Kategoriarkiv: Elevcentrerad undervisning

Dialog2016

Dialog2016 gick av stapeln i Mariehamn (4-5.2) och DiDiDi var främst representerad av undertecknad även om vår koordinator Kicki Häggblom också föreläste om Upphovsrätt för lärare. Martin Tallvid inledde och Håkan Fleischer avslutade fortbildningsdagarna. Däremellan presenterades allt från programmering och datalogiskt tänkande (Linda Mannila) till interaktiva och visuella redskap i undervisningen (Camilla Askebäck-Diaz).

Valet att låta forskare rama in evenemanget och inkludera undervisande lärares erfarenheter är säkert ett fungerande koncept. Tallvid tog exempelvis fasta på vikten av klassrumsforskning som är relevant för pedagoger. Det jag reflekterat mycket över de senaste månaderna är respekten för praktiken i forskningssammanhang. När lärare pratar om sin undervisning kontextualiserar de den vanligtvis och berättar om specifika situationer där appar eller verktyg fungerat särskilt väl. Vetenskapliga teorier och modeller tar inte alltid kontexten i beaktande vilket gör dem enkla att generalisera, och tyvärr svåra att tillämpa i praktiken. Ingen undervisningsgrupp är den andra lik så att säga, och alla teorier och modeller måste anpassas till praktiken. Läggs digital teknik till så uppstår ytterligare en faktor som lärare behöver beakta. Nya digitala verktyg behöver nya pedagogiska metoder.

Tallvid konstaterade att en 1:1 lärmiljö där alla elever har en egen nätuppkopplad apparat inte på något sätt liknar en lärmiljö utan dylika apparater. Lärare är utbildade för det senare och sällan förberedda på det första. Gör lärarutbildningar och arbetsgivare tillräckligt för att förbereda lärare på undervisning i (det jag väljer att kalla) virtuella lärmiljöer? Svaret är nej. Det verkar fortfarande saknas insikt om vilken fundamental förändring den virtuella tekniken innebär i undervisningen. Det räcker inte med att köpa teknik till skolorna. Som sagt, nya digitala och virtuella verktyg behöver nya pedagogiska metoder. För en långsiktig pedagogisk förändring borde rektorer aktivt arbeta för att lärare gemensamt utvecklar den virtuella undervisningen i skolan och fortbildar sig regelbundet. Kollegialt lärande kallas det ibland. Och det går inte att underskatta IT-pedagogers betydelse i sammanhanget. Att förändra praktik tar tid och enstaka eldsjälar tröttnar i värsta fall om inte förändringen sker kollegialt.

Det är alltid intressant med perspektivskiften. Avstånden till Mariehamn kan också symbolisera hur lärare kan välja riktning beroende på vad de vill göra i undervisningen och vad målet är. Ibland är det enklare att nå målet och ibland krävs längre tid och mer förberedelser, ungefär som en kortare eller en längre resa.

Lärare arbetar dagligen med kunskap och därför krävs också diskussioner om vad relevant kunskap är år 2016 och framåt. Fleischer talar om stretchad kunskap. Det återkommande för forskare inom området är det paradigmskifte som pågått i tiotals år. Kunskapen förändras i snabb takt. Forskningsrön sprids snabbare än någonsin och våra verkligheter utmanas av allt det vi tar del av. Program och verktyg förändras likaså snabbt. Därför vill jag särskilt lyfta upp det som Fleischer sade nämligen ”Appar kommer och går, förhållningssätt består!” Lärandemålen är X och för att nå dit finns en rad olika färdvägar och färdsätt. Precis som Tallvid och Fleischer valde jag att utgå ifrån att det mest grundläggande är hur lärare förhåller sig till kunskap.

Mitt tema var virtuell dialog. Virtuella program ökar möjligheterna att gå i dialog med studerande på en rad olika sätt. Det innebär dock att lärare tvingas skärskåda sin undervisning och kunskapssyn. En dialog borde inkludera många röster och flera perspektiv (Bakhtin, 1981). En studie som jämförde amerikanska och japanska ungdomars matematikkunskaper noterade att japanska elever hade bättre kunskaper. Skillnaden verkade vara att amerikanska lärare presenterade ett problem och en modell för att lösa det. Japanska lärare presenterade ett problem och lät eleverna gruppvis försöka lösa det för att sedan gemensamt diskutera kring lösningarnas användbarhet. Det kan vara ett exempel på ett mer dialogiskt klassrum där läraren inte är den enda kunskapsbäraren utan där kunskapen konstrueras gemensamt via en dialog. Camilla Askebäck-Diaz nämnde att ungefär 25 procent av elever deltar i diskussioner i klassrummet oavsett om de vet eller inte vet svaret. Därför kan appar öka deltagandet hos alla elever, inte bara den minoritet som vågar/orkar/vill delta.

I ett dialogiskt klassrum är det viktigt att notera ett emancipatoriskt perspektiv nämligen att en mångfald av röster får höras, inte enbart majoritetens eller den rådande normens (Dysthe, 1996). Ett dialogiskt klassrum är ett inkluderande klassrum. Via virtuella program kan dialogen ske muntligen eller skriftligen och den behöver inte alltid ske vid en specifik tidpunkt. Vissa studerande föredrar att delta skriftligen i ett samtal, andra uppskattar muntliga inlägg. Dialogen kan ske mellan studerande och studerande, mellan studerande och lärare eller mellan undervisningsgruppen och utomstående personer. Studerande kan söka olika slags källor och utomstående experter kan bjudas in via videosamtal för att vidga perspektiven vid dialogen. Mitt favoritexempel är wikis i undervisningen eftersom det så uppenbart kräver en förändrad pedagogik när studerande gemensamt skriver texter och kort och gott skapar kunskap tillsammans. Det leder automatiskt till att läraren blir en handledare som kan anpassa responsen enligt studerandes behov och att utbudet på källor är större än om enbart lärobok eller lärarens material används. Dylika projekt tar ofta tid och källor förändras vilket gör att uppgifter gärna ska vara flexibla. Det verkar finnas en tumregel när undervisningen virtualiseras, nämligen att inte använda för många olika program samtidigt utan att vara på det klara med vad målen med övningen är och söka teknik som motsvarar lärandemålen. Som sagt, appar (och program) kommer och går, men jag vågar påstå att behovet av dialog kvarstår.

Ett varmt tack å DiDiDi:s vägnar till Carola Eklund och övriga arrangörer för ett välorganiserat och intresseväckande seminarium – tillsammans når vi längre!

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

I en värld av bilder

Lämna ett svar

En av de största utmaningarna med att digitalisera kursmaterial som lärare är att veta vilka källor som får användas och vilka som är skyddade av upphovsrätt. När det gäller källor som studerande använder så kan det löna sig att låta dem producera eget material för att komma runt upphovsproblematiken. För tillfället undervisar jag gymnasiekursen Ekonomisk kunskap i virtuella gymnasiet, ViRum:s regi och en utmaning med distansundervisning är att skapa interaktiva övningar som för det första motiverar studerande att lära sig en viss terminologi på egen hand, och att uppmuntra dem att studera samhället, miljön eller världen omkring dem. Ett sätt kan vara att via bilder dokumentera ett visst fenomen och analysera det.

Ekonomi är ett tacksamt ämne eftersom vi lever i en tid då ekonomiska begrepp som ”konkurrenskraft”, ”effektivitet” och ”produktivitet” präglar många debatter och diskussioner i samhället. Ingen går säker utan begreppen dyker upp där man minst anar det. Forskare vid diverse finländska universitet har med oro följt med den finländska regeringens åtstramningar kring utbildningen. Vi ska effektivera verksamheten, öka produktiviteten och samtidigt höja kvaliteten och i längden hela Finlands konkurrenskraft. Bildning och kunskap kunde också ha varit huvudsakliga målsättningar även om de är svårare att mäta i siffror. Skolans verksamhet på olika orter lever förstås med samma diskurs och därför är det inte särskilt långsökt att involvera den i olika undervisningsämnen. Det är trots allt elevernas kunskap och liv det handlar om. Vilken bild får ungdomar av framtiden?

Det kan ge undervisningen en intressant vinkling om centrala begrepp ska visualiseras av studerande. Läraren behöver nämligen inte ständigt vara producenten. I höstas lärde jag mig dessutom ett nytt knep när en ämneslärarstuderande sökte efter en bild hen använt i sin lektionsplanering i Google. Det är enkelt att välja upphovsrätten till bilderna redan vid sökningen.

