska” intressevågen och senare av intresse för industri, arbetarkultur och olika minoritetsgrupper. I sammanhanget kan man ändå nämna att redan frågelistan Nr 1 från 1952; ”Om dödandet av hästar, hundar och katter”, intresserade sig för en yrkesgrupp som på många håll betraktades som ”paria”. Och frågelistan om ”Påsaryssarna” kom ju inte så långt senare.
Den 7 mars 2017 höll jag ett föredrag för S:t Petersburg-föreningen i Åbo r.f. med rubriken ovan. Det här blogginlägget, det första i vår projektblogg, är en kort sammanfattning av min presentation. Ämnet för min föreläsning var kringvandrande handelsmän från Ryssland, deras utbud av varor och hur dessa togs emot på den finländska landsbygden under 1800- och början av 1900-talet.
Spår av denna typ av handel kan vara svår att hitta i källorna och därför arbetar vi inom projektet Kommunicerande konsumtion med många typer av material. Rubriken på föredraget är ett citat från det minnesmaterial jag studerar, med dessa ord sägs en av de kringvandrande handelsmän som besökte Nyland i slutet av 1800-talet ha salufört sina varor.
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bodde majoriteten av Finlands befolkning på landsbygden. De flesta hade lång väg till närmaste stad och dåliga transportmöjligheter ledde till att de sällan besökte den. Samtidigt ökade mängden varor på marknaden och i och med det mängden kringvandrande försäljare. I Finland, så som i många länder, hade minoritetsgrupper en viktig roll i spridningen av dessa varor.
En av de grupper som försörjde sig genom rörlig handel i Finland var de såkallade ”påsaryssarna” eller ”laukkuryssarna”. Namnet syftar på att dessa ambulerande försäljare, som vanligen kom från Karelen, transporterade sina varor i stora ryggsäckar eller knyten. Ibland användes benämningen ”arkangeliter” som syftade på handelsmännens ursprung i guvernementet Arkangelsk. De kringvandrande handelsmännens verksamhet var förbjuden i lag men bedrevs ändå, ibland med hjälp av lokalbefolkningen som gömde handelsmännen och deras väskor för länsmännen. Länsmännen var också varierande nitiska i sina försök att stoppa verksamheten. Ibland skedde handeln med deras goda minne, ibland uppstod handgemäng så som följande citat från Åbo Underrättelser visar:
Arkangeliter. Den 5 dennes på aftonen begaf sig kronolänsmannen Frans Selin i Lappi till ett torp i Muramo by, der han wisste att arkangeliter uppehöllo sig. Inkommen i en kammare träffade han sex arkangeliter, hwilka genast rusade på honom med hugg och slag. Hr Selin blef dem likväl öfwermäktig och fråntog dem en wäska. Hans två följeslagare wisade sitt mod genom att se på och icke alls deltaga i leken. Arkangeliterne torde knappt undgå answar för öfwerwåld mot kronobetjänte i tjänsteutöfning (ÅU 16.2.1885).
De ambulerande försäljarna hade ett brett utbud av handelsvaror. Det som vi idag kanske bäst känner till är färggranna schalar som kom att användas som en del av folkdräkten. Men handelsmännen sålde också bland annat band, nålar, hyskor och hakar, knappar, mediciner, gifter, tryckta bilder, brevpapper, pennor, små leksaker och godis. En del sålde glasögon och ibland fanns något enstaka dyrbarare föremål med i utbudet. Under 1900-talet blev färdigsydda kläder, klänningar, skjortor, kostymer och arbetskläder allt vanligare handelsvaror. Varornas ursprung varierade, en del kom ändå från Ryssland, annat var sådant som handelsmännen tog med sig från en butik i Finland.
”Påsaryssar” fotograferade av Erik Hägglund 1917. Källa: SLS/ Samlingarna i Vasa.
I mitt material lyfts kvinnor och ungdomar fram som de främsta kunderna. Många av handelsvarorna riktade sig till kvinnor eller användes i hemmet, som sågs som kvinnornas domän, medan ungdomarna ansågs tycka om sådant som var nytt och billigt. I praktiken hittade handelsmännen dock sina kunder i de flesta torp och gårdar. Att pruta hörde till och det gjorde också handelsmannens besökt till ett spektakel, något roligt som gav lite omväxling i vardagen. Den rörliga handeln var även viktig eftersom de kringvandrande handelsmännen inte bara förde med sig varor utan även nyheter och historier från andra delar av landet och världen.
År 1859 blev det tillåtet att öppna butiker också på landsbygden i Finland och under de följande årtiondena luckrades lagstiftningen upp ytterligare. Trots det var det fortfarande många som föredrog att köpa varor av de kringvandrande handelsmännen – de fick då varan till dörren och utbudet var i vissa fall större. Den förändrade lagstiftningen öppnade dock upp möjligheter också för de kringvandrande handelsmännen, av vilka en del valde att stanna kvar i Finland, gifta sig och öppna en handelsbod.
