För livskraftiga och bobara skärgårds- och vattenområden. | Elinvoimaisesti ja kestävästi asutut saaristo- ja vesistöalueet.
Hur bobara är öarna i Borgå skärgård? Det här utreder nu Emsalö, Vessölandet och Pellinge i ett gemensamt projekt. Projektet med tidsplan finns sammanfattat i denna affisch.
Vill du delta? Kan du bidra? Hör av dig!
Du kan klicka på bilden för att se den i större format.
Bobarhet – Introduktion för medborgarforskare är ett praktiskt litet häfte som förklarar processen bakom bobarhetsanalysen.
Hur gör man en bobarhetsanalys? Det förklaras enkelt steg för steg av Christian Plejel.
Häftet finns bakom denna länk i pdf-format. Häftet finns endast på svenska.
Det kan också köpas via Strömstad Akademi – Nordiskt institut för avancerade studier, e-post: akademi@stromstadakademi.se.
Text: Christian Plejel
En dag i början av 60-talet satt en grupp konsulter i Boston och diskuterade förändring – deras favoritämne. Några blev med tiden berömda till exempel Chris Argyris från Yale, Ed Schein från MIT och Ken Benne från Boston University.
En ung student som deltog skrev på tavlan vad han tyckte var kontentan av diskussionen:
C = ( A x B x D ) > R
C stod för Change, alltså förändring, och R för Resistance, alltså motstånd mot förändring.
För att en förändring ska komma till stånd måste faktorerna A, B och D bli en produkt som är större än R (motståndet).
A är graden av missnöje med det nuvarande tillståndet
B är en idé, en vision om hur det skulle kunna vara
D är de första konkreta stegen mot ett förverkligande av visionen
Studenten hette David Gleicher. Han tyckte själv inte att han skapat något märkvärdigt men för gruppen blev detta en dörröppnare, en formel för förändring.
Gleichers formel har blivit mycket spridd och använd. Inom organisationsteori är han en influencer. Metoden bobarhet är inspirerad av Gleicher – den vore inte så begriplig och populär om den inte addresserade ett tydligt missförhållande (avfolkning av öar) som möter ett otydligt men starkt motstånd i form av okunskap och oförstånd. Bobarhet sätter siffror på missnöjet med röda värden på indikatorer. Gröna värden lägger grunden för en vision genom att visa vad som konkret och mätbart kan vara grunden för ett förändringsarbete.
Men det är bara början. Bobarhet är en sammanställning av fakta, inte en vision (B). Därför är följande steg som man till exempel tar på Kumlinge så viktiga: en vecka efter att projektet ”Hur bobara är vi?” avslutats skedde en flera timmar lång återkoppling till alla dem som engagerat sig i arbetsgrupperna; veckan därefter: presentation för kommunstyrelsen, och veckan därefter information till och dialog med alla kommunens invånare.
400 öbor står och stampar på Emsalö, 500 på Vessölandet och 250 på Pellinge. Här finns A = minskande befolkningar och C = en lust att börja mäta sin bobarhet, men R är ännu alltför stort ty det som saknas är ett gemensamt B = en delad vision med Borgå stad. Det saknas ett beslut att man ska ta fram en vision och ett program för Borgå skärgård, grundad på vad som kommer fram i studierna av de tre öarnas bobarhet. Det saknas ännu tydliga D, som ska bygga på vad indikatorerna visar. Arbetsgrupperna vill sätta igång, de står och stampar, de kan göra detta på talko, men det allra bästa är om staden beställer studien av öborna (och betalar lite för det). Först då kan förändringen slå rot. Först då kan A x B x D flytta på motståndet och man kan gemensamt ta itu med att öka öarnas bobarhet.
Text: Christian Plejel
Jag har länge varit intresserad av öar. Det blev mitt yrke när jag flyttade till Kökar och blev skärgårdsutvecklare vid Ålands landskapsregering. Jag blev Ålands representant i en studie av energi på öar, där jag hade ansvar för femton öar från Ischia utanför Neapel i söder, via franska, irländska och svenska öar, till Sottunga och Iniö här i norr.
Jag har svårt att sitta still. Jag kan inte sitta vid datorn och googla mig fram till ett projektresultat. Jag måste ut i verkligheten, träffa folk, vandra, cykla eller köra runt ön, åka med färjan, äta den lokala maten, sova på något enkelt ställe där man lär känna innehavaren, intervjua tjänstemän och politiker och prästen.