Googles sökfunktioner har utvecklats. CC Charlotta Hilli

DePietro (2013) hävdar att idén om att alla kan redigera informationen i t.ex. Wikipedias artiklar är överdriven. De som skapat webbsidor kan begränsa rätten till redigering och det kan finnas en tydlig agenda som ska bibehållas oavsett vad eventuella kritiker anser. Samma är relevant när bilder tas eller används. Fotografen väljer alltid vad som inkluderas i bilden och vad som exkluderas. Manipulationen av bilder är förstås inget nytt. Få tror väl att historiska personporträtt avbildar hur personerna såg ut i verkligheten. Bilder berättar väldigt lite om personen ifråga och desto mera om den diskurs den skapats inom. Därför kan bilder som studerande använder och tar analyseras ur många synvinklar. Oavsett om vi delar bilder eller fotograferar själva så är vi medproducenter, vilket leder till den intressanta frågan om huruvida vi kan kritiskt granska den tid vi onekligen är en del av och alla de bilder som omger oss.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Konsten att digitalt kontextualisera ett fenomen som arabiska våren

Lämna ett svar

Det är ett år sedan projektet den digitaliserade arabiska våren avslutades. Jag bloggade om projektet här och det har också resulterat i en artikel, samt flera konferenspresentationer. Nu tänkte jag fortsätta spåna kring kontexten i ett dylikt projekt. Kontext är något välbekant för lärare. Vi planerar vår tid med studerande utgående från en viss ram, ibland ett fenomen som arabiska våren, ibland något annat. De flesta fenomen skapar troligen viss huvudbry hos oss. De är flytande, ämnesöverskridande och de förändras i takt med att vi får tillgång till mera källor.

Den senaste tiden har den fruktansvärda olyckan i franska alperna väckt bestörtning och vi står än en gång handfallna inför att personer dött och medierna/flygbolaget/stater/anhöriga/alla vi andra söker desperat efter en förklaring. I vår digitala tid läckte snabbt uppgifter ut om andre piloten, vars privatliv nu hängts ut till offentligt skådande. Offentlig skam har använts som straff länge. Numera används sociala medier för att anklaga företag för dålig service, eller så kan privatpersoner bli indragna i offentligt fingerpekande och vissa har blivit av med sitt arbete på grund av social press från, ja, alla de som klickar vilt omkring sig på nätet utan förståelse för proportioner, konsekvenser eller bakgrundskunskaper.

Enligt Wikipedia är detta ett japanskt par som utsätts för skamstraff för otrohet år 1860. Publikens känsloyttringar kan vi bara spekulera kring. Skamstraffets funktion kunde vara ett intressant tema för ett ämnesintegrativt projekt.

Arabiska våren kan ses som en social rörelse, men vi kunde lika gärna studera Franska revolutionen, Japans modernisering eller olyckor i vår samtid. Tusentals människor hittar stöd hos varandra genom sociala medier. För att förstå det som skett krävs mera än enkla förklaringsmodeller. Vi valde att närma oss fenomenet från olika håll – historiskt, religiöst, samhällsvetenskapligt och litterärt.

En av våra rubriker var: Muslimska brödraskapet. Utfryst och anklagad – vad har de egentligen för agenda? Efter första vågen av revolutionen blev det ju enkelt att skylla det mesta på brödraskapet. Fingerpekandet hade alltså inletts, men hur mycket vet vi egentligen om de krafter som verkar inom Egypten? Målet var hela tiden att fördjupa förståelsen. Det betyder inte att vi efter projektet har en total insyn i vad som skedde och varför, men jag vågar påstå att våra studerande åtminstone har en mera mångfacetterad bild än före projektet. Varje lärare ska förhålla sig till det som sker omkring oss och begripliggöra det för studerande. Det ämnesintegrativa arbetet kan ge ett stort stöd i detta uppdrag.

