-Visst minns du att du lovat tala om multimodalitet för mitt EU-nätverk?
Jadå, det mindes jag gott och väl. Robert Backman är rektor för Norra Korsholms skola och vi har samarbetat i flera omgångar, inte minst inom IPT-projektet då hans elever prövade ut minidatorer. Sådana där små billiga datorer som vi fascinerades av innan pekplattorna gjorde entré.
Men nu önskade Robert att hans EU-nätverk med det fyndiga namnet Read to Succeed med lärare från Tjeckien, Slovenien, Tyskland och Finland skulle få besöka Academill för en föreläsning om multilitteracitet.
I nätverket har de lagt upp ett ambitiöst program kring olika teman typ lässtrategier, sexåringar, pojkar och flickor, olika hemspråk, skolbibliotek, användningen av IKT, föräldramedverkan, specialbehov och multilitteracitet. Min kollega, FD universitetslärare Hannah Kaihovirta och jag antog Roberts utmaning och gav en introducerande föreläsning; EUread to succeed.
Diskussionen med lärarna från de olika länderna var synnerligen intressant. Vi hade lätt att hitta gemensamma glädjeämnen och bekymmer kring barns och ungas sviktande intresse för läsning och lärarnas utmaningar i att träffa rätt i val av texter, bilder och annat digitalt material som utmanar och stimulerar elevers läsning på en mer avancerad tolkande nivå.
Det är ett år sedan projektet den digitaliserade arabiska vårenavslutades. Jag bloggade om projektet här och det har också resulterat i en artikel, samt flera konferenspresentationer. Nu tänkte jag fortsätta spåna kring kontexten i ett dylikt projekt. Kontext är något välbekant för lärare. Vi planerar vår tid med studerande utgående från en viss ram, ibland ett fenomen som arabiska våren, ibland något annat. De flesta fenomen skapar troligen viss huvudbry hos oss. De är flytande, ämnesöverskridande och de förändras i takt med att vi får tillgång till mera källor.
Den senaste tiden har den fruktansvärda olyckan i franska alperna väckt bestörtning och vi står än en gång handfallna inför att personer dött och medierna/flygbolaget/stater/anhöriga/alla vi andra söker desperat efter en förklaring. I vår digitala tid läckte snabbt uppgifter ut om andre piloten, vars privatliv nu hängts ut till offentligt skådande. Offentlig skam har använts som straff länge. Numera används sociala medier för att anklaga företag för dålig service, eller så kan privatpersoner bli indragna i offentligt fingerpekande och vissa har blivit av med sitt arbete på grund av social press från, ja, alla de som klickar vilt omkring sig på nätet utan förståelse för proportioner, konsekvenser eller bakgrundskunskaper.
Enligt Wikipedia är detta ett japanskt par som utsätts för skamstraff för otrohet år 1860. Publikens känsloyttringar kan vi bara spekulera kring. Skamstraffets funktion kunde vara ett intressant tema för ett ämnesintegrativt projekt.
Arabiska våren kan ses som en social rörelse, men vi kunde lika gärna studera Franska revolutionen, Japans modernisering eller olyckor i vår samtid. Tusentals människor hittar stöd hos varandra genom sociala medier. För att förstå det som skett krävs mera än enkla förklaringsmodeller. Vi valde att närma oss fenomenet från olika håll – historiskt, religiöst, samhällsvetenskapligt och litterärt.
En av våra rubriker var: Muslimska brödraskapet. Utfryst och anklagad – vad har de egentligen för agenda? Efter första vågen av revolutionen blev det ju enkelt att skylla det mesta på brödraskapet. Fingerpekandet hade alltså inletts, men hur mycket vet vi egentligen om de krafter som verkar inom Egypten? Målet var hela tiden att fördjupa förståelsen. Det betyder inte att vi efter projektet har en total insyn i vad som skedde och varför, men jag vågar påstå att våra studerande åtminstone har en mera mångfacetterad bild än före projektet. Varje lärare ska förhålla sig till det som sker omkring oss och begripliggöra det för studerande. Det ämnesintegrativa arbetet kan ge ett stort stöd i detta uppdrag.