Men jag lär mig egentligen ingenting förrän jag lyckas stoppa in det i ett sammanhang. Det är när jag får en struktur på det jag hört och sett och känt, som jag verkligen lär mig. Jag behöver en gjutform att hälla kunskapen i, se hur den stelnar och blir till något användbart. Jag gillar det periodiska systemet vi fick lära oss i skolan, jag gillar Plan- och bygglagen och jag tycker det är kul att räkna hur många människor som egentligen bor på en ö.
Som ett resultat av energiprojektet skrev jag en bok om öar. I boken tar jag på mig olika hattar, en för vart och ett av de sex kapitlen: (1) faktahatten, (2) en gul, optimistisk keps, (3) en svart pessimistisk hjälm som handlar om risker, (4) en röd fluffig mössa som bejakar känslor och värderingar, (5) en stor grön trollkarlshatt för att släppa fram kreativiteten, samt (6) en blå konduktörsmössa för att ta beslut. Ja, ni fattar: hattarna är en struktur för mitt tänkande. Det är så jag lär och förstår världen omkring mig.
Det finns en teori om människors lärande som kallas lärstilar. Den säger att en del människor är öppna och intuitiva och lär sig bäst med andra. Andra är duktiga på att iaktta och självständigt se saker från flera håll – ungefär som Pablo Picasso gör. Andra är analytiska och logiska, gillar teorier och gillar att läsa detaljerade beskrivningar av det som intresserar. Där hittar vi nobelpristagarna. En fjärde typ lär sig av att göra – learning by doing. Kunskapen sitter så att säga i musklerna, som hos Gunde Svan.
De fyra lärstilarna kallas konkret upplevelse, reflekterande observation, abstrakt tänkande och aktivt experimenterande. Det verkligt intressanta med denna teori är att det ena inte utesluter det andra. Du kanske vet med dig att du har svårt att lära på vissa sätt: att du blir uttråkad av föreläsningar, att du inte gillar grupparbeten, att du avskyr lekar och rollspel. Men du kan göra något åt det. Att lära är inte ett nollsummespel. Det ena tar inte ut det andra, du kan lära dig lära på alla vis. Senast jag testade en grupp fanns där en ung kvinna med nästan maxvärde på alla axlar – vilken begåvad och lycklig person!
Bobarhet är en metod för att se på en ö ur sju olika perspektiv. Metoden vill runda fördomar och förutfattade meningar om vad som gör ön bobar – eller inte. Därför behöver vi lära oss på alla sätt, med öppet sinne, fältstudier, samtal med öbor, intervjuer, enkäter, vad andra sett och skrivit om ön, analys och eftertanke.
Det är vår nästan obegränsade förmåga att lära som gör oss till människor.
Text: Christian Plejel
Att ta en båt ut till Dursey Island i det yttersta sydvästra hörnet av Irland är omöjligt på vintern, eftersom Dursey Sound är farligt och förrädiskt. Det enda sättet att ta sig till ön är med linbana – som öppnades 1969.
Jag besökte Dursey vintern 2013, strax innan det blev förbjudet att frakta djur inklusive fårhundar med linbanan.
Här kan du se linbanans färd:
I mars i år togs linbanan ur drift för reparationer. I juni togs en tillfällig färja i trafik men ännu i december är linbanan inte färdig och det är oklart när den kommer att vara igång, rapporterar Irish Examiner. Öns två bofasta invånare, åtta bönder och många fritidshusägare, deltidsboende och besökare har inte längre möjlighet att ta sig till ön.
Martin Sheehan har nötkreatur och får på ön. Fåren klarar sig över vintern, men om linbanan inte är igång den 1 februari kommer korna att svälta.
Martin Sheehan är också ordförande för Dursey Island Development Association. Till Irish Examiner säger han: ”När linbanan öppnades 1969 fanns det 50 bofasta på ön. När skolan stängde på 1970-talet förändrade det dynamiken och många människor flyttade till fastlandet.”
Han fortsätter: ”Dursey överlevde the Great Famine (den stora svälten 1845–1852), första världskriget och flera lågkonjunkturer, men jag vet inte om den kommer att överleva det här.”
För första gången på 420 år slocknar ljusen på Dursey. Dursey ligger inte längre än 374 meter bortom Dursey Sound, ön har hamnat ouppnåeligt långt bort.
Skärmdump av tidningen Irish Examiner:
Forum för skärgårdsforskning (2.12.2022, kl. 9–12) har som tema: Bobarhet på öbornas villkor – medborgarforskning i praktiken.
Bobarhet – att göra en bobarhetsanalys – är medborgarforskning.
Under forumet diskuteras medborgarforskning ur olika synvinklar.