Flygolyckan visar hur viktigt det är för oss att förstå varför något inträffat, och arabiska våren är inget undantag. Studerande började genast gräva i de källor vi gav dem, i annat material de hittade och den källkritiska effekten var ett faktum. Politiska och religiösa krafter och begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter blev snabbt föremål för diskussion. Den religiösa mångfald som existerar i Egypten var en viktig insikt och de litterära skatter som arabvärlden erbjuder var ett nöje att ta del av för oss alla. Teknologin i form av pekplattor, datorer och Internet var centrala för projektet, men de var verktyg för att nå den förståelse som vi eftersträvade. Verktygen är ingenting utan människorna och det ska vi aldrig glömma bort som pedagoger. Andra människor ger sociala medier ett värde, medan tekniken ger oss nya förutsättningar för både kommunikation och deltagande. Styrkan var att studerande fick fritt komma överens om hur deras gruppvisa videoklipp skulle utformas och detta tillförde den viktiga kreativa och fantasifulla aspekten som krävs när det digitala och virtuella möter pedagogiken.

I grunden handlade det om att se kunskapen som något föränderligt. De personer som är involverade i arabiska våren har väldigt olika syn på det som skett och händelseförloppet utvecklas för varje dag som går. Vi har ett utmärkt tillfälle att visa hur långsamt ett samhälle förändras och via olika skolämnen kan vi bättre förstå vad fenomenet innebär för människorna, för stater och för omvärlden. Och förståelse är så oerhört viktig för att förhålla sig till och existera i ett samhälle och i världen som människa bland andra människor.

Charlotta Hilli är historie- och samhällslärare och doktorand i DiDiDi med temat lärande i virtuella lärmiljöer.

Like, the Value of Art

Lämna ett svar

It was an idea that I had – collaborating with another subject. Mine is social studies, and in this case economics. The national curriculum calls for these kind of connections between different subjects. I have talked about it with my colleague at Åbo Akademi University Hannah Kaihovirta (artist and visual arts teacher) many times. What are the connections between economics and art? Hannah had a lot of ideas. I had a lot of ideas.

Guillaume Aubry and Hannah Kaihovirta talking about the artist-run initiative Platform in Vasa

Hannah knew that Platform had invited the artist and architect Guillaume Aubry to Vasa for a few weeks in august. She sent him a message through Facebook and asked him if he’d be interested in talking about his projects and maybe even participate in a workshop at Vasa övningsskolas gymnasium. The answer was yes. We met for dinner and discussed what we’d like to do. Working as an artist. The fees and price for art. Art as publicly funded projects. We found our common ground in the theme ”The Value of Art”. Value being an economical concept, but also something very private and even existential in the sense that we value something above another. And some put a price on their valuables and pay millions of euros to own a certain piece of art.

During the workshop students used the table in front of them as an exhibition space. They used the things they brought with them to class as art supplies.

Guillaume, having worked with students before, suggested that the students should collaborate and create art. They would then show their art pieces to each other and talk a bit about them. It was important that each piece had a name. The lesson was 75 minutes. Our introduction and Hannah’s and Guillaume’s talks were about 40 minutes. Then the students began creating.

The titles of the art projects that the students made.

After the lesson Hannah concluded that all the projects had really good names, and they were very abstract although many of them were about school related topics. It was amazing to see how well they worked with their groups and the discussions they had while working. Negotiation technique is an important trait to master. The workshop took 15 minutes and they had 1 minute per group to present. Creativity doesn’t always demand a lot of time.

One of the projects, an installation, called ihappyman.

We connected value to the digital currency of today namely ”likes”. Facebook introduced ”like” and now it is everywhere. Instagram is just one social media where people can use their right to vote for, well, what exactly? Liking something doesn’t demand anything from you, and you can unlike it later if you want to. The pictures that gain the most likes might not be artistically great pictures, but they seem to carry a value of their own.

We didn’t use digital likes this time. And as you can see from the project title-photo most project received an acceptable amount of likes, although it was a little strange liking something face-to-face, without the protection of the screen according to the students.

From an economical point of view ”likes” online are big business. People are hired to like pages, companies etc. and making it hard to evaluate if the number of likes are true, or simply bought. On the other hand, Sara Maria Forsberg (you know, the YouTube-star?) landed herself a record deal in Los Angeles after her video received A LOT of attention. Now it has over 12 000 000 views and over 100 000 likes. The people have spoken, at least until the next big thing catches our eye.

