Författararkiv: Anna Sundelin

Berättelser om ”Ryss-Alfred”

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Historikern Peter Olausson skriver i antologin Biografiska betydelser om hur vi genom att foga samman minnen och fakta till en berättelse skapar oss en bild av ett livsöde. Enligt Olausson kan minnen som bevarats i folks sinnen vara bättre än inristningar i en sten på en gravgård, eftersom de senare med tiden förlorar sin betydelse för dem som råkar passera.[1] På Larsmo församlings gravgård i Larsmo, Österbotten, finns ett namn och några datum inristade i en liten metallplatta fäst vid ett kors. Själva korset avslöjar inte så mycket mer, men andra källor, däribland nedtecknade minnen, avslöjar en intressant historia om ett spännande livsöde. Det här är berättelsen om ”Ryss-Alfred”.

Foto: Fredrik Björkskog, Larsmo lokalhistoriska arkiv.

 

Ursprungligen kom den rörlige handelsmannen Alfred Lesojeff (f.1856), av sina kunder allmänt kallad ”Ryss-Alfred”,  från Vuokkiniemi i Vitahavskarelen.  Enligt historikern Pekka Nevalainen gav sig 300-400 personer från detta område årligen ut på handelsresor till Finland i slutet av 1800-talet.[2]  Till skillnad från många andra av de rörliga handelsmän som omnämns, är bilden av Alfred rätt så tydlig i svaren på de etnografiska frågelistor vi undersöker i vårt projekt. En orsak till detta kan vara att han besökte samma område i Österbotten från år till år under en väldigt lång period.  Enligt minnesberättelserna rörde sig Alfred till fots, bärande på en stor väska med varor på ryggen. Hans vandringsväg gick från Jakobstad till Larsmo, därifrån fortsatte han till Öja och Gamlakarleby och vidare genom Kronoby och Pedersöre tillbaka till Jakobstad igen. Den tunga packningen gjorde att han rörde sig långsamt, och ofta tog stöd av en vandringsstav.

Alfred Lesjeff rörde sig i närheten av Jakobstad, Larsmo, Öja, Gamlakarleby och Pedersöre. Karta över Österbotten. Uppslagsverket Finland (1985).

Berättelserna om Alfred skrevs ner årtionden efter de händelser de beskriver, och kan därför vara färgade av nostalgi och förenkling. I en del av svaren är det också klart att minnena inte är respondentens egna, utan baserar sig på intervjuer gjorda med andra människor. I dessa fall  har skribenten ofta sett sig som talesman för en hel by eller ett samhälle.[3] I materialet beskrivs Alfred som en kortväxt man med långa mustascher. Han var ofta mera ledsen än glad och hade lätt för att bli arg. Då han fick övernatta hemma hos någon familj höll han sig mest för sig själv om kvällarna.  Han tyckte mycket om starkt kaffe som han själv hade kokat.

Illustration ur barnboken Ihmeitten maa av Alfr. Saukkonen (1919)

Alfred bjöd ut sina handelsvaror i lågmäld ton på bruten svenska. Han uppfattades ändå som påstridig, han frågade inte om de människor han mötte var intresserade av varorna, utan öppnade genast upp sin väska för att förevisa utbudet. Varorna, av vilka en stor del var av god kvalitet, sades vara från Viborg. Alfred sålde mest tyger av olika slag men också en del färdiga kläder. En respondent minns att han köpte ett tyg av Alfred som senare blev till den bästa kostym mannen någonsin ägt.

Enligt historikern Christina Florin ger ett biografiskt grepp forskaren möjlighet att analysera en människas liv som en process, och individen som en människa med sociala kontakter, arbete och familj, i stället för enbart som en abstrakt individ.[4] Trots sitt ilskna humör verkar Alfred ha varit en omtyckt besökare, han hade vissa hus som han återkom till under sina vandringar och ibland kunde han stanna en vecka eller två på en plats. Under de första handelsresorna vandrade han tillsammans med sin pappa, som vuxen hade han en gång med sig sin fru och sitt barn men för det mesta rörde han sig ensam. I och med att han sov över i olika hus längs med vandringsvägen, och rörde sig under så många år i området, fick han många bekanta i Österbotten.  År 1935, under en av sina vandringar, drabbades han av slaganfall och den lokala vårdnämnden ordnade så att han blev omhändertagen av en familj i Eugmo.

Nekrolog publicerad i Jakobstads Tidning 15.1.1938.

 

Alfred dog den 2 januari 1938 och begravdes på begravningsplatsen i Larsmo.  Jordfästningen i Larsmo kyrka förrättades av en ortodox präst som tillkallats från Vasa. I en nekrolog publicerad i Jakobstads Tidning  den 15.1.1938 berättas att begravningen hade lockat en stor mängd åskådare.

 

Källor och litteratur

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Jakobstads Tidning

Fellman, Håkan, Karlsson, Gösta och  Fagerudd, Karl-Johan 2006.  Larsmo – från istid till nutid.

 Florin, Christina, ”Biografia rajoja rikkomassa. Kolme esimerkkiä ruotsalaisesta elämänkertatutkimuksesta”, Heini Sinisalo, Seija Jalagin, Marianne Junila & Heidi Kurvinen, Historiallinen elämä. Biografia ja historiantutkimus, 2014, 27–44.

Hagström, Charlotte & Marander-Eklund, Lena. (red.) 2005. Frågelistan som källa och metod. Lund: Studentlitteratur.

Korkiakangas, Pirjo, Olsson, Pia, Ruotsala Helena & Åström, Anna-Maria 2016. Kirjoittamalla kerrottua. Korkiakangas, Pirjo, Olsson, Pia, Ruotsala Helena & Åström, Anna-Maria (red.), Kirjoittamalla kerrotut. Kansantieteelliset kyselyt tiedon lähteinä, Helsinki: Ethnos, 7–39.

Lilja, Agneta 2016. ”Svara nu snällt på den lista, jag nu sänder” – Frågelistan som etnologisk arbetsmetod. Nätverket 20, 20–27.

Nevalainen, Pekka 2016. Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoiminta Suomessa.

Saukkonen, Alfr. 1919. Ihmeitten maa. Valistuksen lastenkirjasto no. 12.

[1] Peter Olausson, ”Breven hem. Om en Amerikaemigrants levnadsberättelse”, Lena Marander-Eklund & Ann-Catrin Östman (red.), Biografiska betydelser. Norm och erfarenhet i levnadsberättelser  (Gidlunds förlag 2011), s. 185, 187–188.

[2] Pekka Nevalainen, Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin, s. 43.

[3] Korkiakangas et al. 2016, 20–21; Hagström & Marander-Eklund 2005, 16–21; Lilja, 2016, 22.

[4] Christina Florin, ”Biografia rajoja rikkomassa. Kolme esimerkkiä ruotsalaisesta elämänkertatutkimuksesta”, Heini Sinisalo, Seija Jalagin, Marianne Junila & Heidi Kurvinen, Historiallinen elämä. Biografia ja historiantutkimus, 2014, 27–44.

Den blommiga huvudduken

Publicerat av

Av Anna Sundelin

”Nej, tyvärr inte! Jag beklagar, det har vi inte information om”.

Ända sedan vårt projekt startade år 2016, har jag kontaktat olika museer och hembygdsföreningar i de svenskspråkiga områdena i Finland för att få reda på om de i sina samlingar har bevarat föremål som kan kopplas ihop med de rörliga handelsmännen från ryska Karelen. Svaret har ofta varit nej. Även om museernas samlingar innehåller en hel del saker som potentiellt kan ha förts till Finland av rörliga handelsmän, är detta inte sådan information som noterats då föremålen katalogiserats. En orsak kan vara att många av de varor som de kringvandrande handelsmännen saluförde var av dålig kvalitet och därmed av ringa värde, slit-och-slängföremål som aldrig nått så långt som till museernas samlingar. En annan förklaring kan vara att intresset för föremålens ursprung endast har sträckt sig till dess ägare eller den som donerat föremålet till samlingen, men inte längre än så.


Bildtext: Huvudduk, kat.nr 2112, av brunt ylletyg med tryckt blomstermönster i brunt, rött, blått, gult och grönt. Storlek 75 x 75 cm.
Gåva av Alma Byskata, 1993. Foto: Leena Sandberg.

Men, plötsligt en dag fick jag napp. Brages Friluftsmuseum i Vasa har nämligen i sina samlingar en vacker blommig huvudduk som enligt kataloguppgifterna är köpt av en s.k. ”laukkurysse” och som har getts som gåva till en fyraårig flicka i början av 1900-talet.  Vilket fynd! Äntligen fick jag tag på ett konkret föremål som sålts av en rörlig handelsman. Trägen vinner!

Smuggling, oförtullade varor och den långa vägen hem       

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Handelsmannen sålde granna tyger och schalar, vilka den tiden voro eftertraktade. Enligt NN sånt som insmugglats. Ty hans far […] hade nattetid hämtat flera gånger, med häst, varor från Sarvijoki by i Jurva  (ca 20 km väg). Flera av handelsmännen samlades då till [hans] hem och varorna (sic) skiftades och delades upp. Under tiden voro fönstrena för täckta, att ingen utifrån  fick se, vad som skedde (KIVÅ M 734:1).

Efter en äventyrlig hemresa med nedfallna elledningar, evakuerade tåg och språngmarscher på diverse stationer och Kastrup för att hinna med sista flyget hem, har vi nu lyckligt återvänt till Åbo från Växjö. Där deltog vi med ca 400 andra historiker i Svenska historikermötet 2019; under tre dagar tog vi del av vad som är på gång inom historievetenskapen i Sverige och presenterade även vår egen forskning.

Bland flera intressanta teman vill vi i det här inlägget lyfta upp frågan om smuggling som bland annat behandlades i en session med de svenska historikerna Anna Knutsson, Pia Lundqvist och Hanna Hodacs. Inom vårt projekt har vi inte tidigare tittat närmare på smuggling, men vi har noterat att smuggling och handel med oförtullade varor nämns i de källor vi använder. Vad kan vi alltså säga om detta spännande tema utgående från dagstidningar och minnesmaterial gällande rörlig handel?

Källa: Helsingfors Aftonblad 26.10.1893.

Smuggling och handel med oförtullade varor är fenomen som av självklara skäl lämnat relativt få spår i källorna, men vid en noggrannare granskning kan man ändå hitta ett och annat. I det minnesmaterial som vi studerat finns till exempel en del omnämnanden om nattliga transporter, omfördelning av handelsvaror bakom nerdragna gardiner och undangömda förråd i både källare och på vindar. Även i samtida tidningar omnämns nu och då smuggling, handel med oförtullade varor och beslagtaget gods. De lumphandlare som vi har skrivit om tidigare under rubriken Männen från Mola, hade till exempel rykte om sig att gömma smuggelgods i sina slädar. Tidningen  Wiipuri berättar om hur en lumpsamlare hade gömt 100 flaskor punsch i den lump han samlat ihop och lyckats undkomma polisen som inte velat smutsa ner sig genom att leta igenom de smutsiga trashögarna (Wiipuri 28.3.1896). Farmaceutisk Tidskrift, en branschtidning för apotekare, noterade att ”kringvandrande gårdfarihandlare, lumpsamlare m.fl.” sålde stora mängder insmugglad medicin, så kallade Hoffmansdroppar, till befolkningen på den finländska landsbygden. Dropparna, som ofta intogs på en sockerbit, användes främst i berusande syfte (Farmaceutisk tidskrift 29.4.1901).

Medicinflaska som innehållit sk. Hoffmansdroppar. Åbo Muceicentral.

Den besvärliga hemresan från Växjö aktualiserade också frågor om transport.  Maiju Keynäs skriver i sin licentiatavhandling att det var besvärligt att smuggla varor från Sankt Petersburg till Finland och de gårdfarihandlare från ryska Karelen som befann sig här. En vanlig metod var att försöka få det hela att verka lagligt genom att skicka varorna till en namngiven handelsman i Finland, alltså en person som också annars mottog försändelser med handelsvaror.  Myndigheterna höll dock upp ögonen efter sådana fall och var inte sena med att göra beslag om de misstänkte att något olagligt var i görningen.

