Månadsarkiv: december 2017

Till hög, till låg – om öl och utskänkning

Publicerat av

Av Ann-Catrin Östman

I den kvartersaffär som jag vanligen besöker finns ett mycket stort utbud av öl. På hyllorna hittas lokalt producerade ölsorter från små bryggerier och ölsorter av skiftande kvalitet tillverkade av de stora inhemska koncernerna. Dessutom erbjuds europeiska ölsorter vid sidan av brand från andra kontinenter. Några av flaskorna pryds av lättklädda kvinnor – ett marknadsföringstrick som dock inte ökar min törst och iver att köpa.

Såväl öltillverkning som ölförsäljning var länge ett gebit för kvinnor. Själva framställningen var ett arbete som krävde både kunskap och erfarenhet, och i ett mera avlägset förflutet var detta ett värv som i stor utsträckning utfördes av kvinnor, i städerna såväl som på landsbygden. Det här gällde både för bryggningen av det öl som skulle förtäras i hemmet och det som skulle saluföras. Genom ölet, mera tjockflytande än det som vi kan hitta på dagens butikshyllor, fick många en ansenlig del av det nödiga näringsintaget.

Också då en ny dryck, brännvinet, intog den finländska marknaden under 1600-talet var det vanligen kvinnor som stod för tillverkningen – som kunde knepen och konsten och som stod för yrkesskickligheten. Ganska tidigt reglerades brännvinsbrännandet, det infördes begränsningar under nödåren på 1690-talet och senare utfärdades med jämna mellanrum regler om husbehovsbränning och statliga monopol.

Just ölförsäljning var en födkrok för många i de tidigmoderna städerna, också i Finland. Utskänkning skedde delvis på de krogar som hade fått tillstånd till detta. Utskänkningsställena drevs av ett krögarpar eller av krögerskor, så kallades de gifta kvinnor som ansvarade för en krog och som idkade krögeri. En del av de personer som sökte och fick rätt till försäljning av starka drycker var fattiga eller äldre – bakom de suppliker, de skriftliga önskemål som riktades till myndigheter, stod rätt många fattiga kvinnor som framhävde sin utsatthet och sitt behov av levebröd. Detta visar Sofia Ling i en studie över hur kvinnor försörjde sig i 1700-talets Stockholm. Bland annat soldatänkor kunde få rättigheter att saluföra starka drycker, och i tidigmoderna samhällen utformades försäljning av det här slaget således också till en form av socialhjälp.

Även andra personer sålde flytande produkter. Under en söndagseftermiddag kunde det stå många törstiga på kyrkbacken och då var det ju behändigt om klockarhustrur, apotekare eller kyrkvärdar kunde hålla krog. Det var således inte bara samhällets fattiga som ägnade sig åt försäljning av detta slag: det här var ett geschäft som gav en extra skärv till såväl hög som låg.

En del av försäljningen försiggick i en gråzon: under lång tid var detta något som förefaller att ha accepterats om handeln inte inbegrep andra tvivelaktiga förehavanden. I en stor studie över alkoholens betydelse i Finland framhåller historikern Kustaa Vilkuna att geschäftet fick försiggå så länge den inte i allt för hög grad inkräktade på krogverksamhet som var sanktionerad av de lokala myndigheterna.

Under den senare delen av 1700-talet blev utskänkningen av de starkare dryckerna mera specialiserad och i ännu större omfattning något som var förbehållet för utskänkningsplatser som fått tillstånd. Men när det gällde den form av ölförsäljning som kunde hålla kvinnorna från fattighuset förefaller man fortsättningsvis att ha varit benägen att se genom fingrarna. Under projektarbetet har vi också hittat korta dombokscitat som tyder på att de fattiga såg småhandel av detta slag som sin rättighet.

Under 1800-talets marknader, en tematik  som vårt projekt studerar, var utskänkningsställena och ölförsäljarna många. Det kunde finnas  många tillfälliga öl- och nöjeshak i städerna under marknadsterminerna.

Ölbryggning kom så småningom också att intressera män – detta skedde som ni förstår när gebitet blev mera omfattande och pengainbringande. Under 1800-talet blev de bryggerier som drevs av män allt flera, också i vårt perifera land. Inte sällan var bryggmästarna yrkesskickliga män som hade flyttat in från andra länder. De nya och trendiga bryggerierna som idag förser oss med välsmakande öl förefaller i stor omfattning att drivas av män.