Charlotta Hilli is a PhD student in Dididi and a history and social studies teacher

Den virtuella dialogen under lupp

Lämna ett svar

Den 21 maj är det dags för NAFOL:s (Nasjonal forskerskole for laererutdanning) konferens Once a Teacher – always a Teacher? När det gäller virtuella lärmiljöer kunde frågan vara ”Once a Teacher – now a virtual Teacher?”. Min presentation kommer att fokusera på ett virtuellt lärarskap, som innebär fantastiska möjligheter, där t.ex. Second Life kan bli en lärmiljö där fokus ligger på gemensamma upptäcktsresor och nya upplevelser för studerande.

Bilden är tagen i Second Life i en sim med vikingatema. Här ses min avatar framför ett vikingaskepp. CC Charlotta Hilli

På tal om Norge, så vikingatiden fortsätter fascinera och det kommer knappast som någon överraskning att flera simar i Second Life har just detta som tema. Medan min avatar stod i den här simen blev hen erbjuden möjligheten att delta i en vildsvinsjakt (med pilbåge, kan tilläggas). Vissa simar i SL är interaktiva ungefär som spel, även om spel förstås är mera fokuserade på karaktärens framgångar och utveckling. Virtuella världar fungerar delvis som Wikipedia där intresserade och duktiga personer kan skapa vad som helst och vikingabyn jag besökte hade många fina detaljer som en lärare rätt enkelt kunde använda i undervisningen på olika sätt.

Ett boningshus från vikingatiden i SL. CC Charlotta Hilli

Distanskurser och virtuella studier är aktuella på de flesta håll i världen. Forskning talar om friheten att studera när som helst, möjligheterna att samarbeta virtuellt och enkla sätt att kommunicera. Att läraryrket i grunden handlar om kommunikation är knappast någon nyhet, men förlorar vi något när vi försvinner in i det virtuella?

En insikt jag fått under min virtuella kurs detta läsår är att vissa delar av kommunikationen förenklas eftersom jag snabbt kan svara och kommentera studerandes frågor och texter. Studerande kanske inte alltid är på topp under en träff eller lektion, men när de får arbeta en tid som passar dem kan kreativiteten och frågorna flöda. Länkar till simar eller webbsidor delas snabbt och undervisningen kan enkelt studerandecentreras kring aktuella samhälleliga frågor som blir ett slags forskningsobjekt för studerande.

För den som inte kan åka till Tromsö fanns åtminstone staden tidigare virtuellt i SL. CC Charlotta Hilli

Diskussioner och spontaniteten som uppstår när alla är samlade på samma ställe och ser och hör varandra utan tekniska manicker (och utan tekniskt strul) är något jag saknat. Kommunikation handlar inte enbart om skrivna ord på en skärm eller talade ord via en mikrofon. Kommunikation är också förankrad i vårt kroppsspråk och den fysiska plats vi tar i ett rum. Tekniken innebär en förlängning av oss själva och vår kropp ut på nätet, men jag har noterat hur kommunikationen trots alla tekniska hjälpmedel ändå förändras när den sker via nätet. Diskussioner är inte lika smidiga, eftersom ljudet rör sig lite långsammare än i ett fysiskt utrymme. Det blir lätt en frågan om att dela ut muntur till studerande i tur och ordning, som under ett regelrätt läxförhör, eftersom det är svårt för deltagarna att veta vem som kan börja eller när en person pratat/skrivit klart. Studerande kanske sysslar med annat under en virtuell diskussion och därför blir det längre pauser mellan inläggen, vilket i sin tur gör diskussionen trögare än diskussioner jag haft i klass där alla kunnat delta genom att inflika frågor, fortsätta på ett tidigare resonemang, eller bara genom att nicka eller skaka på huvudet visa sitt intresse.

Shoppinggatan i Tromsö i SL. CC Charlotta Hilli

Det verkar som om en fruktbar dialog är känslig för avbrott och störande moment, vilket ofta är fallet online. Allt tar längre tid virtuellt och det gör att lektioner eller möten inte ska ha för många teman eller alltför många frågor. Slutsatsen är alltså att diskussioner för jag helst analogt, men olika forskande övningar fungerar alldeles utmärkt och ger många nya infallsvinklar för en ivrig pedagog.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi

Seminarium 9.5.2014

Lämna ett svar

Välkommen på seminariet

THINKING OUT OF THE SCREEN.

DiDiDi-seminarium om konst, multilitteracitet i digitala (lär)miljöer.

