Författare: Mia Henriksson

Text: Christian Plejel

Jag har länge varit intresserad av öar. Det blev mitt yrke när jag flyttade till Kökar och blev skärgårdsutvecklare vid Ålands landskapsregering. Jag blev Ålands representant i en studie av energi på öar, där jag hade ansvar för femton öar från Ischia utanför Neapel i söder, via franska, irländska och svenska öar, till Sottunga och Iniö här i norr.

Jag har svårt att sitta still. Jag kan inte sitta vid datorn och googla mig fram till ett projektresultat. Jag måste ut i verkligheten, träffa folk, vandra, cykla eller köra runt ön, åka med färjan, äta den lokala maten, sova på något enkelt ställe där man lär känna innehavaren, intervjua tjänstemän och politiker och prästen.

Men jag lär mig egentligen ingenting förrän jag lyckas stoppa in det i ett sammanhang. Det är när jag får en struktur på det jag hört och sett och känt, som jag verkligen lär mig. Jag behöver en gjutform att hälla kunskapen i, se hur den stelnar och blir till något användbart. Jag gillar det periodiska systemet vi fick lära oss i skolan, jag gillar Plan- och bygglagen och jag tycker det är kul att räkna hur många människor som egentligen bor på en ö.

Som ett resultat av energiprojektet skrev jag en bok om öar. I boken tar jag på mig olika hattar, en för vart och ett av de sex kapitlen: (1) faktahatten, (2) en gul, optimistisk keps, (3) en svart pessimistisk hjälm som handlar om risker, (4) en röd fluffig mössa som bejakar känslor och värderingar, (5) en stor grön trollkarlshatt för att släppa fram kreativiteten, samt (6) en blå konduktörsmössa för att ta beslut. Ja, ni fattar: hattarna är en struktur för mitt tänkande. Det är så jag lär och förstår världen omkring mig.

Det finns en teori om människors lärande som kallas lärstilar. Den säger att en del människor är öppna och intuitiva och lär sig bäst med andra. Andra är duktiga på att iaktta och självständigt se saker från flera håll – ungefär som Pablo Picasso gör. Andra är analytiska och logiska, gillar teorier och gillar att läsa detaljerade beskrivningar av det som intresserar. Där hittar vi nobelpristagarna. En fjärde typ lär sig av att göra – learning by doing. Kunskapen sitter så att säga i musklerna, som hos Gunde Svan.

De fyra lärstilarna kallas konkret upplevelse, reflekterande observation, abstrakt tänkande och aktivt experimenterande. Det verkligt intressanta med denna teori är att det ena inte utesluter det andra. Du kanske vet med dig att du har svårt att lära på vissa sätt: att du blir uttråkad av föreläsningar, att du inte gillar grupparbeten, att du avskyr lekar och rollspel. Men du kan göra något åt det. Att lära är inte ett nollsummespel. Det ena tar inte ut det andra, du kan lära dig lära på alla vis. Senast jag testade en grupp fanns där en ung kvinna med nästan maxvärde på alla axlar – vilken begåvad och lycklig person!

Bobarhet är en metod för att se på en ö ur sju olika perspektiv. Metoden vill runda fördomar och förutfattade meningar om vad som gör ön bobar – eller inte. Därför behöver vi lära oss på alla sätt, med öppet sinne, fältstudier, samtal med öbor, intervjuer, enkäter, vad andra sett och skrivit om ön, analys och eftertanke.

Det är vår nästan obegränsade förmåga att lära som gör oss till människor.