Etikettarkiv: eLearning 2.0.

Efterlyses: användarvänliga program. Omedelbart, tack.

Undervisningsplattformer är utan tvekan en källa till frustration. Under flera år har jag försökt se nyttan med dem trots att de oftast är urjobbiga. Det var under eLearning 2.0 som Steve Warburton öppnade mina ögon när han sa att skolor borde kräva mera av undervisningsplattformerna och det är pedagogerna som borde vara involverade när tekniken för undervisningen utvecklas. Hur många gånger har inte företag sålt en undervisningsplattform (eller något annat program) som saknar otaliga funktioner och när skolan tar kontakt och vill ha det ena eller det andra så får den svaret ”Nej, det där kan vi inte göra.” eller ”Nej, det där ingår inte.” Kunden har tydligen inte alltid rätt. Det värsta är ju att gratisprogram fungerar bättre än program som kostar, så företagen kan heller inte gömma sig bakom att ”det går helt enkelt inte”.

– Nähä? Men varför får Facebook och Google+ (och typ alla andra förutom ni) det att fungera då?

Jag håller för tillfället på och planerar en helt virtuell kurs. Det program vi framför allt kommer att använda är Google+. Det är så enkelt och logiskt i mina ögon och jag dör nästan lite inombords när jag tänker på all den tid jag satt ner på att lära mig tröga undervisningsplattformer, som låser in undervisningen i statiska miljöer med få möjligheter att inkludera, samarbeta och involvera omvärlden. Det borde inte vara omöjligt i ett land med duktiga pedagoger och ingenjörer att skapa en virtuell lärmiljö som skyddar betyg och respekterar användarnas integritet, samtidigt som den är användarvänlig och snabbt uppdateras.

En annan tanke som slog mig: När det pratas om permitteringar för att spara pengar i kommunerna, så har någon tagit reda på vad alla program kostar som köps in? De program jag stött på under mina år inom kommunala sektorn och nu privata sektorn så är lika hopplöst 90-talsaktiga som undervisningsplattformerna. Svåra, ologiska och tröga. Personalen ser lika skrämd ut varje gång ett nytt program introduceras, för alla har på känn att det igen kommer att krävas timmar för att förstå sig på det och buggarna i programmet lär vara många. Nej, tills skolorna börjar kräva bättre verktyg för undervisningen så föreslår jag att vi alla gör myteri och använder Google+.

Här ses en bild av min Google+ grupp som jag kommer att använda i den virtuella kursen SL2SL. Det tog cirka 2 minuter att göra den.

Skärmavbild 2013-09-13 kl. 18.06.33

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Tänd en gnista av intresse på 5 minuter

Under eLearning 2.0. fick jag lyssna på föredragshållare som blivit ombedda att hålla sina ursprungliga 20 minuters presentationer som ignite-presentationer. En ignite ska vara 5 minuter lång och föredragshållaren har 20 bilder och 15 sekunder per bild.

Idén är intressant och en erfaren ignite-presentatör klarar säkert av att planera föredraget så att det är ett dynamiskt tempo och lämpligt med information. Något som Inman visar prov på i How to get 5 million people to read your website.

Under en konferens finns det många teman som kunde hanteras via kortare presentationer. Poängen är ju att vara noga med vilken info som tas med i presentationen. Ett problem som konferenspresentationer ofta brottas med. För många bilder, för mycket information, för dålig fokus på det väsentliga och 20 minuter räcker inte riktigt till. Därför skulle det vara hälsosamt för alla att komprimera det de vill säga till 5 minuter.

Utmaningen med en ignite är att det kräver väldigt mycket mera av föredragshållaren än en längre presentation. Under eLearning 2.0. var det uppenbart att tiden blev för knapp och presentatörerna hade planerat mera muntligt än 15 sekunder gav utrymme för. Bilderna som byts automatiskt ger lätt ett stressat intryck, vilket jag upplevde som mest störande. I videon Education replacing a failed system så ser vi också hur Holbert flera gånger gör misstaget att istället för att lämna bort info så pratar han snabbare och otydligare. Samtidigt är presentationens bilder genomtänkta och ger mig en inblick i vad hans teori går ut på. En längre presentation för intresserade kunde finnas som en extra länk.

Misstag gör förhoppningsvis att vi lär oss som Schmelzer noterar i The Virtues of Failure och en ignite kunde vara ett bra ställe att börja för alla som ska hålla en presentation, även om jag skulle modifiera konceptet något och hellre använda 10 bilder och 5 minuter, som får fördelas enligt behov. Oavsett så ger videorna en inblick i hur länge 5 minuter faktiskt är för en åhörare och 15 minuter till skulle troligen släcka gnistan.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Digital studieteknik för dyslektiker (och alla andra!)

Under eLearning 2.0 konferensen fick jag höra hur dyslektiker kan utveckla sin studieteknik med hjälp av 2.0 verktyg. Gemma Holtam bloggar om just detta och hon verkar ha samlat på sig en hel del intressanta appar. Redan kamerafunktionen i mojängerna idag underlättar livet för en dyslektiker eftersom föreläsningsanteckningar kan fotograferas istället för att studerande ska kämpa med att både skriva och lyssna. Jag är knappast den enda som sett den här bilden, men om du har otaliga lektioner under en dag så blir det ohållbart att enbart fotografera anteckningarna, men var lugn för tekniken utvecklas hela tiden.

 

Tack vare e-böcker kan läsare lägga bokmärken vid viktiga stycken, kopiera dem och senare läsa noggrannare igenom dem och göra anteckningar kring dem. Alla studerande sparar ju både tid och energi på detta sätt, men om både läsandet och skrivandet går väldigt långsamt så förstår jag att detta är ett verkligt hjälpmedel.

På tal om anteckningar, vem har sagt att de måste göras skriftligen? Tack vare appar som Audio Notetaker och AudioNote kan studerande spela in anteckningarna och dessutom har apparna utvecklats så att man lättare kan söka bland anteckningarna, lägga till skriftliga anteckningar och bilder. En verklig guldgruva för att kunna gå tillbaka och lyssna flera gånger på viktiga delar av föreläsningarna! Och vem skulle inte ha nytta av den funktionen?

När jag lyssnade på Holtams presentation som utgick ifrån hennes egna erfarenheter som en studerande med dyslexi så började jag fundera på studietakten för alla skolelever och studerande. Det är verkligen inte enbart dyslektiker som får kämpa med att minnas de texter de läst eller skriva anteckningar i rasande fart. Det vad ovannämnda appar gör är att effektivera studietiden och de hjälper studerande att spara kunskapen på ett vettigt sätt. Jag skulle gärna gå tillbaka till otaliga föreläsningar jag suttit på och lyssna på dem igen, speciellt som nybliven lärare skulle jag ha haft nytta av att repetera en hel del av grundstudiernas föreläsningar. Vi vill ju att studerande ska samla på sig en kunskapsbank för livet och även om anteckningsblocket och pennan varit duktiga trotjänare så kan studietekniken utvecklas betydligt mera än så!

 

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi