Månadsarkiv: september 2018

Männen från Mola – att försörja sig på skräp

Publicerat av

Av Anna Sundelin & Johanna Wassholm

Usein kuullaan puhuttawan ”roskawäestä”, ”roskakirjallisuudesta”, j.n.e. tätä woitaisiin hywin hywästi kutsua ”roskaelinkeinoksi” (Ilmarinen 11.6.1881, s.1)

En notis i tidningen Ilmarinen 1881, som handlar om näringarna i Viborgs län, lyfter fram insamlandet av lump som en försörjningsform som under senare tid blivit allt vanligare. Enligt notisen kunde man numera förutom om ”skräpfolk” och ”skräplitteratur” börja tala om en ”skräpnäring”.

I en 1868 utfärdad förordning om handel och näringar i storfurstendömet Finland gjordes handeln med lump, det vill säga tygavfall, fri för alla landets invånare. Fram till dess hade lumphandeln varit förbehållen en grupp personer, som försedda med särskilda tillstånd reste runt i landet på jakt efter linne- och bomullsbitar, senare även ylle. Bland lumpsamlarna i Finland utmärkte sig framför allt män från Mola (fi. Muolaa) socken i Viborgs län, vilka enligt ovan nämnda notis – till skillnad från män i andra delar Finland – inte lät sig avskräckas av det smutsiga arbete som lumpsamlandet var. I stället begav sig männen från Mola varje vinter i långa karavaner iväg från hemtrakten till Finlands inre delar för att fylla sina slädar med lump.

Lumphandeln var i regel en form av byteshandel; landsbygdsbefolkningen bytte tygavfall som de kunde undvara mot keramikföremål som männen från Mola hade med sig. Keramikföremålen – tallrikar, fat och lergökar – var tillverkade av ryska hantverkare som bodde i byn Kyyrölä i Mola socken. I de svar på en frågelista om ryska (karelska) rörliga handelsmän i Finland som vi studerar, finns flera beskrivningar av dessa keramikföremål som verkar ha varit omtyckta bland kunderna. Enligt tidningarna hade lumpsamlarna ofta också med sig andra varor, ”krimskrams” som till ett billigt pris hade införskaffats i Sankt Petersburg och ämnen som användes både som mediciner och i berusande syfte. Framför allt hade så kallade Hofmanns droppar stor åtgång bland kunderna. I en artikel i tidningen Tapio påtalas dropparnas popularitet och att de lokala kvinnorna gärna använde dem mot både ”huvudvärk” och  ”magont” (Tapio 25.2. 1888, s. 2).

En liten keramikskål, odaterad, från Kyyrölä i Mola socken. Åbo Museicentral, (CC BY-ND 4.0).

Yllelumpen kunde omvandlas till nytt ylletyg medan bomull- och linneavfall var en nödvändig råvara för pappersindustrin. Först mot slutet av 1800-talet hade den kemisk-teknologiska utvecklingen nått så långt att cellulosa av träd kunde ersätta lumpen som den viktigaste råvaran i papperstillverkningen, vilket gjorde att tygavfallet länge var en viktig nationalekonomisk och industriell resurs. 1800-talets ständigt ökande efterfrågan på papper bidrog till att hålla efterfrågan på lump hög. Papper behövdes på många håll i samhället, inte minst för tidningar, böcker, brev, almanackor och bokföring. Därtill efterfrågades papper för tillverkning av bland annat tapeter, hattar och omslagspapper. Lumpen rörde sig också över de nationella gränserna. En del av den lump som samlades in i Finlands exporterades, medan den kända lantdagskvinnan och yrkesinspektören Vera Hjelt i en grundlig undersökning av lumparbeterskors yrkessjukdomar från 1909 pekar på att ”söndertrasade, nersölade, ihopskrynklade plagg av alla slag och färger” importerades till Finland från Ryssland, Tyskland och England (Hjelt, s. 218).

När lumpen anlände till pappersbruken avlägsnades knappar och andra föremål från plaggen, varefter lumpen sorterades i högar av olika kvalitet. Därefter följde en lång process av beredning, formning och torkning, som förädlade råvaran till pappersprodukter. Vera Hjelt lyfter i sin undersökning fram att lump kunde innehålla uppemot 40 % damm. Således betraktades inte enbart själva råvaran, utan även det arbete som ingick i förädlingsprocessen som en smutsig syssla (Hjelt, s. 218–219). Handeln med lump associerades vanligt med en rädsla för smitta av olika sjukdomar, bland annat kolera. Här finns en likhet med de diskussioner gällande handel med en annan handelsvara som vi tidigare skrivit om, nämligen människohåret. En annan likhet finns i rörligheten – för både håruppköparen och lumpsamlaren var rörligheten en förutsättning för att komma i kontakt med nya kunder. De gemensamma dragen gör att vi, genom att studera denna ”skräpnäring”, ytterligare kan bredda bilden av den rörliga småhandeln i Finland under slutet av 1800-talet.

Är man än så fin och rar/I sin ungdoms tider/Vet man ej på gamla dar/Hvad man blir omsider/Mången präktig grannlåtsstump/Blir på slutet bara lump/Men finns gry uti den/Blir det bra med tiden (Zacharias Topelius, ”Pennans samtal med pappret” Trollsländan 5.11.1870, s. 4)

 

Källor och litteratur:

Ilmarinen 11.6.1881.
Tapio 25.2.1888.
Trollsländan 5.11.1870.
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, Frågelista 9, ”Kringvandrande ryska handelsmän/Venäläisiä kulkukauppiaita”.
Åbo Museicentral.
Vera Hjelt, Yrkessjukdomsstatistik I. Lumparbeterskorna i Finland, Arbetsstatistisk tidskrift, 1.1.1909.
Gabriel Nikander & Ingwald Sourander, Lumppapersbruken i Finland (Helsingfors 1955).
Jaakko Sarkanen & Kaino Repo (red.), Muolaa ja Äyräpää vv. 1870–1944 (Helsingfors 1952).

Om gränser, rörlighet och rasism

Publicerat av

Av Jutta Ahlbeck

Förbättringar har man sökt komma åstad på de mest olika områden, men tills vidare har man i zigenarfrågan icke kommit till något resultat, som kunde anses lyckligt. Fortfarande ser man den ena zigenarhopen efter den andra ströfva kring landet, tiggande sitt bröd i gårdarna. Oftast är zigenaren i sitt tiggeri ytterst närgången och ej sällan brukar han våld, då han finner sig i fysiskt hänseende öfverlägsen och ej behöfver frukta att hans tiggarrenommé för framtiden skall taga någon nämnvärd skada.

(Vasabladet, 18.4.1896, no. 47)

Ovanstående skildring av tiggande och kringströvande ”zigenare” var ett återkommande tema i de finländska dagstidningarna under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Från och med 1860-talet handlade den s.k. ”zigenarfrågan” om lantdagens försök att ”lösa problemet” med romerna, men frågan engagerade även gemene man. Mot slutet av 1800-talet publicerades över hundra tidningsartiklar per år om romerna, vilka oftast handlade om lösdriveri, tiggeri brottslighet och omoral. Det stora problemet gällde rörligheten och synen på ”zigenaren” som ovillig eller rentav oförmögen att utföra regelrätt (jordbruks)arbete. ”Zigenaren kerakteriseras av […] ett fritt kringsträvande liv, sin slughet och sin oövervinnerliga avsky för fast, ordnat arbete”, fastslog tidningen Hangö (21.09.1911, no 110).

Idag står nationsgränser, särskilt korsandet av statliga gränser i fokus i samband med flyktingsituationen. Stängsel och murar både planeras och byggs, förordningar och lagar författas för att hålla de Andra åtskilda från Oss – vi som antas höra hemma på andra sidan gränsen. Vem får komma över gränsen, vem vill vi ha och vem är ovälkommen? Vissa individer anses med självklarhet höra till den nationella gemenskap som garanterar medborgaren en uppsättning rättigheter, medan andra inte ses som tillhörande: de Andra, de som inte gör, talar, tänker eller ser ut som vi. Gränser handlar således också om att skapa och upprätthålla skillnader mellan människor på basis av sociala kategorier såsom etnicitet, genus, samhällsklass, ras, ålder, språk, religion, men också utgående från människors beteende, hälsa, arbetskapacitet, mm.. Benedict Anderson (1983) myntade begreppet föreställda gemenskaper (imagined communities) med vilket han avsåg en antagen grupptillhörighet som till stora delar grundar sig på abstrakta/socialt konstruerade eller föreställda kollektiv. I de europeiska politiserade diskurserna om flyktingar ställs frågan om vem som får ingå samhällsgemenskapen på sin spets. Postkoloniala teoretiker som Stuart Hall (1996) har pekat på en indelning av världen i ”the West and the Rest”, i vitt och svart, i kultur och natur, i upplysning och barbari, synliga tänkesätt i globaliseringens och migrationens tidevarv, inte minst i bemötandet av migranter från olika delar av världen.

Även det sena 1800-talet upplevde en stor rörlighet och migration både inom och utanför storfurstendömets gränser, där såväl nationella, symboliska som kulturella gränser korsades. I vårt projekt granskar vi kringresande handelsmän (ja, de var oftast män) ur etniska och språkliga minoriteter (judar, tatarer, rysk-karelare, romer) som med sina varor och tjänster väckte såväl förtjusning som förakt bland majoritetsbefolkningen. Där de rysk-karelska gårdfarihandlarna ofta togs emot med öppna armar, stängdes dörrarna och grannarna förvarades när det romska följet närmade sig bondgården. Av de etniska minoriteterna befann sig romerna, ”dessa mörka figurer med sitt smutsiga och hemska utseende” (Åbo Underrättelser, 27.12.1882), lägst ner i hierarkin. I de källor jag undersöker (tidnings- och minnesmaterial) skildras romerna i extremt nedsättande ordalag: som lata, opålitliga, smutsiga och benägna till kriminalitet och omoral.

Här kunde man knyta an till antropologen Mary Douglas (1966) tankar om symboliska, kulturella regler om smuts och förorening. Douglas visar hur olika kulturers föreställningar om vad som är rent/orent återspeglar samhällets fundamentala föreställningar om den sociala ordningen. Enligt Mary Douglas (1966, 4) kan ett sken av ordning skapas endast då ”skillnaden mellan innanför och utanför, ovanför och under, man och kvinna, för och emot” överdrivs. Det som betraktas som smuts i ett samhälle is ”any matter considered out of place.” Betraktat ur detta perspektiv var romerna ”matters out of place”; de ”passade inte in”.

Den rådande negativa synen synen på romer som en särskilt problematisk etnisk grupp (”folkstam”), medförde att varken myndigheter eller lekmän betraktade romernas försörjningsverksamhet (huvudsakligen gårdfarihandel med häst- och handarbetsförsäljning) som ”riktigt” arbete. Gårdfarihandeln framställdes i termer av tiggeri och lurendrejeri, inte som legitim försörjning. Det ständiga vandrandet från socken till socken i stora familjeenheter bröt även mot ståndssamhällets idé om människans fixerade plats i ett socialt system, i all synnerhet om man inte ägde jord eller övrig egendom, och om man inte kunde uppvisa ett lagligt yrke. Därmed bröt romerna mot vedertagna sociala normer och ideal enligt vilka arbete fungerade inte bara som dygd utan som ett tecken på normativt medborgarskap. Romernas rörlighet var något skrämmande, som inte bara var kriminellt (under lösdrivarförordningen med sina ”zigenarparagrafer”) utan också rubbade den sociala ordningen. I den tilltagande nationalismens tidevarv, där individens tillhörighet i samhällsgemenskapen definierades utgående från tanken om enhetlighet med idealet: ett folk, ett territorium, en kultur, en religion och ett språk, kom romerna att konstrueras som de Andra, och som ett hot mot samhällsordningen.

Genom att visa hur gränser mellan olika sociala grupper uppgjordes kan vårt projekt, utöver det konsumtionshistoriska bidraget, delta i det forskningsområde som visar hur kategorier som etnicitet, ras och nation har en avgörande roll i hur medborgarskap föreställs, formuleras och institutionaliseras. Detta innebär att vi även bidrar till studiet av den finländska rasismens historia.