Under 1800-talet ställdes hårdare krav på försäljarna, på krögarna och krögerskorna. Det förefaller emellertid som om kraven på sedlighet och gott leverne främst berörde de kvinnliga näringsidkarna. I början av december studerade projektets arkivpatrull suppliker riktade till guvernören i Nylands län. Bland dessa dokument hittade vi ansökningar om rätt att driva lanthandel och gästgiverier skrivna av både kvinnor och män. Flera av supplikanterna var krögerskor vars näringstillstånd inte förnyats  eller beviljats –  ett exempel kom från Borgå där magistrat ansåg att näringsidkaren i fråga inte uppfyllde alla  moraliska krav som kunde ställas på värdshusinnehavare.

Idag, den 15 december, har riksdagen behandlat försäljningen av öl. Och jag hoppas att försäljarnas och producenternas ekonomi inte i för stor utsträckning har beaktats när beslutet träffades. Men gärna kunde frågor om kapitalism och moralekonomi ha ventilerats.

 

Balansgången mellan universitet och ämneslärare

Publicerat av

Av Carl-Erik Strandberg

Som blivande lärare har jag mig mer än en gång ställt mig frågan, precis som alla andra: ”Vad har jag för nytta av det här?” En fråga som mänskligheten säkerligen ställt sig sedan vi började vandra på två ben. Att finna den balansgång mellan det avancerade, fördjupande och näst intill exotiska djungeln av akademisk litteratur och ”vad för nytta vill jag att eleverna tar med sig från det här” är kanske den svåraste uppgiften jag som lärare har erfarit hittills. Självklart kan jag lyfta upp en diskursanalys, eller utmana eleverna med en uppgift som tar ett mikrohistoriskt perspektiv, men att göra något sådant kräver en väsentlig tid, arbete och finess, både från mig som lärare och från eleverna. Att bygga upp den väsentlighet eller att bygga upp denna övertygelse hos en elev i att ” det här är något som jag har nytta av” är en utmaning, men som är menad för att lösas, och jag vill påstå att alla goda lärare vill det.

En av de första gångerna jag vikarerade i ett högstadium ställdes jag inför den frågan. ”varför måste vi läsa in oss på första världskriget?” Många icke-pedagogiska responser kretsade i mitt huvud då. Men istället ställde jag en motfråga åt klassen: ”Kan ni förklara andra världskriget utan det första?”. Klassen blev tyst. ”Kan ni förklara det som hände/händer i Afrika, Asien, Mellanöstern de senaste 10, 20, 100 åren utan att se på första världskriget?” Jag spann vidare, ”Kan ni förklara Soldiers of Odin eller extremhögerrörelser utan att se på varifrån de idéerna härstammar och utvecklats?” Stämningen i klassen skiftade direkt efter dessa frågor. Att förstå kausalitet är inte svårt, men att finna väsentligheten i kausaliteten är den sanna utmaningen i vårt ämne.

Vilket för mig tillbaka till den akademiska världen jämfört med den ”praktiska” eller den ”allmäna” världen, i brist på annat uttryck. Att ta med sig sådana uttryck som ”spatial turn” eller en djupdykning i transnationalitet, språkliga vändningar och intersektionalitet till ett klassrum känns väldigt svårt, om inte omöjligt. Men jag vill argumentera för att den goda läraren gör det. Exempelvis kan jag ta eleverna ut på en promenad eller be dem titta ut genom fönstret. Därefter be dem fundera över vad de ser. Därefter fundera lite längre tillbaka. Vad har stått där för 10 år sedan? 20, 50, 100 eller 200 år sedan? Hur har platsen förändrats och vem har den haft betydelse för? Med en sådan simpel uppgift börjar eleverna uppfatta en ”spatial turn”, där vi faktiskt analyserar, funderar och går i dialog med det som vi ser nu och idag och det som en gång varit. Uppgifter i den här stilen gör att vi som ämneslärare bryter med det sedvanliga ”läs sidorna x och y, prov nästa vecka” och ger oss möjligheten att balansera det akademiska med det ”allmänna”. För balansgången krävs inte mycket mer än en lärare som brinner för sitt ämne och sina elever. Likaså är den ”goda läraren” i mina ögon den lärare som kan klara av balansgången, att ge eleverna förståelsen för att de har nytta av ämnet historia och att det i sin tur utvecklar oss till individer.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

 

Det hängde på håret

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Varje år kring den 6 december fylls kvällstidningarna i Finland av artiklar om självständighetsbalen på presidentslottet i Helsingfors. Vem är inbjuden? Hur ser kvällens program ut? Vilken mat kommer presidenten att bjuda på? Sidorna fylls också med rapporter om gästernas förberedelser, hur de kommer att klä sig, vilka designers som anlitats och hurudana smycken och frisyrer de kommer att bära. En del av gästerna delar frikostigt med sig av denna information, medan andra håller klädseln hemlig fram till dess att en stor del av Finlands befolkning bänkat sig framför tv:apparaterna för att skrutinera gästernas klädsel och frisyrer.

Inför självständighetsdagen 2017 skrev kvällstidningen Iltasanomat om bloggaren och författaren Sari Helin, som levde i spänning dagarna inför slottsbalen. Hennes plan var att förutom en vacker klänning också ha en fin frisyr på festen. För denna skickades löshår till henne från Singapore, men det fastnade i tullen och det var in i det sista oklart om det skulle nå fram till henne i tid. Man kan läsa mera om dramat via denna länk.

Eftersom vi som bäst arbetar på en artikel om handeln med hår i Finland under slutet på 1800 och början av 1900-talet, fick notisen i Iltasanomat oss att associera till vårt eget projekt. I våra källor har vi hittat flera exempel på att löshår skickades långa vägar för att sedan omvandlas till fantasifulla frisyrer för högtidliga tillfällen. Håret gick från stad till landsbygd och från fattigare regioner till rikare. Under 1800-talet exporterades hår även från Finland ut till den europeiska hårmarknaden. Marja-Liisa Lehto och Marja Pehkonen noterar i en artikel med rubriken ’Kaipuun kiharat ja surun suortuvat’ att 140 kg kvinnohår såldes från Finland till Sverige åren 1871–1872. Enbart år 1872 sändes därtill 170 kg hår från Helsingfors till S:t Petersburg, där det i huvudsak användes för att tillverka peruker, valkar och lösflätor för de avancerade frisyrer som var på modet i slutet av 1800-talet. Vi har även hittat omnämnanden om att hår från Finland transporterades till Hull i England. En orsak sägs vara att de brittiska kvinnorna var mycket ovilliga att skiljas från sitt hår.

I slutet av 1800-talet existerade alltså en handel med hår som sträckte sig utöver Finlands gränser. Tidigare forskning och källorna visar att kvinnor tenderade att sälja sitt hår i första hand av ekonomiskt nödtvång. Då levnadsstandarden i Europa steg, blev det därför allt svårare för tillverkare av löshår och peruker att få tag på hår på den europeiska marknaden. Då efterfrågan ändå kvarstod, var resultatet att man från 1880-talet i stället började importera billigt hår från Asien, framför allt från Kina. Detta är ett mönster som gäller ännu idag. Som Emma Tarlo visar i sin bok Entanglement. The Secrets Lives of Hair (2016), har en stor del av det löshår som idag konsumeras i västvärlden sitt ursprung i asiatiska länder.

 

Arkangelitvarornas öde

Publicerat av

Av Jeremy Nyman

När man bekantar sig med artiklar om arkangeliter Vasabladet 1860-1880 framkommer det oftast en negativ bild av gårdfarihandlarna. Det var vanligt förekommande att länsmannen har tagit väskan eller påsen med de illegala varorna av arkangeliten och föremålens värde redovisas. En anonym medlem av Ylistaro församling ställer sig frågan vad som hänt med varorna eller pengarna. Enligt insändaren har det blivit bestämt att tre parter skall dela på det som beslagtagits, vilket tydligen inte hänt:

Månne de lagrum och författningar blifwit upphäfda som tillförene bestämde, att sådana waror eller desses wärde skulle delas emellan kronan, angifwaren ock nästa fattighus? (Vasabladet 20.04.1872)

Det verkar finnas två möjligheter för vad som hände med arkangeliten och varornas öde. Det första alternativet är att arkangeliten bedrivit olovlig handel; om endast detta är fallet konfiskeras inte handelsmannens varor. Det andra alternativet är att arkangeliten gjort sig skyldig till skattebrott, då konfiskeras handelsmannens varor och blir utsatta för offentlig auktion vid närmaste tullkammare. Enligt de artiklar som behandlar arkangeliter framkommer det bestämt att handelsmännen var skyldiga till skattebrott.

Kristinestads tullkammare annonserar i tidningen Ahti inför tre auktioner som ordnas mellan juni 1878 och mars 1880. Varorna annonseras ut som beslagtagna varor och består till stor del av tyger och textilier. Motsvarande hittar man även i Vasabladet där Nikolaistads tullkammare annonserar. Varorna består mestadels av tyger och textilier. Det finns även tillfällen när tidningar tydligt skriver ut att ett antal väskor som tidigare tillhört arkangeliter auktioneras ut. Varorna överensstämmer med den sorts varor som arkangeliten ofta hade med sig i sin väska eller påse. Man kan alltså här se att varorna konfiskerats av länsmannen och blir auktionerade vid tullkammaren.

Artiklarna i tidningarna berättar även att de vandrande handelsmännen inte vill bli av med sina varor. Länsmännen har i några fall hamnat i vad man nästan kan kalla upplopp, där eggvapen använts och det krävts upp till fem assistenter och länsmannen för att utföra arbetet. Andra artiklar berättar att en länsman blivit överfallen efter att han konfiskerat arkangeliters väskor. Det är ändå svårt att få insyn i hur ofta handelsmännen hade problem med länsmannen. En del artiklar beskriver de vandrande handelsmännen som ett stort problem och att de fanns i överflöd. Det kan hända att det stämmer men det verkar inte så troligt att det var en alltför stor samling som reste en längre tid tillsammans eftersom konkurrenssituationen skulle försvåra handeln.

För att gå tillbaka till frågan som den anonyma insändaren från Ylistaro socken ställde: vad hände med pengarna? Svaret till insändaren säger att konfiskerade varor endast kan auktioneras ut vid tullkamrarna så är det inte möjligt att detta skett i Ylistaro. Det är sedan kronofogden i Ylistaro som ansvarar för uppgiften att se till att de tre parterna får sin del av de beslagtagna varorna eller värdet. Trots den negativa inställningen till arkangeliter i tidningar så var de betydligt mer populära på landsbygden eftersom motsvarande varor var svårtillgängliga. Lanthandlarna underlättade men det fanns ändå en efterfrågan på andra varor som de kringvandrande handelsmännen kunde erbjuda.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

Finsk folkrepresentation 1863- 1864: vindarna vänder, men röjs rötterna?

Publicerat av

 

Av Aino Suomaa

Foto: Kejsar Alexander den II:s besök i Helsingfors 28 -30.7.1863. www.finna.fi den 11.11.2017. Förvaras i Helsingfors stadsmuseum, tagen av Eugen Hoffers den 31.7.1863.

 

1800-talet presenteras ofta i finsk historia som en tid av nationalistisk och liberal väckelse, som en tid då tanken om den liberala västerländska nationalstaten Finland gror: en tid av förändring, av utveckling. Såsom professorn emeritus Nils Erik Villstrand har poängterat i den aktuella debatten i dagstidningarna Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet, är den här bilden grovt förenklad och frånser den långa folkrepresentativa traditionen Finland var med om som den östra delen av den liberala västerländska nationalstaten Sverige.

Hur som helst är det dock sant att en vind av förändring blåste igenom storfurstendömet Finland i slutet av 1800-talet. Ett smakprov på den här förändringsandan med den nådige storfurstens stöd får man genom att bekanta sig med lantdagsprotokollen från åren 1863- 1864. Följande citat är tagen ur bondeståndets protokoll och redogör för en lantdagsmans yttrande i debatten om avskaffandet av de allmänna marknaderna.

 

”Landtdagsmannen Pelkonen yttrade att marknader väl i månget afseende kunde vara nyttiga, men jemförde man de af dem härflytande fördelar med de olägenheter, som de medförde, så vore de sednare vida öfvervägande, emedan hvarest mycket folk vore församladt, der vore äfven osedligheten stor. Vid marknader blefvo icke blott djuren plågade utan äfven menniskorna förderfvade. Talaren ansåg dock att icke alla marknader borde afskaffas innan handeln blefve fri. Men då landtbefolkningen obehindradt finge handla med hvarandra i stad, då blefve äfven, enligt talarens åsigt, alla marknader obehöfliga…”

 

Pelkonens anförande är typiskt för den diskussion som fördes på bondeståndet i marknadsfrågan: på det ideella planet kan man tolka honom stå mittemellan ett konservativt tänkande i termer av tradition, roller, rättigheter och skyldigheter och en mer liberal syn på samhället. Han lutar dock starkare mot det liberala hållet, eftersom den bestämmande principen för honom är nyttan; full näringsfrihet ska eftersträvas för att den helt enkelt är det effektivaste ekonomiska systemet.

Talarna uttrycker en stark pliktkänsla och hög respekt för sitt uppdrag på lantdagen. Lag och tradition ska följas och fäderneslandets gemensamma bästa eftersträvas enligt bästa förmåga. Det är anmärkningsvärt i sig att efter en halv sekels paus fanns de behövliga strukturerna kvar för att ordna lantdagen. Att det verkligen handlat bara om en paus i det folkrepresentativa arbetet är också någonting som understryks noga under de formella ceremonierna i vid lantdagens början.

Källa: Bondeståndets protokoll från lantdagen 1863- 1864, bok II, s. 102-107 (citat från s. 104).

 

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]