Christian Pleijel från Kökar talar under rubriken Habitability – bobarhet, ett koncept som bygger på öbornas engagemang .
Inför forumet intervjuades han i Svenska Yle på temat. Du kan lyssna på inslaget här:
På forumet deltar också:
Malin Fredriksson, Åbo Akademis bibliotek: Vad räknas som medborgarforskning?
Erfarenheter av medborgarforskning från:
Ekonomisk forskning – Wilhelm Barner Rasmussen, Internationell marknadsföring, ÅA
Marinbiologisk forskning – Tiina Salo, Miljö- och marinbiologi, ÅA
Samhällsvetenskaplig forskning – Kenneth Nordberg, Regional utveckling, ÅA
Geografisk forskning – Liliana Solé Figueras, Geografi, Åbo universitet
Forumet är öppet för alla med intresse för skärgårdsfrågor, medborgarforskning och öars bobarhet. Det arrangeras vid Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi, Fabriksgatan 2 (rum Kosmos), Åbo.
Arrangörer är Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi och Skärgårdshavets UNESCO biosfärområde. Evenemanget är ett miniprojekt inom öppen vetenskap vid Åbo Akademi.
Text: Christian Plejel
Varför kollar man upp sin bobarhet? Christian berättar:
Varför kollar man upp sin bobarhet? Svaret är enkelt: det är som att besiktiga bilen. Man vill veta om den är säker att köra, om något behöver åtgärdas, om man klarar miljökraven. Man bestämmer inte själv vad som ska gås igenom, det finns en bestämd, väl genomtänkt procedur. Och det kostar knappt nånting.
Jo jag vet att en ö inte är en bil. Men det är ganska likt: man kollar hur slitet samhällsmaskineriet är, hur många som får plats, avstånd hit och sträckor dit, utsläpp, avgaser och avlopp, kyla, värme och drivmedel, vad ö-livet har för pris och vad det kostar att hålla igång med avgifter och skatter, om det är säkert och bra för barn, vad nya ägare ska tänka på och om det skulle kunna rymmas fler.
Det finns en skillnad: man är många som besiktigar sin ö. Man gör det tillsammans, alla som äger och använder ön. På det viset får alla reda på i vilket skick den är.
När det är klart får man ett ifyllt protokoll. Man har tagit reda på vad som är bra och vad som är dåligt. Man vet om bilen är körbar och om ön är bobar.
Text: Christian Plejel
På väg hem i min gamla pickup. Det är slutet av oktober, beckmörkt ute, radion spelar en låt av Bryan Adams. Han sjunger ”you’re Number One”. Jag tänker att det är just vad jag varit med om i kväll, på Kumlinge.
Bobarhetsgänget har gjort en halvtids-bobarhets-redovisning. 18 personer var på plats varav nästan alla är engagerade i olika områden. Kommundirektören var med, det var kommunfullmäktiges ordförande också, och en av de två lokala bobarhetscoacherna: Satu Numminen, som sade: ”Bobart är när det finns sånt som folk behöver.” Smart! Den andra coachen – Airi Pettersson – är på landsbygdsriksdagen på Kimitoön.
Det är första gången som någon ö har kommit så här långt. Kökar var visserligen först, där uppfanns metoden för två år sedan. Men det fanns en del barnsjukdomar. Vi tog den till skärgårdsverkstan vid Åbo Akademi och lagade upp den. Alla områden gicks igenom, den fick nya indikatorer, en handbok och mera kraft. Fler prostkrafter under huven och en lundbergar-turbo.
En särskilt begåvad titt på sin egen ö har Kumlingeborna gjort genom att ta reda på hur mycket de mantalsskrivna verkligen vistas på Kumlinge . Svaret finns i bifogade cirkeldiagram. Man kan se att 61 personer nästan aldrig lämnar ön (355 dagars närvaro). Många som är skrivna här tillbringar mer än halva året på annan ort, tex på jobb,och därmed bara hemma cirka 160 dagar per år. Det finns också 5 mantalsskrivna som aldrig är här.
Kumlinge blir nog den första ö som har gjort hela analysen färdig. De räknar med att vara klara om en dryg månad. Det är fantastiskt, de är Number One.
Text Christian Plejel
De tre åländska skärgårdskommunerna Föglö, Kumlinge och Sottunga är i full gång med bobarhetsanalyser. Nu har de mätt priserna på dagligvaror så som potatis, kaffe, mjölk och havregryn. Om priserna är högre i skärgården än i stan kan det bidra till utflyttning och svag inflyttning.