I de samtida dagstidningarna noteras även några fall där den rörlige handelsmannen åkt fast för olaga handel.  Under rubriken ”Åter en arkangelit” beskriver tidningen Folkwännen hur länsmannen I Ruokolax socken i Wiborgs län gjort ett beslag på en mängd oförtullade varor, en häst och en släde (Folkwännen 1.3.1876). I minnesmaterialet berättar en respondent från Närpes hur de rörliga handelsmännen i området kände igen länsman Benjamin Packaléns hästar på långt håll och gömde sig i skogen om de råkade färdas på samma väg. Allt för att slippa få sina väskor beslagtagna (KIVÅ M 697:1).

De gånger länsmännen lyckades få fast en rörlig handelsman med oförtullade varor, såldes varorna på auktion. Tidningen Vasabladets läsare underrättades om en sådan tillställning med följande annons (Vasabladet 23.5.1877):

Enligt annonsen såldes ”tre stycken arkangelitwäskor” med innehåll på en auktion i Nikolaistad (Vasa) i maj 1877.

Som dessa få nedslag i materialet visar, var smuggling också en del av den rörliga handel som vi studerar inom  vårt projekt.  Samtidigt väcker våra fynd flera frågor gällande till exempel vilka andra varor som smugglades och hur smugglingen gick till i praktiken. Detta är frågor som vi kommer att gräva vidare i nu då vi fått upp ögonen för ytterligare ett spännande perspektiv på den rörliga handeln i Finland under 1800- och början av 1900-talet.

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv 

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900)  (Suomen historian lisenssiaattityö 1981).

Pekka Nevalainen, Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoiminta Suomessa (SKS 2016).

Säg det med ett vetebröd

Publicerat av

Av Anna Sundelin

”De ynglingar [på kyrkbacken], som vilja för något gälla, måste rikeligen undfägna de unga flickorna med semlor och bakelser”[1]

Om du är kär i någon, köp henne en bulle så kanske det går vägen. Ungefär så lyder rådet från kyrkbacken i Pernå i slutet av 1800-talet.

Vetebröd i olika former nämns ofta bland de handelsvaror som jag studerar inom KoKo-projektet. Mot slutet av 1800-talet hade vetebröd blivit allt vanligare och därmed också  en del av landsbygdsbefolkningens kost. Redan från början på århundradet hade en kopp kaffe varit en viktig del av dagen, nu började man allt oftare servera kaffet med en bulle vid sidan om. Att köpa bullar eller kringlor var förknippat med helg och fritid, och därmed en viktig del av kyrkobesöket om söndagarna. I en historik över Nagu socken i Sydvästra Finland berättas, att framför allt barn såg fram emot kyrkobesöken eftersom de visste att bagaren skulle sälja vetebröd på kyrkbacken. Efterfrågan på bullarna var stor så det gällde att komma i god tid, annars blev man utan.

Utöver de lokala bagarna var det i slutet av 1800-talet en rätt varierande grupp av försäljare som livnärde sig på folks begär efter vetebröd. Gamla gummor på jakt efter extra förtjänst, barn som ville förtjäna egna pengar samt rörliga handelsmän sålde också bullar och kex på kyrkbackarna runt omkring i landet om söndagarna.

En kvinna som säljer bröd, Brahestad, Fotograf: Samuli Paulaharju 1923. Museiverket, Etnologiska bildsamlingen, Samuli Paulaharjus bildsamling.

Också under stadsfärder var vetebröd en viktig handelsvara och något man gärna hämtade med sig som en gåva till dem som inte hade haft möjlighet att följa med till staden.  Under marknader var kringlor och andra bakverk givna handelsvaror. Och så som på kyrkbacken var vetebrödet under marknaden en viktig del av interaktionen mellan unga män och kvinnor. I en dagboksanteckning av  österbottningen Johan Wenelius från 1850-talet, kan man läsa om hans erfarenheter av just detta:

 ”Den 27 Oktober var marknad i Gamlakarleby stad. Till marknaden var som vanligt ungdomen från hela orten samlad och bland dem äfven jag. Marknads aftonen begärde Nämndemansdottern Sofia Björndahl hvetebröd (gotta) af mig, såsom vanligt var för flickor, att på marknad begära av pojkar. Hon var mycket blyg när hon begärde hvetebröd af mig. Men jag gick stolt bort från henne, ehuru jag kände inom mig böjelse för att vilja bifalla till hennes begäran.”[2]

Orsaken till att Johan Wenelius inte ville köpa vetebröd till Sofia Björndahl på marknaden var att han tillsammans med en kamrat redan sett ut ett par andra flickor att uppvakta. Dessa flickor bjöd han på både vetebröd och annan mat. På basen av dagboken kan man dock anta att Johan Wenelius så småningom ångrade sitt val och ett par år efter händelsen på marknaden gifte han sig med Sofia.

Litteratur:

Wasa Framåt 27.8 1881.

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johan Wenelius, Dagbok. Anteckningar 1844–1916. Otalampi: Sahlgrens förlag, 1990.

Rainer Fagerlund et.al, Nagu Sockens Historia I. Nagu Kommun, 1992.

Lauri Kuusanmäki ”Kulutustavarain leviäminen maalaisväestön keskuuteen”, Suomen Kulttuurihistoria IV. Jyväskylä: K.J. Gummerus Oy, s. 96–119, 1936.

[1] Wasa Framåt 27.8 1881, s. 2.

[2] Johan Wenelius, Dagbok. Anteckningar 1844–1916. Otalampi: Sahlgrens förlag, 1990, s. 39.

Idag är det romernas dag

Publicerat av

Av Jutta Ahlbeck

Den romska flaggan.

Idag, den 8 april, firas romernas internationella dag till minne av den första romska kongressen i London 1971. Metaforiskt sett har romerna inget ”eget” land, de är splittrade och bor i alla världens kontinenter. Det finns dock gemensamma symboler som romer enas kring. En av dessa är den romska nationaldagen som idag firas världen över. I Finland finns det omkring 10 000 romer och ungefär 3000 finländska romer är bosatta i Sverige.

Igår bjöd staden Jakobstad in till fest för att fira den romska nationaldagen. I Jakobstad finns också en arbetsgrupp för frågor som rör romer. Särskild fokus ligger på boende, skola och utbildning. Dessa frågor har varit på agendan sedan den ”romska socialpolitiken” initierades på 1960-talet. Tidigare försvårades romska barns skolgång, eller var rentutav omöjlig, p.g.a. att romerna sällan var fast bosatta utan flyttade runt. Många äldre romer är fortfarande analfabeter.

I vårt projekt där vi studerar etniska, språkliga och religiösa minoriteters försörjning under sent 1800- och tidigt 1900-tal, utgör romer den grupp som av majoritetsbefolkningen skildras i de mest nedsättande termer. ”Zigenaren” (som arketyp) är lat, oförmögen till regelrätt arbete, han luras, stjäl och är allmänt förkastlig. Trots att det sena 1800-talets ”zigenarfråga” ebbade ut, förblev den rasistiska diskursen kvar. Upplevelser av diskriminering är något som förenar romer än idag. Camilla Nordberg, som studerat finska romska aktivister, visar hur romer skildrar och förstår sitt medborgarskap underifrån (from below). Även om situationen för romer har förbättrats avsevärt sedan tidigt 1900-tal, visar Nordbergs forskning att det finns en beständighet i upplevelsen av underordning. Många romer ser sig själva som det finländska samhällets underklass, särskilt i förhållande till utbildnings- och arbetsmöjligheter.

I Yles intervju berättar Harri Svart att det ofta är svårt för romska barn och unga att finna sig till rätta och bli accepterade i samhället. Svart själv är skolgångsbiträde och arbetar också som koordinator för att stöda och hjälpa romska barn och unga i frågor som rör skola, utbildning och arbete. Harri Svart säger att han fick kämpa för sin utbildning och menar att romer ”får jobba dubbelt så hårt.” Staden Jakobstad har tagit sitt ansvar i att förbättra situationen för romer, och jag önskar flera städer skulle följa Jakobstads exempel.

Sedan 1933 har romerna en egen flagga, men vid mötet 1971 lade man till ett hjul på flaggan för att understryka romernas historiska koppling till Indien. Det röda hjulet symboliserar resande och utveckling, men också romernas ursprungsland Indien. I Indiens flagga finns ett liknande hjul. År 2000 utropade International Romani Union Romanistan som romernas transnationella hemland, utan krav på territorium, skriver Minoritet.se.

I dag flaggar flera finländska städer med den romska flaggan, skriver Yle.

Mera om dagen kan du läsa här på svenska YLE:s sidor:

”Vi har kommit långt, men det finns mycket kvar att göra.”

 

 

Lurendrejare och ”falska varor”

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Ibland gav han sig av under natten för att hämta tyger i Haparanda, sedan drog han bort stämplarna och sa ”Köp här bra tyg från Tammerfors”. (KIVÅ 9:1 FM 814:1)

Detta citat, hämtat ur ett svar på en frågelista om kringvandrande ryska handelsmän, återger en respondents beskrivning av en rysk-karelsk gårdfarihandlare och hans tveksamma försäljningsmetoder. Berättelsen antyder att handelsmannen med bedrägliga metoder försökte få kunden att tro att det tyg han sålde kom från Tammerfors, den finländska textilindustrins centrum. Där låg bland annat den år 1820 grundade textilfabriken Finlayson, vars namn i finländska kunders ögon var en garant för hög kvalitet. Genom att hävda att tyget härstammade därifrån försökte försäljaren trissa upp priset, medan den kvalitetsmedvetna kunden måste vara på sin vakt för att undvika att bli lurad.

Alla känner till begreppet ”piratvara” – en vara som inte är vad den utges för att vara. De flesta av oss har kommit i kontakt med fenomenet; kanske har vi rentav själv för en småpeng köpt en Gucci-väska, ett par Ray-ban-solglasögon eller ett par ”äkta” Levis-jeans på någon marknad. I sådana fall har vi (förhoppningsvis) gjort det medvetna om att varan är oäkta. Svårare kan det vara att avgöra en produkts äkthet i den mera anonyma näthandeln, men även här är priset för det mesta en markör.

Berättelser om handelsmän som säljer falska eller oäkta varor är ett tidlöst tema som återfinns också i skildringar av den småhandel i Finland som Kommunicerande konsumtion-projektet studerar. Våra källor visar att försäljare ofta var förtegna om sina varors ursprung, eller att de rakt av ljög om såväl ursprunget som produkternas kvalitet. Tatarer anklagades för att på marknaderna saluföra ”malätna pälsar” som nya och inte heller matvaror gick fria från misstankar. Under höstmarknaden i Åbo 1882 klagade en korrespondent i Åbo Underrättelser över de försålda varornas dåliga kvalitet och riktade sina misstankar även mot den legendariska Viborgskringlan som var en viktig och oskiljaktig del av marknadsupplevelsen: ”troligtvis äro ock kringlorna ej äkta”. (Borgåbladet 10.10.1883; Åbo Underrättelser 24.9.1882)

Kringlor har sedan länge varit en populär handelsvara på marknader. På bilden ses försäljare och kunder på torget i Villmanstrand i mitten av 1900-talet. Okänd fotograf, 1950-1956, Lappeenrannan museot CC BY-NC-ND 4.0.

Andra exempel på bedrägerier som vi stött på i källorna handlar om begagnade fickur och använda kläder som såldes som nya. Inom handeln med hår hände det att håruppköparen lurade den som sålde sitt hår, antingen genom att ge undermåliga varor i utbyte eller genom att klippa av hela flätan i stället för bara en liten tofs i nacken som lovat. Lurendrejeri förekom också inom handeln med lump; lumpsamlare påstods blöta ner de gamla trasorna innan de sålde dem till pappersbruken för att göra dem tyngre. Betalningen skedde nämligen enligt vikt.

