Kategoriarkiv: Uncategorized

Tre små gummor skulle gå en gång

Publicerat av

De är på väg till marknaden i Nora, gummorna i ringleken. Väl framme ska de äta godis, åka karusell och roa sig hela dagen.

En del av de frågor inom projektet som intresserar mig rör kunderna. Vem var de egentligen och vad betydde det för dem att få köpa varor av kringvandrande handelsmän och på marknader?  Vilken betydelse tillskrev kunderna de varor som de köpte? En klar fördel med att handla av en kringresande handelsman var det praktiska, det var lättare att göra affärer hemma på gården än att resa lång väg till närmaste butik. Men sen då?

Liksom många somrar tidigare tillbringade jag nyligen några veckor på Åland. Vädret var inte det bästa, så ett par dagar kombinerade jag nytta med nöje och besökte Ålands landskapsarkiv i jakt på kunder till de rörliga handelsmän som vi studerar inom projektet. Ett källmaterial som jag bekantade mig var en samling med brev som skickats från en dotter till en mor under flera år under senare delen av 1800-talet. Breven var skrivna av Edla Wilhelmina (Mimmi) Tallqvist (född Thulé, 1846–1902) som var gift med prästen Karl Alfred Ludvig Tallqvist. Tillsammans kom paret att få sju barn. Familjen bodde först i Åbo, varifrån de flyttade till Ekenäs och senare vidare till Åland. Breven i samlingen är alltså skickade från flera olika platser inom vårt undersökningsområde, dvs. det svenskspråkiga Finland.

Mimmi skickade många brev till sin mamma i Kangasala i Birkaland. Hon rapporterade bland annat om sin vardag, redogjorde för konflikter med tjänstefolket och förhörde sig om sin mors hälsa. Breven innehåller också en del omnämnanden om konsumtion. Mimmi beställde varor, berättade om sin försäljning av odlade grönsaker och nämnde olika inköp som hon gjort eller ville göra. I en del av breven nämns också marknader och försäljningen där.

Efter sin flytt till Åbo år 1875 gav sig Mimmi iväg till torget för att göra olika inköp till hushållet. Ett av de första breven i samlingen vittnar om hennes  besvikelse över utbudet, bland annat skrev hon  till sin mamma: ”[…] aldrig kunde jag föreställa mig att en marknad i Åbo kunde vara så usel”.  På torget såldes vispar och andra saker av trä, inte så mycket sådant som Mimmi kunde ha nytta av för att inreda hemmet på Biskopsgatan.  Något år senare flyttade familjen, som då hade utökats med barn, till Ekenäs. Också där var torget en viktig plats för handel. I Ekenäs såldes bland annat mycket grönsaker och fisk, men det gällde att vara på plats i god tid eftersom kampen om varorna var hård. Efter en tid i Ekenäs gick flyttlasset till Åland där familjen bosatte sig i Jomala prästgård.  Även från Åland skrev Mimmi till sin mamma om sådant som berörde handel och marknader. Bland annat berättade hon om hur marknaden blev inställd pga. rädsla för att sjukdomen kolera skulle sprida sig i folksamlingen. Koleran var en fruktad sjukdom och eftersom det saknades några egentliga botemedel fram till slutet av 1800-talet var karantän ett av de få sätt på vilket man kunde skydda befolkningen.

Från Åland rapporterade Mimmi också att det dåliga vädret skrämde bort marknadsfolket. Det var bara ett fåtal som ”kommo såsom vanligt att slumpa av ryssarna och åka karusell”. I regnet varade kanske inte fröjden på marknaden hela dagen, men å andra sidan kan man utgå ifrån att köerna till karusellen inte var så långa för den som ville åka med.

 

Källa: Edla Wilhelmina (Mimmi) Tallqvists brevsamling,  Ålands landskapsarkiv.

Från påse på ryggen till handelsbod

Bild

Förra sommaren tillbringade jag några dagar i Ålands landskapsarkiv med att söka fram material till vårt projekt. Då stötte jag på en av de kringvandrande handelsmän från ryska Karelen som slog sig ner i Finland i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Hans namn var Nikolaj Rugojeff.

Vårt projekt fokuserar på rörlig handel, den handel som ägde rum i stugorna och på marknader. Men, som historikern Pekka Nevalainen visat i sin bok om de karelska gårdfarihandlarna, fanns det också sådana som övergav den rörliga handeln, bosatte sig i Finland och öppnade handelsbod.  I mitt material nämns bofasta handelsmän på flera håll i de svenskspråkiga områdena i Finland. De fanns på flera håll i Österbotten, på Åland, i Karis och på Kimitoön. De sistnämnda kan man bekanta sig med här på Sagalunds museums hemsida.

Nikolaj Rugojeff slog sig ner på Åland och öppnade en handelsbod där någon gång under 1900-talets första år. Under sin tid som bofast handelsman hann han vara inblandande i olika slags affärer och också öppna och stänga ett antal handelsbodar.  I det minnesmaterial som jag studerat är en av dessa handelsbodar beskriven, den i Södersunda, Jomala:

 

”Den var ett mindre rum och så var det en disk som gick i vinkel och fullt med krokar i taket, som de hade alla möjliga saker upphängda på och på väggarna, och rummet, som kunderna hade till att stå i kunde vara ungefär en 2×2 m.”

 

Förutom att varor hängdes upp i taket, radades en del av utbudet i handelsboden upp på disken. En del av den var täckt med glas, under vilket de mest ömtåliga varorna förvarades. Kunden fick sedan stå och peka på vilka varor hon eller han ville ha. Utifrån beskrivningen av Rugojeffs handelsbod motsvarade den väl de enkla handelsbodar som var typiska för tiden kring år 1900. Även om handelsboden till sin storlek var liten, möjliggjorde den en annan typ av verksamhet än den rörliga handeln, där handelsmannen bar omkring varorna på sin rygg och förevisade dem på stuggolven.

 

Efter att ha etablerat sig som handelsman, annonserade Rugojeff i den lokala tidningen Åland. Följande annons är från år 1912, då industrialiseringen gjort att färdiga kläder blivit allt vanligare.

 

Åland, 11.05.1912, nr. 38, s. 4

 

Vilka andra varor såldes då i Rugojeffs handelsbod? Bland dokumenten i Ålands landskapsarkiv fanns också handlingar som upptecknades efter Rugojeffs död år 1914. Bouppteckningen är en detaljerad översikt över hans tillgångar och egendom. Bland de listade sakerna finns två butiksinredningar, värderade till 600 mark, samt olika typer av vågar, vikter och mått. Vidare innehåller handlingarna olika fodringar på Rugojeffs dödsbo, samt listor med handelsvaror som han beställt till sin verksamhet. Allt från fönsterglas och olika förnödenheter såsom kaffe, vetemjöl och bruna bönor till metspön, spik och skruvar hade skeppats till Mariehamn för Rugojeffs räkning. Lindfors’ karamell och marmeladfabrik i Borgå hade försett handelsboden med sex lådor blandade papperskarameller.

 

Just nu skriver jag på en artikel om Nikolaj Rugojeff och några andra kringvandrande handelsmän som öppnade handelsbod i de svenskspråkiga områdena i Finland. Hur gick övergången från rörlig till bofast handelsman till rent konkret och hur togs dessa handelsmän emot av lokalsamhället? I mitt sökande efter material har jag stött på många intressanta historier och personligheter bland de män som lade påsen på hyllan och öppnade eget.

 

Bildkälla:

http://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1162723/articles/2184630?page=4 Kansalliskirjaston Digitoidut aineistot

Andra källor och litteratur:

Kulturhistoriska institutionen vid Åbo Akademi,  Frågelista nr 4, butikshandeln på landet.

Kulturhistoriska institutionen vid Åbo Akademi, Frågelista nr. 9, Kringvandrande ryska handelsmän.

Ålands domsagas arkiv, konkurshandlingar, kartong 31.

Aulis J. Alanen, Suomen maakaupan historia (Jyväskylä 1957).

Pekka Nevalainen, Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoimintaa Suomessa (Helsingfors 2016).

”Vackra saker, fina saker, köp, köp”

Publicerat av

Den 7 mars 2017 höll jag ett föredrag för S:t Petersburg-föreningen i Åbo r.f. med rubriken ovan. Det här blogginlägget, det första i vår projektblogg, är en kort sammanfattning av min presentation. Ämnet för min föreläsning var kringvandrande handelsmän från Ryssland, deras utbud av varor och hur dessa togs emot på den finländska landsbygden under 1800- och början av 1900-talet.

Spår av denna typ av handel kan vara svår att hitta i källorna och därför arbetar vi inom projektet Kommunicerande konsumtion med många typer av material. Rubriken på föredraget är ett citat från det minnesmaterial jag studerar, med dessa ord sägs en av de kringvandrande handelsmän som besökte Nyland i slutet av 1800-talet ha salufört sina varor.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bodde majoriteten av Finlands befolkning på landsbygden. De flesta hade lång väg till närmaste stad och dåliga transportmöjligheter ledde till att de sällan besökte den. Samtidigt ökade mängden varor på marknaden och i och med det mängden kringvandrande försäljare. I Finland, så som i många länder, hade minoritetsgrupper en viktig roll i spridningen av dessa varor.

En av de grupper som försörjde sig genom rörlig handel i Finland var de såkallade ”påsaryssarna” eller ”laukkuryssarna”. Namnet syftar på att dessa ambulerande försäljare, som vanligen kom från Karelen, transporterade sina varor i stora ryggsäckar eller knyten. Ibland användes benämningen ”arkangeliter” som syftade på handelsmännens ursprung i guvernementet Arkangelsk. De kringvandrande handelsmännens verksamhet var förbjuden i lag men bedrevs ändå, ibland med hjälp av lokalbefolkningen som gömde handelsmännen och deras väskor för länsmännen.  Länsmännen var också varierande nitiska i sina försök att stoppa verksamheten. Ibland skedde handeln med deras goda minne, ibland uppstod handgemäng så som följande citat från Åbo Underrättelser visar:

Arkangeliter. Den 5 dennes på aftonen begaf sig kronolänsmannen Frans Selin i Lappi till ett torp i Muramo by, der han wisste att arkangeliter uppehöllo sig. Inkommen i en kammare träffade han sex arkangeliter, hwilka genast rusade på honom med hugg och slag. Hr Selin blef dem likväl öfwermäktig och fråntog dem en wäska. Hans två följeslagare wisade sitt mod genom att se på och icke alls deltaga i leken. Arkangeliterne torde knappt undgå answar för öfwerwåld mot kronobetjänte i tjänsteutöfning (ÅU 16.2.1885).

De ambulerande försäljarna hade ett brett utbud av handelsvaror.  Det som vi idag kanske bäst känner till är färggranna schalar som kom att användas som en del av folkdräkten. Men handelsmännen sålde också bland annat band, nålar, hyskor och hakar, knappar, mediciner, gifter, tryckta bilder, brevpapper, pennor, små leksaker och godis. En del sålde glasögon och ibland fanns något enstaka dyrbarare föremål med i utbudet. Under 1900-talet blev färdigsydda kläder, klänningar, skjortor, kostymer och arbetskläder allt vanligare handelsvaror. Varornas ursprung varierade, en del kom ändå från Ryssland, annat var sådant som handelsmännen tog med sig från en butik i Finland.

”Påsaryssar” fotograferade av Erik Hägglund 1917. Källa: SLS/ Samlingarna i Vasa.

I mitt material lyfts kvinnor och ungdomar fram som de främsta kunderna. Många av handelsvarorna riktade sig till kvinnor eller användes i hemmet, som sågs som kvinnornas domän, medan ungdomarna ansågs tycka om sådant som var nytt och billigt. I praktiken hittade handelsmännen dock sina kunder i de flesta torp och gårdar. Att pruta hörde till och det gjorde också handelsmannens besökt till ett spektakel, något roligt som gav lite omväxling i vardagen. Den rörliga handeln var även viktig eftersom de kringvandrande handelsmännen inte bara förde med sig varor utan även nyheter och historier från andra delar av landet och världen.

År 1859 blev det tillåtet att öppna butiker också på landsbygden i Finland och under de följande årtiondena luckrades lagstiftningen upp ytterligare.  Trots det var det fortfarande många som föredrog att köpa varor av de kringvandrande handelsmännen – de fick då varan till dörren och utbudet var i vissa fall större.  Den förändrade lagstiftningen öppnade dock upp möjligheter också för de kringvandrande handelsmännen, av vilka en del valde att stanna kvar i Finland, gifta sig och öppna en handelsbod.

Litteraturtips:

Mervi Naakka-Korhonen & Maiju Keynäs: Halpa Hinta, pitkä mitta. Vienankarjalainen laukkukauppa (SKS 1988).

Pekka Nevalainen: Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin – itäkarjalaisten liiketoimintaa Suomessa (SKS 2016).

Nils Storå: ”Rucksack Russians” in Finland: peddling and culture contact, Ethnologica Scandinavica 1991, s. 74-96.