Alla lider vi av prisökningarna på grund av kriget i Ukraina, sanktionerna mot Ryssland och dåliga skördar. Alla påverkas vi av att lantbrukarna pressas av höga priser på el, diesel och gödningsmedel och av att matpriserna i butikerna stiger som en följd av det.
På ett år har kaffet blivit 39 procent dyrare, gurkan 37 procent, citronerna 34 procent, blomkålen 32 procent, mjölet 27 procent och mjölken 24 procent. Alla får vi större och större hål i plånboken även om några priser – tobak, vindruvor, äpplen och potatis – ligger still. Enligt Statistikcentralen har livsmedelspriserna i medeltal stigit med 14,5 procent på ett år.
Bobarhetsgrupperna har tagit reda på priserna på 15 dagligvaror i sju skärgårdsbutiker och jämfört dem med priserna på exakt samma varor i tre matvarubutiker i Mariehamn under en och samma vecka, 17-23 oktober 2022. Konkret medborgarforskning alltså.
Prisskillnaden är i medeltal 16 procent. Den varukorg som mariehamnaren betalar 100 euro för, måste skärgårdsbon betala 116 euro för. Det har blivit dubbelt större hål i skärgårdsbons plånbok, alltså 14,5 + 16 euro, fastän stadsbon och skärgårdsbon har samma löner för samma jobb och betalar ungefär samma skatt.
De små butikerna är viktiga för att kunna leva i skärgården. Det är inte alla som har möjlighet att ta sig till de stora butikerna. Skillnaden beror på om det är små eller stora butiker, inte på transportkostnaderna som butikerna kompenseras för av landskapet. Närbutikernas sortiment är stort: Sottunga har 2.900 varor i kassaregister, Kökar har 4.800, och de tar hem allt vad kunderna önskar. Åt priserna gör de vad de kan – de vill ju inte att kunderna flyttar bort.
Det blir allt mer folktomt i skärgården vintertid. Obobarhetshålen växer. Det gör också hålen i skärgårdsbons plånbok.
Text: Christian Plejel
Åstol är en ö bara 600 x 400 meter stor med 173 vita trähus tätt sammanpackade som täcker större delen av ön. Den ligger på den svenska västkusten, norr om Göteborg. Se till exempel denna 18 sekunders film från sommaren 2018.
Öborna levde på att fiska sill. På 1930-talet fanns här 20 båtar som trålade på Nordsjön och låg ute från slutet av februari till oktober, enda avbrott var 14 dagars hembesök kring midsommar. Det var ett ytterst hårt liv till havs som förenades med en ytterst krävande religion på land: man skulle arbeta och reda sig själv, leva i måttfullhet och inte skylla sina misslyckanden på andra.
Nästan alla Åstolbor hörde till Pingstkyrkan. Här fanns tre kyrkor, tre banker och tre butiker i ett väl integrerat samhälle med ett väl fungerande affärsekosystem. Ingen industri, ingen jord, inga turister. Främlingar och sommargäster var länge inte särskilt populära på ön. ”Vi klarar oss bra utan dem” var den allmänna inställningen.
Med fiskekrisen på 1970-talet bröts systemet sönder. ”Di utsocknes” fick in en fot på ön. Idag bebos hälften av husen av deltidsboende 80 dagar per år. Tillsammans utgör alla boende på ön cirka 500 personer men mantalet är 169 (2021).
Åstol har rest sig. Det är ett starkt varumärke. Här finns sju aktiva föreningar, man har lyckats integrera infödda och inflyttare, kan ta emot 800 gäster per dag, håller butiken öppen dygnet runt, fiskar torsk, räkor och hummer. Här finns ingen som tänker misslyckas. Ett nytt affärsekosystem har vuxit fram runt öns turistnäring.
Här har jag varit på möte med en grupp forskare från Södertörns högskola: Paulina Rytkönen, Tommy Larsson Segerlind, Gustaf Onn och Håkan Tunón. De ska starta ett svenskt nätverk kring skärgårdsforskning och är inga bildningssnobbar utan vill samarbeta tätt med skärgårdarnas intresseorganisationer, med tjänstemän som har ansvar och intresse för skärgårdsfrågor, och med kunniga, engagerade öbor. Därför var till exempel Lotten Hjelm, Maija Häggblom, Sten-Åke Persson, Anette Larm Johansson, Håkan Mauritzon och undertecknad inbjudna. Vi pratade bostäder, nya säsonger, skev demografi, färjeavgifter, bobarhet, omlandsanalys och annat som det borde grävas i och forskas på till exempel hur man beskriver och förstår öars affärsekosystem.