Bland de handelsvaror som vi studerat väcker berusningsmedel, mediciner och gifter särskilt starka känslor. Handelsmän som saluförde den typen av varor anklagades inte sällan för att blanda ut varan med andra substanser så att produkten förlorade sin verkningskraft eller rentav blev hälsovådlig. Detta gjorde att man i tidningarna tidvis varnade konsumenterna för köpa dessa varor, som följande citat hämtat ur Wasa Tidning visar:

Lanthandlare hafwa isynnerhet att beklaga sig häröfwer. Hela landet kringswärmas av försäljare till fots och till häst, mestendels främlingar: Arkangeliter och Wiborgsbönder. [–]  Arsenik föras av båda. Och te hafwa Wiborgsboarna försålt så odugligt, att köpare fått bortkasta det. Man har funnit det uppblandat med tegel och murgrus m.fl. orenligheter och för hälsan skadliga ämnen.  Priset har och varit  endast 1 ½  a 2 1/2  mk skålp. Värst av allt är dock att alla dessa, såwäl arkangeliter som andra gårdfarihandlare basera sin handelswinst på bedrägeri, hwarförutom de ej skulle kunna sälja sin wara till de pris de göra. (Wasa Tidning 3.8.1886)

För en tid sedan blev vi tipsade om den norske folkloristen Thor Gotaas bok Lirendreiere og lurendreiere (2007), som handlar om rörliga positivhalare i Norge under 1800- och 1900-talen. Inställningen till denna grupp präglades av en grundläggande misstänksamhet, som uppvisar stora likheter med de attityder till rörliga handelsmän som framträder i våra källor. Falska varor har under de senaste åren också väckt konsumtionshistorikernas intresse. Exempelvis Magdalena Crâciun lyfter i sin bok Material Culture and Authenticity. Fake Branded Fashion in Europe (2014), som handlar om materiell kultur och falska varor i dagens värld, upp en fråga som även vi bör reflektera vidare kring: om man utgår från att föremål ”gör människor” på samma sätt som människor gör och använder föremål, hur påverkas situationen då av att föremålen är falska?

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland, Scandinavian Economic History Review (SEHR) 2018:2, s. 132–152.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, ‘”Det hänger på ett hår”. Praktiker, moral och varuflöden i handeln med människohår i Finland 1870–1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2018:2. 231–261.

Johanna Wassholm, ‘Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

 

Ur i var mans ficka. Om klockor, byteshandel och platser

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Walléns köpmanshus till vänster i bild, okänd upphovsman, 1900-1920. Källa: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Plötsligt händer det. Jag hittar handel på en oväntad plats.  Till vänster i bilden ovan ses Walléns köpmanshus i Vasa, uppkallat efter handelsmannen Gustav Adolf Wallén som drev en handelsbod i gården.  I det sk. Wallenska hörnet utanför huset, i det som idag är korsningen av Handelsesplanaden och Vasaesplanaden, samlades i marknadstider mycket folk. Medan karusellen snurrade och försäljningen av varor såsom möbler, ull och rökt kött pågick på torget, lockades män och unga pojkar i slutet av 1800-talet till gathörnet för att byta klockor med varandra. Enligt samtida tidningsnotiser var platsen ”en gammal klockbytesplats” fylld med ”byteslystna bondgubbar” (Björneborgs tidning 1.2.1895),  en plats där det hela dagen fanns ”en kompakt folkmassa” som ”idkade en storartad byteshandel” (Vasabladet 26.1.1895).

Wallenska hörnet låg nära salutorget i Vasa, vilket kanske förklarar varför männen samlades just där. Att byta klockor, eller ta del av det spektakel som omgav klockbytet, blev där en naturlig del av marknadsnöjet. En annan, mera oväntad plats där klockbyte också förekom, var kyrkbacken. Om söndagarna och på helgdagar samlades stora mängder människor på kyrkbackarna runt om i landet. Många av besökarna kom till kyrkbacken för att delta i gudstjänsten, men en stor del lockades till platsen av andra orsaker, åtminstone om man får tro samtida tidningar. På kyrkbacken  träffade man vänner och bekanta, fick höra nyheter om vad som hände i nejden och så idkades där en utbredd småhandel.  I tidningarna klagade upprörda kyrkobesökare att handeln och samvaron på kyrkbacken var så populär att ”prästen fick predika för tomma väggar” (Wasa Framåt, 27.8.1881). Bland männen på kyrkbacken var klockbytet ett vanligt förekommande nöje (Suometar 30.3.1852, Mikkelin Sanomat 28.7.1903, Suomi 2.11.1889, Mikkelin Sanomat 1.9.1898).

Vasa torg i December 2018. Foto: Anna Sundelin

Under tidigmodern tid styrde de sk.  överflödsförordningarna  hur personer från olika skikt i samhället förväntades klä sig. Enligt en förordning från år 1766 var bland annat soldater, drängar och deras gelikar förbjudna att använda manschetter och ha fickur. Med tiden föll dessa förordningar i glömska och då 1800-talet framskred blev klockor allt vanligare. Mot slutet av århundradet hade de blivit så vanliga och billiga att man hittar dem också bland arbetares tillhörigheter. Fickuret var dock fortfarande en statussymbol.  Genom att äga en klocka visade man att man var medveten om tidens gång, och villig att följa den. För den fattige, var klockbytet ett sätt att komma över en ny bättre klocka.  Det gällde dock att vara listig då bytet genomfördes. Tidningen Vasabladet publicerade år 1905 följande beskrivning av ett klockbyte två unga män emellan: ”Hvill du byyt- spörjer den första med överlägsen ton, medveten om att hans klocka är bättre. Hva jevä du imillan svarar den andra, om möjligt ännu högdragnare” (Vasabladet 14.5.1905).

Utdrag ur ”Marknadsreflexioner”, Wasa Posten 31.1.1899.

I samtida tidningsnotiser är byteshandeln med klockor ofta förknippad med svordomar, oljud och fylla. Likaså sammankopplas det också med lurendrejeri. Detta framgår till exempel av en berättelse om en ung bondpojke som i februari 1905 bytte till sig en klocka i Wallenska hörnet. Vid en närmare undersökning av fickuret visade den sig bestå endast av boetterna,  dvs. själva urverket saknades. Trots pojkens ilskna protester måste han ändå finna sig i situationen (Björneborgs tidning 1.2.1895). Bytt är bytt osv.

Idag finns Wallenska hörnet inte mera kvar, inte heller är byteshandel med klockor vanligt förekommande. Däremot har platsens roll betonats inom historievetenskaplig forskning under senare tid. I konsumtionshistoriska studier har platser som varuhus, saluhallar och loppmarknader (bara för att ta några exempel) lyfts fram.  På dessa platser möts kunder och försäljare, men de är också platser där kunderna kan demonstrera sina kunskaper om olika varor för varandra och fatta beslut om eventuella inköp. Enligt min mening kunde kyrkbacken och Wallénska hörnet gott läggas till denna lista på platser.

Vad smakade ett besök i kyrkan?

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Att vara forskare i vårt projekt är att ha många järn i elden. Bristen på källmaterial om småhandeln och den rörliga handeln i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet har gjort att vi får gräva på många olika håll för att hitta det vi söker. Som bäst arbetar jag på två texter, en artikel om lump och lumpsamling och en om småhandel på kyrkbacken i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talen. Båda kommer att finnas med i en antologi som vi har under arbete.

För att beskriva småhandeln på kyrkbacken har jag på senare tid bland annat bekantat mig med svaren på en frågelista om livet på kyrkbacken och kyrkfärder. Frågelistan sändes ut av Etnologiska  institutionen vid Åbo Akademi på 1960-talet. De inkomna svaren har gett mig en intressant inblick i vardagsliv och konsumtion i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet.  Bland annat nämns en mängd olika kolonialvaror och deras användning, vilket gav upphov till frågan i rubriken.

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet kom folk till kyrkan av många olika orsaker, inte bara för att åhöra predikan, utan också för att umgås med sina vänner och bekanta, få reda på nyheter och roa sig på olika sätt. Småhandeln var också en del av livet på kyrkbacken.  En del av kyrkobesökarna kom sig, de goda intentionerna till trots, aldrig längre än till kyrkbacken och stannade sedan där under hela gudstjänsten, till förtret för både präster och mera samvetsgranna kyrkobesökare.

 

Robert Wilhelm Ekman: Kirkkoon kävijät / Churchgoers
Touko Palojoen kokoelma / Touko Palojoki Collection
Porin kaupungin taidekokoelma / City of Pori Art Collection
Porin taidemuseo / Pori Art Museum

En söndagsgudstjänst kunde ta flera timmar och efterföljdes av att prästen läste upp en mängd kungörelser och meddelanden till församlingen. Dessa handlade om vitt skilda ämnen såsom ändrade lagar, bortsprungna djur och vem som hade post att hämta i kyrkans sakristia. För att hållas på alerten och göra besöket lite trevligare för sig, var det därför vanligt att kyrkobesökarna hade tagit med sig något smått att tugga på.

Svaren på frågelistan visar att kvinnorna hade med sig välsmakande kryddor såsom nejlika, ingefära, lakrits och gräslök. En del satte en sockerbit i munnen och lät den långsamt smälta, ibland med några droppar kamferolja på för en extra uppiggande effekt.  Karameller var också vanliga. De som hade råd köpte godsakerna på vägen till kyrkan, andra tillverkade egna karameller hemma, ofta med en smak av mint. Männen använde snus, på vissa håll tog de en sup eller två, inte bara utanför kyrkan utan också inne i den under pågående gudstjänst.  Hoffmans droppar, en blandning av alkohol och eter,  var vanligt förekommande. Dessa såldes som en medicin på apotek men också av kringvandrande rörliga handelsmän från ryska Karelen och av en del lumpsamlare.

Ett kyrkobesök kunde alltså smaka på olika sätt, men ofta sött och gott, ibland beskt och bittert. Flera av respondenterna påpekar att man gärna skulle bjuda på karamellerna och kryddorna till grannarna i kyrkbänken, det hörde till god sed.

Källa: Frågelista nr. 14. Kyrkfärderna och livet på kyrkbacken. Frågelista utarbetad av Helmer Tegengren. Cultura. Kulturvetenskapliga arkivet vid Åbo Akademi.

Ond bråd död

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin 

… rusade bakifrån på arkangeliten, ryckte i hans väska och begynte bulta honom med en käpp i hufvudet (Morgonbladet 19.10.1882)

Så beskriver tidningen Morgonbladet en misshandel av en rysk-karelsk gårdfarihandlare i Tenala 1882. Handelsmannen hade besökt ett torp där han sålt sina varor, och en av de närvarande hade följt efter honom då han fortsatte sin färd till nästa hus. Denne person försökte råna gårdfarihandlaren, som försvarade sig. I det slagsmål som följde skadades handelsmannen så allvarligt att han avled. Gärningsmannen blev fast då han vid jultiden frikostigt delade ut presenter åt  flickorna i Tenala, något som väckte ortsbornas misstänksamhet eftersom han var medellös. (Morgonbladet 19.1.1882)

Inom vårt projekt undersöker vi möten mellan rörliga handelsmän och deras kunder i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet. I artiklar och tidigare blogginlägg har vi i första hand skildrat dessa möten ur kundens synvinkel. Befolkningen på den finländska landsbygden såg ofta med förväntan fram emot den rörliga handelsmannens ankomst. Hos kunderna väckte mötet nyfikenhet, glädje och ha-begär, ibland också missnöje och ilska över en dålig affär. Mer om dessa känslor kan du läsa i vår artikel Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland (Scandinavian Economic History Review 2018:2).

De källor vi studerar visar dock också att alla möten inte var fredliga. Förra veckan besökte vi Riksarkivet i Åbo, den här gången på jakt efter rättegångsmaterial om ett uppmärksammat mord på en rysk-karelsk gårdfarihandlare i Järvikylä by i Sagu 1907. Enligt en notis i Åbo Underrättelser hade liket av handelsmannen hittats gömt i skogen och en familj bestående av mor, far och son stod åtalade för mordet. (Åbo Underrättelser 20.10.1907) Dessa dömdes till fängelse, och några år senare dök fallet på nytt upp i tidningsspalterna då den dömda sonen tillsammans med en medfånge hade lyckades rymma från Kakola-fängelset. (Hufvudstadsbladet 15.11.1911)

Att forska i våldsbrott och mord aktualiserar en mängd etiska frågor. Här kan den 2017 utkomna antologin Historiantutkimuksen etiikka (red. Satu Lidman, Anu Koskivirta, Jari Eilola) fungera som värdefull handledning. I en av antologins artiklar skriver Kirsi Vainio-Korhonen om historikerns ansvar inför sina forskningssubjekt och om hur man kan närma sig källor av känslig art, exempelvis rättegångsmaterial.  Vainio-Korhonen betonar att man som historiker inte ska fokusera på enskilda händelser och sensationer, utan i stället försöka placera in händelserna i en samhällelig kontext.

Notis i Åbo Tidning 27.7.1894.

Inom vårt projekt kan vi studera rättegångsmaterial för att bredda bilden av mötet mellan de rörliga handelsmännen och deras kunder. De källor vi hittade på arkivet avslöjer bland annat att den rörliga handelsmannen som mördades i Sagu var en regelbundet återkommande besökare och därmed känd för många i trakten. Vi får också veta hur ofta han brukade återkomma, hur handeln brukade gå till samt vilka varor han sålde. Akten med papper som berör mordutredningen omfattar över 150 sidor, bland annat anteckningar över förhör med olika vittnen, obduktionsprotokoll, pass, en karta och ritningar av förövarnas hem.

Rättegångsmaterialet kompletterar också den information som tidningarna förmedlar. Det ger exempelvis djup åt den notis i Åbo Underrättelser (5.3.1908), i vilken man kan läsa att den rörliga handelsmannen i samband med mordet berövats en mängd handelsvaror, ett fickur och 140 mark. I källorna beskrivs detaljerat det stora varulager som gårdfarihandlaren bar med sig: tyg av olika slag, som flanell, sherting och ylletyg samt färdiga kläder, bland annat skjortor, svarta strumpor,  hängslen och huvuddukar. En del av handelsvarorna hade förövarna efter mordet själva tagit i bruk,  bland annat hade de överlåtit en del av tyget till en skräddare för att få nya kläder. Resten hade de gömt. Den stora väska i vilken handelsmannen transporterade sina varor hittades senare i ett dike i samband med brottsutredningen.

Vilket är då det bredare sammanhang som det enskilda mordfallet i Sagu 1907 bör placeras in i? Svaret är att rörliga handelsmän, liksom många andra rörliga grupper, på många sätt levde ett utsatt liv. De rörde sig ofta ensamma och bar sina pengar och sin egendom med sig, vilket gjorde dem till lockande byten för rånare. Utsattheten stärktes ytterligare av att de rörde sig i en gråzon mellan lagligt och olagligt. Därför tenderade de att undvika huvudlederna för att minimera risken att stöta ihop med länsmannen som hotade med att konfiskera deras olagliga varor. Också förörvarnas fattighdom och utsatthet stiger ofta fram i brottsutredningarnat. Livet på landsbygden var hårt och fattigt och då den rörlige handelsmannens affärer verkade gå bra antogs  han allmänt vara rik. För en del personer verkar frestelsen i sådana situationer ha blivit övermäktig.

 

Bilder av ras

Publicerat av

Av Jutta Ahlbeck & Maren Jonasson

Vårt forskningsprojekt om etniska minoriteter som bedriver rörlig handel i Finland under perioden 1840–1940 anknyter till ett flertal forskningsfält och deltar därför samtidigt i många forskningsdiskussioner. En av dem är diskussionen om rasistiska stereotypier där frågor kring ras, etnicitet och annanhet är centrala i förståelsen av hur världen är organiserad. I Sverige uppmärksammades temat för en vecka sedan av Kungl. Vitterhetsakademien och Bernadotte-programmet med symposiet Bilder av ras i svensk visuell kultur, musik och litteratur.

Tillsammans med ett tjugotal andra inbjudna forskare deltog vi i symposiet för att samtala kring rasism och dess representationer. Talarna företrädde olika discipliner, men med betoning på konst- och litteraturvetenskap. Initiativtagare var konstvetaren och Bernadotte-stipendiaten Åsa Bharathi Larsson som disputerade på avhandlingen Colonizing Fever: Race and Media Cultures in Late Nineteenth-Century Sweden vid Uppsala universitet 2016.

Av symposiets åtta föredrag har vi valt att närmare beskriva innehållet i de som tematiskt sett ligger närmast våra egna forskningsintressen.

Joanna Rubin Dranger, professor i illustration, och litteraturvetaren Moa Matthis, båda knutna till Konstfack, presenterade Kunskapsbanken Bilders Makt som är ett projekt som tagit avstamp i den affekterade debatten om rasistiska bilder i Sverige som fördes för några år sedan. Syftet med Bilders Makt är att ”folkbilda” den breda allmänheten om rasistiska och antisemitiska stereotyper (av bl.a. asiater, afrikaner, judar, muslimer, samer och romer). Där forskningen måste vara komplex, både vad gäller begrepp och språk, bör den publika framställningen göras förståelig. Genom att berätta om bildernas historia, tradition, funktion och teman erbjuder projektet ”verktyg för fördjupad visuell läskunnighet om rasistiska stereotyper.” Inspirerade av Bhabha Homi (2001) och hans tanke om ”the force of ambivalence” i det rasistiska bildspråket, diskuterade Dranger och Matthis hur rasistiska stereotyper ständigt måste repeteras, upprepas, för att upprätthålla och förstärka rasifierade mönster. Genom att dekonstruera; kategorisera artiklarna på Bilders Makt på ett annat sätt än genom benämnda kategorier (asiater, afrikaner, muslimer etc.) vill upphovspersonerna komma bort från de låsta kategorierna som snarare förstärker än motarbetar rasstereotyper.