Flygolyckan visar hur viktigt det är för oss att förstå varför något inträffat, och arabiska våren är inget undantag. Studerande började genast gräva i de källor vi gav dem, i annat material de hittade och den källkritiska effekten var ett faktum. Politiska och religiösa krafter och begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter blev snabbt föremål för diskussion. Den religiösa mångfald som existerar i Egypten var en viktig insikt och de litterära skatter som arabvärlden erbjuder var ett nöje att ta del av för oss alla. Teknologin i form av pekplattor, datorer och Internet var centrala för projektet, men de var verktyg för att nå den förståelse som vi eftersträvade. Verktygen är ingenting utan människorna och det ska vi aldrig glömma bort som pedagoger. Andra människor ger sociala medier ett värde, medan tekniken ger oss nya förutsättningar för både kommunikation och deltagande. Styrkan var att studerande fick fritt komma överens om hur deras gruppvisa videoklipp skulle utformas och detta tillförde den viktiga kreativa och fantasifulla aspekten som krävs när det digitala och virtuella möter pedagogiken.
I grunden handlade det om att se kunskapen som något föränderligt. De personer som är involverade i arabiska våren har väldigt olika syn på det som skett och händelseförloppet utvecklas för varje dag som går. Vi har ett utmärkt tillfälle att visa hur långsamt ett samhälle förändras och via olika skolämnen kan vi bättre förstå vad fenomenet innebär för människorna, för stater och för omvärlden. Och förståelse är så oerhört viktig för att förhålla sig till och existera i ett samhälle och i världen som människa bland andra människor.
Charlotta Hilli är historie- och samhällslärare och doktorand i DiDiDi med temat lärande i virtuella lärmiljöer.
Vad kan modersmål, litteratur, religion, historia och samhällslära lära av varandra och hur kan dessa ämnen gemensamt tolka en händelse som den arabiska våren? Under en vecka i februari arbetade ämneslärarstuderande i ovannämnda ämnen vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi i mindre grupper kring temat arabiska våren i Egypten.
Målet var att de blivande lärarna skulle tänka didaktiskt och skapa ett videoklipp som kan användas i undervisningen på gymnasienivå. Medan de gjorde det här fick de pröva sin samarbetsförmåga och också digitala kompetens. Vår tanke var att de med pekplattor och appen ExplainEverything skulle klara av uppgiften, men de flesta grupper kombinerade både dator och pekplatta, samt olika appar (bl.a. iMovie).
Grupperna har presenterat sina videoklipp och potentiella pedagogiska grepp för lärare som vill använda dem i undervisningen på projektets blogg, men direktlänk till blogginläggen finns under videoklippen. För att genomföra det hela anlitades IT-pedagogen Fredrik Åman för pekplatteintroduktion, journalisten Ingrid Svanfeldt handledde kring manusarbete, dessutom fördes en diskussion med religionsvetaren Nina Björkman som doktorerar på Muslimska brödraskapet.
Journalisten Ingrid Svanfeldt är Facebookvän med Yasmine Ryan och på den vägen fick vi in två journalister i rummet! Bild: Charlotta Hilli, CC.
Projektet är ett sätt att visa hur videoklipp kan användas i undervisningen, vid klassrumsdiskussioner men också som arbetsmetod för studerande och elever. Vi utgick ifrån ett problembaserat lärande (PBL) och grupperna fick arbeta en del på egen hand, men vi hade regelbundna sammankomster där de presenterade sina manusidéer. För varje gång vi träffades hade grupperna utvecklat sina idéer och speciellt manustänket är guld värt i ett dylikt projekt!
När tekniken fungerar så är den suverän! Journalisten Yasmine Ryan deltog i en kort diskussion med gruppen från sitt hem i Tunisien. Bild: Charlotta Hilli, CC.