Tidpunkt: 9.5.2014 kl.13-15

Plats: Academill, rum D405

Seminariet kan ses som webinarium via länken https://connect.vasa.abo.fi/dididi

Anmäl dig till VIA DENNA LÄNK

På programmet:

Postdoktoral forskning, utveckling av bildkonsten vid VÖS: Bildkonsten och DiDiDi-projektet med Hannah Kaihovirta-Rosvik, universitetslärare/ÅA

Aktuella pro-gradu avhandlingar knutna till DiDiDi

Gemensam diskussion under ledning av Ria Heilä-Ylikallio, professor/ÅA

Läraren i fokus (både offline och online)

Lämna ett svar

Häromdagen hittade jag en artikel som kritiserade individualiseringen i de svenska skolorna. Det som ofta slår mig när IKT i undervisningen diskuteras är att läraren verkar försvinna i bakgrunden, medan tekniken och den ensamma eleven står i fokus, istället för att som i bilden nedan involvera både lärare, elever och teknik.

IKT är inte pedagogik i sig. Lika litet som en lärobok är det. Om det var fallet så skulle inga lärare behövas eftersom elever kunde sätta sig ner med sina läroböcker och lära sig allt på egen hand. IKT är ett verktyg, precis som en lärobok. Läraren är den som planerar arbetet och väljer sina verktyg.

Det räcker inte med att sätta en dator framför eleven för att hen ska lära sig. IKT kan tillföra mycket positivt till undervisningen, men utan vettig planering och tillräcklig IT-pedagogisk kunskap hos läraren så kan det bli ett totalt fiasko. Skickar du en elev ensam till biblioteket för att söka material, så misstänker jag att du får exakt samma resultat som om du låter en elev ensam söka allt material på nätet: planlöst sökande och ytlig informationshantering. Resultat: frustration hos både elev och lärare, eftersom slutresultatet inte blir vad det kunde ha blivit.

Fördelen med IKT är att du som lärare kan följa med elevens process i t.ex. ett Google+ dokument och där kan du snabbt se de källor som eleven hittat. Tillsammans kan sedan källorna och källkritiken diskuteras. Tillsammans. Läraren ska finnas med som en aktiv del från början till slut under lärprocessens gång och introducera, förklara, handleda och fördjupa ämnet. Och det är här jag tror länken mellan lärare och elev i många klassrum brister.

Ifall målet med lektionen är att öva upp informationssökningen så då kan det vara en idé att låta elever pröva olika sökord och fritt söka material själva och sedan diskutera kring vilka källor är tillförlitliga och varför. Dylika övningar är bra med jämna mellanrum, men för framgångsrika projektarbeten får nog lärare räkna med att göra en hel del informationssökning själv.

Enligt min erfarenhet är det mera konstruktivt att läraren valt ut ett specifikt material som eleverna får arbeta med parvis eller gruppvis för att sedan presentera endera i text eller muntligt vad de lärt sig. Idealet är att låta eleverna fördjupa sig i ett delområde de är intresserade av och ge mera material kring det. Tillsammans med gruppen kan läraren sedan bygga vidare på det som eleverna lärt sig och utveckla temat på olika sätt. Desto yngre elever desto tydligare styrning från lärarhåll.

När kommuner köper in pekplattor och datorer för att stärka elevernas IKT-kunskaper, så ska de samtidigt satsa pengar på lärares fortbildning inom IKT-pedagogik. Jag tror de flesta lärare känner sig ensamma med sina IKT-frågor. Mellan alla lektioner, lärarmöten, föräldramöten, kustordieringar, provrättande, administrativa uppgifter och planering av undervisningen finns oftast inte tid för att utveckla IKT i den egna undervisningen. Det kommer heller inte att ske mirakulöst bara för att alla elever får en pekplatta eller dator. Kommuner behöver diskutera med skolorna: Vad behöver rektorer och lärare för att framgångsrikt kunna tillämpa IKT i undervisningen? Min gissning är att svaret blir: mera tid för planering, bra fortbildningar kring IKT i undervisningen och fungerande teknik. Vill vi stärka våra ungdomars ämneskunskaper och IKT-kunskaper finns det inga genvägar. Läraren är och förblir central för elevers lärande, och vi ska sluta tro att IKT i sig självt kommer att stärka lärandet hos våra elever.