Filmen har sedan det tidiga 1900-talet varit ett av de viktigaste redskapen i kulturella rasifieringsprocesser, i att skapa ”en icke-europeisk andre” som en motbild till en idealiserad, vit europé, visade Johan Höglund, docent i engelsk litteratur vid Linnéuniversitetet. Höglund diskuterade hur svensk film i hundra års tid har producerat en bild av samerna som svenskarnas ”primitiva andra”. Höglund demonstrerade hur svensk film visualiserar, rasifierar, samer genom ett specifikt bildspråk och genom en svensk version av ”blackface cinema”, där samiska rollfigurer alltid spelas av svenska skådespelare. Samerna i dessa filmer saknar egentlig agens, deras repliker på samiska (förutsatt att de har några) översätts inte eller täcks in av en berättarröst eller av musik. Höglund menar att man i samefilmernas fall kan tala om ett slags ”same-face” på samma sätt som man talar om yellowface och blackface. Det sker dock även motstånd och nyare filmer som Sameblod (2016) tar medvetet avstånd den rasifierade traditionen bl.a. genom att ha samer som skådespelare och genom att konsekvent bryta med den traditionella bild- och scenografikonventionen.

Under 1800-talet användes fotografier som viktiga vetenskapliga belägg i ett flertal discipliner, däribland den s.k. rasvetenskapen. Ulrika Kjellman, docent i bibliotek- och informationskunskap vid Uppsala universitet, granskade bildens roll som verktyg i det rasvetenskaliga arbetet i Sverige åren 1850–1950. Statens institut för rasbiologi (1922–1958) samlade in 12 000 fotografier i Sverige, huvudsakligen av de ”rastyper” man ansåg befolkade Sverige. Kjellman diskuterade hur Herman Lundborgs Svensk raskunskap 1927 nyttjade fotografier av nakna människokroppar för att bevisa att en ras, den rena nordiska, var den mest överlägsna, den mest ”utvecklade”. Det är påfallande hur bilderna av det man menade utgjorde den rena nordiska rasen var kopplade till en profession, till ungdom och välmående (bilder av läkare, unga officerare, samhällsbärare etc.), medan de övriga, lägrestående raserna avbildades som kriminella, sinnesslöa, arbetare och äldre. Kjellman kunde även påvisa att regelrätt bildmanipulation förekommit.

Ett starkt berörande och personligt framträdande hölls av Katarina Pirak Sikku, verksam som konstnärlig ledare vid genusvetenskapen i Uppsala. Pirak Sikku är same och presenterade sitt konstnärliga projekt som var en personlig exkursion in i de övergrepp hennes egen folkgrupp utsatts för, något som satt sina spår även i henne. År 2004 började hon leta efter fotografier och dokument av samer på Institutet för rasbiologi. I en rad konstnärliga projekt återskapade Pirak Sikku situationer som liknade de som rasbiologerna utsatte samerna för i tiderna: hon mätte sin skalle med de ursprungliga mätinstrumenten och hon fotograferade sig naken i naturen. Hon designade även underkläder där mönstren hämtade inspiration från två olika samekulturer. Det hela blev ett identitetspussel med vars bitar hon försökte besvara sina frågor om samisk kultur, vad den är och inte är, om rasbiologernas övergrepp och sitt eget folks erfarenheter av dessa traumatiserande upplevelser.

De övriga föredragshållarna var Tobias Hübinette som talade om textuella, (audio)visuella, materiella, performativa och digitala rasstereotypier av asiater i Sverige, Therese Svensson om kolonialitet och dekolonialitet i skildringen av samiskhet hos författaren Ludvig Nordström, Ryan Skinner om afroamerikansk närvaro i Sverige under 1960- och 1970-talen och Jeff Werner om (ned)laddade bilder som väcker starka känslor. Werner lyfte fram bland annat den intressanta frågan om den eventuella reaktiveringen av rasistiskt bildmaterial som en följd av minnesorganisationernas stora digitaliseringsprojekt.

Symposiet visade hur rasistiska bilder, filmer, fotografier och texter cirkulerar och korsar geografiska, kulturella, kontextuella och kronologiska gränser. Rasistiska representationer är sega och långlivade; de bär på kolonialismens arv. Även de nordiska länderna är inbegripna i ett långvarigt kolonisationsprojekt (t.ex. Keskinen et al. 2009; Hervik 2018). Ras och etnicitet är kopplat till andra maktordningar och sociala kategorier såsom t.ex. genus, samhällsklass, religion och ålder. Postkolonialistisk feministisk forskning visar hur ras och genus är sammanlänkande; att genus inte kan förstås utan att ta i betraktande ras och vice versa (hooks 1981; Ahmed 1998, etc.). Denna diskussion var emellertid inte närvarande på seminariet, åtminstone inte uttalat. Också vårt projekt bör reflektera över hur genus och etnicitet opererar i att skapa den Andre. En annan viktig aspekt handlar om relationen mellan bild och text; vilka skillnader och likheter som kan tänkas finnas mellan visuella och textuella representationer.

En av de starkast kvardröjande tankarna efter symposiet är Tobias Hübinettes tes om att det skulle finnas ett specifikt svenskt sätt att relatera till ”asiater” och att rasstereotyper av ”asiater” överlevt, fortfarande används och till med frodas inom t.ex. reklam och företags logotyper trots att rasstereotypa visuella representationer av andra utomeuropeiska etniciteter märkbart minskat efter de debatter som uppmärksammat saken. Kan det samma gälla Finland? Att just ”asiater” fortfarande används och avbildas stereotypt inom t.ex. reklam på ett sätt som andra etniska minoriteter aldrig numera skulle avbildas?