En extra guldkant innebar Skypesamtalet med journalisten Yasmine Ryan, som är baserad i Tunisien och kunde jämföra situationen i de båda länderna. Gruppen nedan valde att spela in en del av intervjun (med pekplattan) och använda den i sitt videoklipp. Grupperna har arbetat med olika slags autentiska källor (intervjuer, videoklipp, bilder, citat, dikter) för att förmedla en liten del av ett komplext tema. De hade bearbetat oerhört mycket material för att kunna producera sina videoklipp. En del grupper har källförteckningen i videoklippet, andra har den i sina blogginlägg. De har tolkat källorna och kritiskt granskat dem under processens gång, samt diskuterat upphovsrättsliga frågor. Det här kan vara ett sätt att stärka skolungdomars medie- och källkritiska förmåga.
Det är ingen nyhet att lärare tvingas ta ställning till det som händer i omvärlden, och det är inte enbart historia och samhällslära som kan axla det här ansvaret. För att förklara och förstå det som sker har olika ämnen stöd av varandra, så dylika projekt kan gärna genomföras ämnesintegrativt för att också ge lärare möjlighet att lära av varandra och förstås underlätta handledningen av studerande. Personligen skulle jag inte genomföra det utan mina kolleger Mårten Björkgren (religion), Tom Gullberg (historia och samhällslära), Anders Westerlund (modersmål och litteratur), samt Emilia Sylvin som deltog i mindre skala med geografin och PBL i åtanke. Projektet avslutades med att vi handledande lärare presenterade projektet och ämneslärarstuderande presenterade sina videor under seminariet Läraren och Islam i skolan för bland annat lärare och islamologer. Stort tack till Dididi för det ekonomiska stödet som gjorde det möjligt för oss att anlita de viktiga utomstående experterna!
Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi, samt historie- och samhällslärare.
Hur skulle Austens Stolthet och fördom låta om den skrevs idag? En möjlighet är att huvudpersonen Elizabeth Bennet skulle vlogga eller videoblogga om händelserna. Det här utgick skaparna Hank Green och Bernie Su till Lizzie Bennet diaries (#LBD) ifrån och anlitade ett antal skådespelare som via en vlogg skapat en modern version av boken i en amerikansk miljö. Sammanlagt har ”Lizzie Bennet” tillsammans med bästa väninnan ”Charlotte Lu” skapat 100 videoblogginlägg där händelserna i den närmaste bekantskapskretsen presenteras och diskuteras, oftast är det Lizzie som ger sin syn på saken, men också andra involverade dyker med jämna mellanrum upp (också Darcy).
Förutom vloggen så förs en del av berättelsen framåt av de twittrande karaktärerna. YouTube och Tumblr har också använts för att publicera vloggen och på hemsidan och på Tumblr finns foton av karaktärerna antagligen som ett sätt att visualisera dem eftersom Lizzie trots allt är den som stjäl showen för det mesta. En annan kuriosa är när systern Lydia Bennet är på besök hos kusiner så skapar hon en egen vlogg för att hålla kontakten till civilisationen och oss uppdaterade om vad som händer henne.
Vloggen blir ett intressant sätt att närma sig bokens händelser och för dem som inte läst klassikern kan det här vara ett sätt att bli bekant med bokens teman och för ivriga läsare ett sätt att aktualisera de frågor som boken berör i moderna ordalag. Speciellt underhållande blir det när också andra karaktärer får göra sina röster hörda och samtidigt ifrågasätta huvudpersonens version av berättelsen. Tittarnas frågor och kommentarer har bemötts av producenterna och det ger en inblick i svårigheterna att tolka en berättelse, en aspekt som kanske inte alltid framgår när Jane Austens verk filmatiseras.
Det är klart att skönlitteraturen relativt enkelt kan utnyttja tekniken för att engagera läsare och tittare, men varför inte också skolämnen? Ur ett didaktiskt perspektiv så kunde vi låta historiska personer beskriva händelseförlopp medan de sker t.ex. Napoleon som vloggar från slagfältet medan hans motståndare, fru, undersåtar har egna vloggar. Vetenskapsmän och -kvinnor som presenterar sina rön i en 2-8 minuters video och kritiker till teorierna kritiserar i en egen vlogg. Tänk dig att Charles Darwin eller Albert Einstein förklarar sina tankar i en vblogg och sedan tvingas ge svar på tal till kritikerna!
Interaktiviteten är ju det intressanta eftersom tittare kan ställa frågor och det här kräver sakkunnighet av de involverade. Skådespelarprestationerna är väsentliga för att fånga tittaren och manuset till den berättelse som byggs upp via inläggen måste vara trovärdigt. Det räcker alltså inte med att sätta sig ner framför en kamera och räkna upp fakta utan lite mera krävs för att detta skall fungera som ett pedagogiskt komplement. Jag har svårt att tro att LBD skulle ha blivit en succé om någon enbart hade läst Stolthet och fördom högt på YouTube. Ett samarbete mellan medieproducenter, pedagoger, experter inom olika områden, teaterhögskolor och teatrar ser jag ta form.
Av förståeliga skäl var skaparna till LBD osäkra på hur konceptet skulle tas emot av publiken, men tittare har hittat vloggen och den har uppfattats som en succé med över 300 000 visningar per inlägg på YouTube. Ett nordiskt samarbete med svenska, danska och norska som vloggspråk skulle kunna nå upp till liknande tittarsiffror – en verklig succé för den digitala pedagogiken.
Den röda tråden under konferensen Virtual Worlds and Narrative Minds var narrativernas roll i olika sammanhang. Berättelser har haft en naturlig plats i mänskliga gemenskaper och för vissa finns det ett självklart behov att skriva ner eller berätta om sina upplevelser och de flesta av oss gillar en god berättelse. Flera presentationer handlade om de narrativer som hittas på nätet numera. Via bland annat sociala medier och bloggar har många hittat en kanal för att uttrycka tankar, berätta om olika aspekter av sitt liv eller dela med sig av ett brinnande intresse. Konferensens andra keynote hölls av professor Jarmila Mildorf som framhöll att dessa virtuella berättelser kan ses som ett uttryck för en demokratisk process där tankar diskuteras med andra intresserade och att det finns ett engagemang både från berättarens sida och från de som läser/lyssnar till berättelsen. Via dessa diskussioner uppstår en gemenskap med andra i samma situation. Ett dilemma för forskare som vill studera exempelvis bloggar är att ibland vill berättaren egentligen främst väcka uppmärksamhet med sitt inlägg och då försvinner den intressanta självreflekterande aspekten. En blogg har för det mesta en offentlig karaktär, vilket en dagbok i pappersform naturligtvis inte har. Å andra sidan finns det många möjligheter att begränsa bloggar och således kan ju en blogg vara avsedd enbart för vissa få utvalda, precis som en dagbok ibland öppnas för andra läsare än berättaren själv.
Orsaken till att vi berättar berättelser om oss själva varierar. En tanke som Mildorf tog upp var att vi via berättelsen skapar ett skydd mellan oss och världen. Andra individer kan uppfattas som starka och avlägsna, medan jaget är känsligt och avskuret från andra. Via berättelsen förankrar vi oss själva i en helhet och ibland försöker berättelsen skapa en annorlunda bild av berättaren där de positiva sidorna lyfts fram väldigt tydligt, medan svackorna slätas över. Hur medvetet eller omedvetet detta sker är oklart. Det intressanta i en berättelse är ju individens röst, även om den är färgad av omgivningens eller de egna förväntningarna. Och som alltid är det tolkningen av materialet som är den stora utmaningen för forskaren. Narrativernas möjligheter att påverka, förändra samhället och beröra andra människor är den drivande faktorn för forskare och jag tror att de flesta bloggare och övriga digitala skribenter faktiskt har samma mål, att beskriva det som de uppfattar och ser, ibland skapa mening i något ofattbart, men också få kontakt med andra som tänker lika eller som varit med om samma upplevelser.