Charlotta Hilli är doktorand i Dididi

di-di-digitala prov

3 svar

Digitala prov ligger i hetluften. Studentexamensnämnden försöker mer eller mindre desperat få studentproven digitaliserade mellan 2016 och 2019. Ett digitalt prov skrivs med dator och materialet finns i digitalt format, men om Internet ska vara tillgängligt – därom kan de lärda tvista. Det verkar för tillfället som om Internet blir för stor nöt att knäcka i studentproven. Vackert så. Hellre genomförs digitaliseringen stegvis och framgångsrikt än som ett hastverk som leder till kaos. Det är trots allt våra blivande studenters rätt att få skriva ett välplanerat prov och få tillräckligt med information om provet i god tid före det skrivs. Lärarna behöver kunna handleda och förbereda sina studerande, vilket innebär att exempelprov bör vara klara inom en ytterst snar framtid. Ett bra inlägg kring hur digital teknik kan användas i proven hittas i Simon Hansells blogg.

Jag har under hösten 2013 låtit studerande skriva digitala prov i ekonomikursen i gymnasiet. En grupp kunde välja om de ville skriva pappersprov eller digitalt med dator och internet tillgängligt. Av 27 studerande valde 20 studerande att skriva digitalt. I min virtuella ekonomikurs är det självklart att alla studerande skriver digitalt och nätbaserat prov. Erfarenheterna är enbart positiva i detta skede. Mina studerande skrev proven i Google+ dokument, se mitt blogginlägg om Google Drive om tekniken är obekant.

Studerande kunde ställa frågor inne i provet och jag kunde handleda och ge tips som hjälpte dem skriva bättre svar. Det kunde handla om enkla strukturella frågor (”Dela in uppgiften i a-b-c om frågan kräver det”) och ibland om att vägleda dem in på rätt aspekt av en fråga (”Här krävs en längre diskussion”). Provet blev ännu ett tillfälle att lära sig för studerande och där jag kunde följa med deras skrivprocess och ge kommentarer enligt behov. En studerande hade helt glömt bort att hänvisa till en källa hen använt och det löste vi genom att studerande skrev om sitt svar i efterhand och jag kunde handleda kring hur källhänvisningar fungerar. Istället för att få kommentarer efter att vitsordet är satt kunde studerande före inlämningen redigera svaren och förbättra sina essäer. Processkrivandet är ett nytt fenomen för studerande och min uppfattning är att den stöder deras lärande mycket bättre än tidigare system. Nämligen MEDAN de skriver och de får svar på sina frågor när det känns relevant och när de ännu kan förändra något i sina texter. I arbetslivet är det ju ytterst sällan vi skriver texter utan att någon korrekturläser eller redigerar dem under skrivprocessens gång.

Kommentarer under skrivprocessen kan självklart också vara irriterande för en koncentrerad studerande så där får vi som lärare inte bli för hjälpsamma och störa dem alltför ofta. Vill man ge handledning medan de skriver så har alla studerande förstås rätt till den och där blir det extra viktigt att behandla alla jämlikt och faktiskt ge handledning till alla oavsett nivån på svaren.

Provtiden på 2h kunde ha varit längre eftersom studerande skrev två essäsvar. Tidsbegränsningen gjorde att jag valde att ge allt materialet de skulle arbeta med i länkar, och studerande behövde egentligen inte söka material själv. Statistik eller annat material som ska analyseras tar sin tid och att dessutom söka material kräver ett annat tänkesätt när det gäller frågornas karaktär. En kombination av både förhandsgivet material som ska analyseras och informationssökning på egen hand blir säkert aktuellt i något skede, men då behöver också provtiden ses över. Mängden information på Internet minskar inte. Till och med en van användare får sätta mycket tid på att hitta bra källor. Frågornas mängd behöver i så fall helt klart minskas från nuvarande 6 frågor som ska besvaras på 6h i studentprovet i samhällslära.

Den som inte förberett sig genom att arbeta med kursmaterialet på förhand göre sig icke besvär får jag tillägga. Mina studerande hade föreläsningar i en YouTube-lista och en del textbaserat material i vår Wikibok, men för att skriva ett bra svar fanns inte tid för att läsa in sig på sådant som vid provtillfället var oklart. Det är alltså samma förberedelser som krävs som inför ett prov utan nätkontakt och den biten vill vi knappast tumma på. Kunskap gror långsamt och det är självklart väsentligt att studerande aktivt arbetar med kursmaterialet under hela kursen, inte enbart vid ett provtillfälle.

Jag kontrollerade att provsvaren inte var plagierade och som sagt var det endast en studerande av 30 som hade svårigheter med källhänvisningarna. Det största problemet är väl att studerande kan få hjälp av vänner och bekanta som inte är publicerade på nätet. Jag sa från första början att studerande kan samarbeta, men att alla provsvar ska vara individuellt skrivna. Om studerande utnyttjade möjligheterna till samarbete vet jag faktiskt inte, men jag tror att tidspressen också gjorde att de var tvungna att arbeta effektivt och enskilt. Samarbete tar tid.

De flesta av mina studerande klarade sig alldeles utmärkt och när jag tog en titt på deras tidigare betyg så har de rört sig kring samma nivå eller stigit något. Skillnader i provvitsorden handlade om hur väl förberedda de var inför provet och om essäskrivande är en utvärderingsform som passar dem. I framtiden skulle jag gärna ge svaga skribenter möjligheten att muntligt spela in sina svar för att pröva om de har lättare att formulera sig den vägen. Danmark brukar användas som föregångsland när det gäller digitala prov och jag ser verkligen samma fördelar som danskarna gör med att skapa intressanta uppgifter där studerande får använda alla kunskaper och hjälpmedel de har.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi

Vem pratar i klassen?

Lämna ett svar

Såhär inför skolstarten så har lärare studerat sina scheman för året och börjat planera sina lektioner. En tankeställare för alla lärare är vem pratar mest i klassen? Och nu menar jag inte allmänt babbel som är nog så störande för undervisningen, utan verkliga samtal där kunskapen förmedlas, behandlas och analyseras. Enligt Olga Dysthe (1995) talar läraren 75% av tiden och eleverna delar på 25%. Här är ett exempel ur boken Det flerstämmiga klassrummet (s. 11):

Läraren: Vilka slags sociala förändringar gav den industriella revolutionen upphov till?

Elev: Städerna blev större

Lärare: Tänk ett ögonblick på hur man levde på landet och i staden och vad de gjorde före den industriella revolutionen. Sedan kom fabrikerna och de skapade nya samhällsgrupper.

Dysthe hänvisar till flera forskningar både svenska och internationella som säger samma sak. Läraren är den som pratar och eleverna svarar med enstaka ord eller meningar. Och såhär har det varit de senaste 50 åren. Jag känner igen mig i exemplet ovan för det blir lätt så när man som lärare tycker att något är intressant och vill förklara och dela med sig av det man vet.

Framför allt går det snabbare att gå igenom ett tema när en person pratar och att det tar längre tid när en grupp ska diskutera sig fram till något. MEN däri ligger pedagogikens dilemma – bara för att en lärare säger något betyder inte att eleverna lär sig. I exemplet ovan kunde läraren lätt ha låtit studerande komma fram till samma slutsatser på andra sätt via bilder, frågor, videoklipp och så vidare, och då skulle eleverna ha fått möjlighet att tillsammans fundera på vad den industriella revolutionen innebar.

Det skulle vara oerhört enkelt att vara lärare om det enda som krävdes var ett antal monologer per dag som följdes av några skriftliga förhör och prov. Enkelt och tråkigt kan tilläggas. Det mest spännande med yrket är kontakten med ungdomar och utmaningen att aktivera dem och få dem intresserade av ett tema som jag redan brinner för.

Om vi vänder på steken och funderar på hur vuxna skulle reagera ifall arbetet innebar att varje dag sitta 7,5h och lyssna 75% och prata 25%? Variation är A och O när det gäller lärprocesser, vilket forskningsresultat upprepade gånger har visat. Hoppas verkligen att det inte tar ytterligare 50 år innan vi vågar ta steget ut och på allvar inkludera ungdomarna i samtalen i klassrummen. Av egen erfarenhet så minskar också det där allmänna babblet när undervisningen inkluderar elever. Babblet är ofta elevernas protest mot en enväldig lärare, medan lärarens maktmedel i klassen är kontrollen över ordet. På något sätt borde vi kunna kompromissa oss fram till en lösning där båda parterna är nöjda med talturerna och metoderna i klassen.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi