Författararkiv: asundste

Om resultat och framtidsvisioner

På ett seminarium för inbjudna hade professor Ria Heilä-Ylikallio, direktör Torbjörn Sandén och koordinator Kicki Häggblom möjlighet att presentera DiDiDi-projektets nuläge. Presentationen är tillgänglig  HÄR. Det som kännetecknar DiDiDi-projektet är dels ett brett upplagt samarbete mellan många olika aktörer inom Åbo Akademi i Vasa, dels en vilja att ställa pedagogiska frågor i relation till den teknologiska utvecklingen.

Grundfrågan inom DiDiDi-projektet har sedan projektet startades år 2011 varit pedagogisk. Vi har helt enkelt varit intresserade av det pedagogiska mervärdet som en digitalisering kan tänkas ha för undervisning och lärande på alla olika nivåer – inte digitalisering för digitaliseringens skull alltså. Det har varit rätt enkelt att ta sig an denna fråga eftersom Åbo Akademi har tillgång till sin Vasa övningsskola att göra olika utvecklingsprojekt i.

 

Vad har projektet bidragit med?

Ett sätt att granska vad projektet bidragit med är att se över de fortbildningskurser som arrangerats under de fem åren som projektet varit verksamt. Här ser vi att lärarna på fältet önskat och fått kurser om allt från smartboarden, smarttelefonen, pekplattor, e-resurser, sociala medier i undervisningen till flippade klassrum och Digabi-stöd. Vi ser en utveckling från ”tekniskt fokus” till ”pedagogiskt-didaktiskt fokus” i kursutbudet. Här måste dock med all tydlighet sägas att lärarna är i stort behov av IT-pedagogiskt stöd i sitt utvecklingsarbete. Det tekniska stödet skall således absolut inte förringas även om fokus skiftats mot de innehållsliga och pedagogiska frågorna.

Ett annat sätt att granska vad projektet bidragit med är att se på temat för de åtta magisteravhandlingar i pedagogik som författats inom ramen för projektet under de tre senaste åren. Avhandlingarna finns i sin helhet på DiDiDis webbplats  och uppräkningen här avser endast att visa på tematiken. Avhandlingarna ger bland annat aktuell kunskap om Talking Tools som dokumentations- och utvärderingsverktyg i slöjdundervisningen (Laurent, A. 2014). Undervisningen i modersmål och litteratur granskas genom åttondeklassares litterära tolkning och förståelse på blogg (Björkskog, J. 2013), skrivpraxis med pekplatta (Södergård, S. 2014) och en fallstudie om sex elevers skrivutveckling från årskurs två till årskurs tre (af Hällström, J 2014). Den digitala musikläraren beskrivs (Rantakangas, M. 2015) liksom multimodal digital kommunikation, särskilt visuell läsning som kompetensområde (Storsved, L. 2015). Vidare undersöks lärares erfarenheter av pekplattor (Håkans, M. 2013) och det internationella fenomenet datorspel ges en finlandssvensk analys i genusperspektiv (Ståhl, M. 2014).

Ett tredje sätt att beskriva projektets verksamhet och resultat är att analysera innehållet för de seminarier som ordnats och fortsättningsvis ordnas. DiDiDi-projektet har erhållit finansiering och status som ett nationellt Lärmiljöprojekt och fått förtroendet att sprida resultat över hela landet. Detta görs genom regelbundna seminarier, som man kan ta del av på plats eller virtuellt. Seminarierna bandas och finns tillgängliga på DiDiDi-projektets youtubekanal – så vem som helst när som helst kan ta del av dem.

DiDiDi-projektet har haft framgång såväl med extern finansiering som med nationellt förtroende. Via sociala medier och andra kanaler identifierar projektet också ett internationellt intresse. Från olika håll har kommentarer hörs: Inte skall ni sluta nu, när ni kommit så bra i gång och faktiskt har fem års försprång för den läroplansgrund som skall sjösättas hösten 2016! En nationell läroplansgrund är ett sätt för samhället att uttrycka sin vilja och både digital kompetens och multilitteracitet ingår synligt i de sju kompetensområdena som lyfts fram. Dylika styrdokument behöver dock granskas kritiskt ur ett pedagogiskt hållbarhetsperspektiv, vilket naturligt leder till att DiDiDi-projektet nu söker en breddning mot fler vetenskapsområden. Man brukar säga att ett projekt skall ha en tydlig början och ett slut, och att det inte skall pågå mycket mer än fem år. Detta stämmer då inte på DiDiDi som för närvarande identifierar en ny mer samhällsorienterad fas.

 

Ria Heilä-Ylikallio, professor

I en värld av bilder

En av de största utmaningarna med att digitalisera kursmaterial som lärare är att veta vilka källor som får användas och vilka som är skyddade av upphovsrätt. När det gäller källor som studerande använder så kan det löna sig att låta dem producera eget material för att komma runt upphovsproblematiken. För tillfället undervisar jag gymnasiekursen Ekonomisk kunskap i virtuella gymnasiet, ViRum:s regi och en utmaning med distansundervisning är att skapa interaktiva övningar som för det första motiverar studerande att lära sig en viss terminologi på egen hand, och att uppmuntra dem att studera samhället, miljön eller världen omkring dem. Ett sätt kan vara att via bilder dokumentera ett visst fenomen och analysera det.

Ekonomi är ett tacksamt ämne eftersom vi lever i en tid då ekonomiska begrepp som ”konkurrenskraft”, ”effektivitet” och ”produktivitet” präglar många debatter och diskussioner i samhället. Ingen går säker utan begreppen dyker upp där man minst anar det. Forskare vid diverse finländska universitet har med oro följt med den finländska regeringens åtstramningar kring utbildningen. Vi ska effektivera verksamheten, öka produktiviteten och samtidigt höja kvaliteten och i längden hela Finlands konkurrenskraft. Bildning och kunskap kunde också ha varit huvudsakliga målsättningar även om de är svårare att mäta i siffror. Skolans verksamhet på olika orter lever förstås med samma diskurs och därför är det inte särskilt långsökt att involvera den i olika undervisningsämnen. Det är trots allt elevernas kunskap och liv det handlar om. Vilken bild får ungdomar av framtiden?

Det kan ge undervisningen en intressant vinkling om centrala begrepp ska visualiseras av studerande. Läraren behöver nämligen inte ständigt vara producenten. I höstas lärde jag mig dessutom ett nytt knep när en ämneslärarstuderande sökte efter en bild hen använt i sin lektionsplanering i Google. Det är enkelt att välja upphovsrätten till bilderna redan vid sökningen.

Googles sökfunktioner har utvecklats. CC Charlotta Hilli

DePietro (2013) hävdar att idén om att alla kan redigera informationen i t.ex. Wikipedias artiklar är överdriven. De som skapat webbsidor kan begränsa rätten till redigering och det kan finnas en tydlig agenda som ska bibehållas oavsett vad eventuella kritiker anser. Samma är relevant när bilder tas eller används. Fotografen väljer alltid vad som inkluderas i bilden och vad som exkluderas. Manipulationen av bilder är förstås inget nytt. Få tror väl att historiska personporträtt avbildar hur personerna såg ut i verkligheten. Bilder berättar väldigt lite om personen ifråga och desto mera om den diskurs den skapats inom. Därför kan bilder som studerande använder och tar analyseras ur många synvinklar. Oavsett om vi delar bilder eller fotograferar själva så är vi medproducenter, vilket leder till den intressanta frågan om huruvida vi kan kritiskt granska den tid vi onekligen är en del av och alla de bilder som omger oss.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Artikel om Talking Tools

Forskning och utveckling av lärteknologiska lösningar är en långsam process
med många iterativa faser. Här presenterar vi det senaste bidraget i den
akademiska förankringen av den mobila lärapplikationen Talking Tools (TT).
Appen i sig är fortfarande under utveckling. Artikeln diskuterar delvis
apputvecklingen och behovet av ämnesöverskridande samarbete mellan
kunskapsområden enligt TPACK-modellen (Technological Pedagogical And Content
Knowledge). Främst handlar artikeln om en pilotstudie i slöjdundervisningen
vid Åbo Akademi. Studien utfördes för att se möjligheterna med appen och för
att kunna utveckla dessa på bästa sätt i själva designprocessen av TT.

Artikeln lyder under open access-principen och kan fritt laddas ner och
delas http://online-journals.org/index.php/i-jim/article/view/4325

Wiklund-Engblom, A., Hartvik, J., Hiltunen, K., Johansson, M., & Porko-Hudd
M. (2015). Process Documentation in Sloyd: Pilot Study of the ‘Talking
Tools’ Application. International Journal of Interactive Mobile Technologies
(iJIM), 9(3), pp. 11-17.

Kort sammanfattning av studien:

Elevers arbete i slöjd består av unika designfaser som utgör grunden för
själva lärprocessen i slöjdandet. Arbetet är kreativt och hands-on, samt
består av både individuella och kollaborativa, dynamiska processer. Dessa
ger möjligheter att utveckla multipla färdigheter genom slöjdandet. Det som
hittills varit ett problem i slöjdundervisning, är att dessa processer och
färdigheter är svåra att fånga in och dokumentera på ett sätt som ger dem
rättvisa. Den studie vi beskriver i den här journalartikeln handlar om just
det här fenomenet; hur studerande dokumenterat slöjdprocessen med hjälp av
TT. Vi analyser studerandes subjektiva uppfattningar av VAD, VARFÖR och NÄR
de dokumenterat med hjälp av TT-appen och jämför detta med tidigare
innehållsanalyser av själva dokumentationen. I artikeln diskuterar vi hur
resultatet kan användas som grund för lärarstöd i användning av appen – både
vad gäller hur man kan ge instruktioner om användning, men även hur
innehållet kan användas för reflektion i, samt bedömning av lärprocessen.

Varma sensommarhälsningar,

Annika Wiklund-Engblom

writing vs reading in a digital age

The 10th IAIMTE conference’s themes were Languages, Literatures and Literacies in L1 research and education. Sigrid Ekholm and myself took part in a poster session and our abstract was titled Stepping into and out of digital spaces – a way of designing new learning environments. We are both doctoral students in the project Didactical Dimensions in Digital learning (DiDiDi) at Åbo Akademi University in Finland.

The aim of Sigrid’s study is to identify changes in the learning environment when digital tools are introduced in L1 education and what primary teachers reflect on during the teaching process. My aim is to gain deeper understanding about learning in a virtual learning environment through interviews with upper secondary school students in a virtual course. Our common ground is the fact that learning environments play an important part in the digital design process. Assignments need to be adjusted to the affordances of the digital and virtual tools which can be frustrating if teachers and students do not understand what digital or virtual environments offer. It’s not a question of simply switching from handwritten notes on a blackboard to digital presentations, rather we are moving into a new learning space altogether.

Professor Deborah Brandt’s keynote touched upon the activities in these new spaces and how reading seems to be subordinated to writing nowadays. Reading is seen as a passive endeavour whereas writing activates people and focuses the mind. In DiDiDi there was a subproject losely translated to the pedagogical potential of the tablet (PPP) where primary school students read a book by Maria Turtschaninoff and they wrote blog texts and took part in interactive virtual assignments while reading, which seemed to enhance learning. The digital spaces are text-based and it’s hardly surprising that the so called digital natives enjoy writing since most of them do it all the time while chatting. Writing can be done together and according to Brandt fellow writers are seen as equals, just think of Wikipedia! In the PPP-project students wrote together and thus they learned from each other and they taught each other which was a new experience for many of the teachers.

What intrigued me about Brandt’s lecture was the fact that writing is part of a democratic process. We have long known that the pen can actually be mightier than the sword. Reading has been a nice, non-disruptive way of teaching your subordinates what to think. Plus you can always burn all the wrong books if you are truly desperate, or in our time simply restrict access to certain webpages. Writing, on the other hand, can be dangerous and provoke new ideas that some governments do not want – if writing is seen as collaborative that is even worse and it gets harder to control the more people that are involved. (The Internet has to be a dictator’s worst nightmare in some respects.)

During the conference there were several presentations that included writing as empowerment. Writing can also be an individual journey where your own story or the culture/cultures you are brought up with is the foundation for the writing assignment. Yes, it’s introspective and so very typical of our time, but it is important none the less. People will not be engaged to learn unless they can relate to it in some way.

As a social studies teacher I know my students need to know concepts like recession and depression. What I did in my virtual course was to use the virtual world Second Life and Google documents as part of the assignment.

Narrativ i SL

The narrative of one of my students where she used her avatar as part of the story on how recession hit this virtual town in Second Life. She took pictures in Second Life and pasted them in a Google document where she wrote the story. CC Charlotta Hilli

This particular assignment was popular among my students and it was a fictive one, but we used real life scenarios as well where students looked for jobs, loans and property which they then used to calculate taxes or interest rates for. These assignments were motivating according the students because they were perceived as relevant later on. To some extent Brandt was right and writing was usually seen as more important than reading for learning since writing meant that the students were actively participating.

The fascinating part of teaching in a digital space is that students read a lot while working on different assignments, and sometimes they don’t even notice it because they are discussing what they’re reading with others while writing on texts together. These collaborative projects are perfect for digital learning spaces and not only do they support media literacy skills, they can be democratic and empowering processes, too. The key seems to be that they need to be as interactive as possible. If reading is seen as boring why not make it more interactive?

Charlotta Hilli is a doctoral student at Åbo Akademi University

Vardagsrum och lärmiljöer

Vardagsrum och lärmiljöer

Aktiastiftelsen i Vasa ordnande häromdagen en trevlig stipendieutdelning och DiDiDi-projektet fick vara synligt med eftersom vi hörde till stipendiaterna. Stort tack till Aktiastiftelsen som tilldelat oss stipendium för en meta-analys av detta breda (ja man kan säga spretiga projekt) som vi haft i gång sedan år 2011.

Två kortare föredrag gavs på stipendieutdelningen. Först ut var regiondirektör för Aktia Bank Abp, Petri Sandkvist som talade över rubriken Hur förändras finansbranschen ur Aktias synvinkel? Det var spännande att se att Sandkvist de facto beskrev det förändrade kundbeteendet med avseende å teknologisk utveckling och digitala resurser. Till exempel att bankkontoren monterar ner de långa kundbetjäningsdiskerna och så småningom börjar se mer ut som vardagsrum och att en stor del av kunderna önskar sköta sina bankärenden över internet under de tidpunkter som passar dem själva, till exempel klockan 21 på kvällen då de lagt barnen.

Dessa två exempel från bankvärlden överensstämmer mycket väl med det som vi kallar förändrade lärmiljöer i utbildningssammanhang. Våra skolor ser inte längre ut som traditionella klassrum med ”pulpeter” i raka rader bakom varandra, utan även de påminner om vardagsrum med soffor och flyttbara bord som möjliggör samtal och grupparbete. Även lärarna önskar fortbilda sig under de tidpunkter som passar för dem, till exempel klockan 21 då de lagt barnen. Bland annat därför har DiDiDi-projektet gått lärarna till mötes genom att lägga ut seminarierna i youtube så att lärarna kan ta del av dem på de tidpunkter som passar för dem.

Lärarfortbildningen är vid sidan av skola, lärarutbildning och forskning, ett av fokusområdena inom DiDiDi-projektet och spridningen av goda praktiker är uttryckligen ett nationellt uppdrag för det av Utbildningsstyrelsen finansierade DiDiDi för alla. För att lyckas med spridningen har vi inom ett pedagogiskt forsknings- och utvecklingsprojekt fått tänka i samma banor som finansvärlden beträffande kundbetjäningen. Det andra föredraget på utdelningen var alltså mitt med rubriken Varthän Dididi? Hinner vi med? Erfarenheter av ett brett upplagt forsknings- och utvecklingsprojekt.

Det var trevligt att se hur föredragen kommunicerade varandra. Aktiastiftelsen lyckades väl med att känna samhällsutvecklingen på pulsen, åtminstone vad användningen av digitala resurser i två olika miljöer beträffar.

Ria Heilä-Ylikallio, professor

Här (det tvåspråkiga) bildspelet från föredraget på Aktiastiftelsens utdelning:  DiDiDi Aktia 7 5 2015

 

Din Didaktiska Didaktik – och min

 

-Tiden rusar iväg!

-Eller går lasset före hästen?

-Menar ni egentligen att vi pedagoger aldrig hinner fatt den teknologiska utvecklingen?

-Eller att den pedagogiska forskningen inte hinner ikapp utvecklingen i skolorn?

 

Replikerna utväxlas mellan några forskande praktiker – praktiker som frågar och forskar, utbildar, undervisar och fortbildar. Sådana samlas och samsas inom DiDiDi-projektet.

Att tiden rusar iväg anspelar på faktumet att forsknings- och utvecklingsprojektet sparkades i gång för fem år sedan, först som PPP dvs. Pekplattans Pedagogiska Potential, och sedan som paraplyet DiDiDi där en allt bredare representation av pedagoger med intresse för digitalt lärande samlades.

Att lasset går före hästen anspelar naturligtvis på faktumet att det optimala läget att starta ett didaktiskt forsknings- och utvecklingsprojekt egentligen inte finns. Eller det rätta läget med tanke på den teknologiska utvecklingen alltså. Det finns alltid en ny version iPad eller en ny läroplan att förhålla sig till, liksom.

Så vi valde att starta upp genom att tro på att fler hjärnor faktiskt tänker snabbare, kreativare, effektivare än en eller två och att det dessutom är roligare att försöka hinna ifatt (om inte påverka) den digitala didaktiken. Det är uttryckligen de pedagogiska frågorna som ställs inom vårt DiDiDi-projekt. Och pedagogiken sysslar ju som bekant med de båda stora frågorna Vad? och Hur?, eftersom människan inte växer i ett vakuum.

Ett resultat av detta brett upplagda projektet är seminariet Din Didaktiska Didaktik – och min på torsdag 29 april (Ha, ha för akronymen DiDiDi, jag kunde ju ha talat om Divergenta Dinosaurier Diskuterar eller något Ditåt). Då får vi kika in hur de på Vasa övningsskola utvärderar och resonerar kring teknikfrågor, hur FD, universitetslärare Hannah Kaihovirta och PeM, klasslärare Minna Rimpilä har jobbat med pekplatta inom bildkonstundervisningen och vidare hur en rätt nybliven doktorand, men erfaren praktiker, PeM Sigrid Ekholm resonerar kring förändring av lärmiljö i praxis och i forskning.

Grundskolerektor Elisabet Backlund-Kärjenmäki och jag uppmuntrar till diskussion på seminariet såväl på plats vid Vasa övningsskola som virtuellt. Jätteskojigt att så många har haft lust och möjlighet att vara med på våra seminarier. Så var det ju också tänkt, då DiDiDi blev DiDiDi FÖR ALLA!

Ria Heilä-Ylikallio, professor

ÅA i Vasa

A Researcher’s Journal: Go to the data

Today I smiled as I returned to MAXQDA11 and the coding of my data. This is the third time I’ve recoded and each time it gets clearer what I’m actually after. The reason I was smiling was that I have been busy with other projects but from now until July I have time for my analytic process. The time away from my data might seem troublesome but actually I am at that stage of my PhD (3rd year!) that I can’t switch it off, which is nice in a way since I return to it effortlessly, and I never fully stop thinking about it. Breaks from the thesis usually mean I can approach it in a different way. When I recoded some of my interviews today I noticed how the theoretical model that I have been reading and thinking about since Christmas was evident in my data.

Virtual dialogues in Second Life. CC Charlotta Hilli

I’m one of those science nerds that love knowledge and the research process has been one of the most rewarding things I have ever done, and I know now that a happy life for me will be one where research is constantly present. It is actually part of my personal ontology, which explains my level of nerdiness. My colleague Hannah Kaihovirta (PhD) opened my eyes when she said that the scientific process is really a dialogue. There are no final solutions, rather there are different perspectives while studying the world and there is a constant exchange of ideas, theories and facts between paradigms. This is really what fascinates me about science. Even if a researcher always choses a certain paradigm to work within there are no boundaries in science, just as a dialogue has no limits, and one perspective can never fully explain all matters, which is why we need other sciences. Different views on the world can fundamentally change who we are and how we perceive the world, which is also typical while participating in a dialogue, at least according to Mikhail Bakhtin.

My dialogue with my data and theories is ongoing, but you need to focus while in a dialogue, and it really is time for me to go back to my data for a final analysis. The research process means you have to start at the end to be able to write the beginning. And you never know where you will end up when you first start your research project, only your data can show you that.

Charlotta Hilli is a PhD student in the project Didactical Dimensions in Digital learning and the working title for the thesis is Upper secondary students’ views on learning in a virtual learning environment.

Konsten att digitalt kontextualisera ett fenomen som arabiska våren

Det är ett år sedan projektet den digitaliserade arabiska våren avslutades. Jag bloggade om projektet här och det har också resulterat i en artikel, samt flera konferenspresentationer. Nu tänkte jag fortsätta spåna kring kontexten i ett dylikt projekt. Kontext är något välbekant för lärare. Vi planerar vår tid med studerande utgående från en viss ram, ibland ett fenomen som arabiska våren, ibland något annat. De flesta fenomen skapar troligen viss huvudbry hos oss. De är flytande, ämnesöverskridande och de förändras i takt med att vi får tillgång till mera källor.

Den senaste tiden har den fruktansvärda olyckan i franska alperna väckt bestörtning och vi står än en gång handfallna inför att personer dött och medierna/flygbolaget/stater/anhöriga/alla vi andra söker desperat efter en förklaring. I vår digitala tid läckte snabbt uppgifter ut om andre piloten, vars privatliv nu hängts ut till offentligt skådande. Offentlig skam har använts som straff länge. Numera används sociala medier för att anklaga företag för dålig service, eller så kan privatpersoner bli indragna i offentligt fingerpekande och vissa har blivit av med sitt arbete på grund av social press från, ja, alla de som klickar vilt omkring sig på nätet utan förståelse för proportioner, konsekvenser eller bakgrundskunskaper.

Enligt Wikipedia är detta ett japanskt par som utsätts för skamstraff för otrohet år 1860. Publikens känsloyttringar kan vi bara spekulera kring. Skamstraffets funktion kunde vara ett intressant tema för ett ämnesintegrativt projekt.

Arabiska våren kan ses som en social rörelse, men vi kunde lika gärna studera Franska revolutionen, Japans modernisering eller olyckor i vår samtid. Tusentals människor hittar stöd hos varandra genom sociala medier. För att förstå det som skett krävs mera än enkla förklaringsmodeller. Vi valde att närma oss fenomenet från olika håll – historiskt, religiöst, samhällsvetenskapligt och litterärt.

En av våra rubriker var: Muslimska brödraskapet. Utfryst och anklagad  – vad har de egentligen för agenda? Efter första vågen av revolutionen blev det ju enkelt att skylla det mesta på brödraskapet. Fingerpekandet hade alltså inletts, men hur mycket vet vi egentligen om de krafter som verkar inom Egypten? Målet var hela tiden att fördjupa förståelsen. Det betyder inte att vi efter projektet har en total insyn i vad som skedde och varför, men jag vågar påstå att våra studerande åtminstone har en mera mångfacetterad bild än före projektet. Varje lärare ska förhålla sig till det som sker omkring oss och begripliggöra det för studerande. Det ämnesintegrativa arbetet kan ge ett stort stöd i detta uppdrag.

Flygolyckan visar hur viktigt det är för oss att förstå varför något inträffat, och arabiska våren är inget undantag. Studerande började genast gräva i de källor vi gav dem, i annat material de hittade och den källkritiska effekten var ett faktum. Politiska och religiösa krafter och begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter blev snabbt föremål för diskussion. Den religiösa mångfald som existerar i Egypten var en viktig insikt och de litterära skatter som arabvärlden erbjuder var ett nöje att ta del av för oss alla. Teknologin i form av pekplattor, datorer och Internet var centrala för projektet, men de var verktyg för att nå den förståelse som vi eftersträvade. Verktygen är ingenting utan människorna och det ska vi aldrig glömma bort som pedagoger. Andra människor ger sociala medier ett värde, medan tekniken ger oss nya förutsättningar för både kommunikation och deltagande. Styrkan var att studerande fick fritt komma överens om hur deras gruppvisa videoklipp skulle utformas och detta tillförde den viktiga kreativa och fantasifulla aspekten som krävs när det digitala och virtuella möter pedagogiken.

I grunden handlade det om att se kunskapen som något föränderligt. De personer som är involverade i arabiska våren har väldigt olika syn på det som skett och händelseförloppet utvecklas för varje dag som går. Vi har ett utmärkt tillfälle att visa hur långsamt ett samhälle förändras och via olika skolämnen kan vi bättre förstå vad fenomenet innebär för människorna, för stater och för omvärlden. Och förståelse är så oerhört viktig för att förhålla sig till och existera i ett samhälle och i världen som människa bland andra människor.

Charlotta Hilli är historie- och samhällslärare och doktorand i DiDiDi med temat lärande i virtuella lärmiljöer.

Det virtuella gymnasiet för Svenskfinland tar form

Gymnasierna runtom i Svenskfinland har redan i många år samarbetat kring bl.a. distanskurser inom de så kallade gymnasieringarna. Svenska Kulturfonden har de senaste åren delat ut pengar explicit för gymnasieutbildningen och också gjort utredningar kring hur kurssamarbetet kunde se ut. Den största satsningen har Kulturfonden gjort när det gäller ViRum eller det virtuella gymnasiet för Svenskfinland.

Projektet tilldelades 1 miljon euro och arbetet med ViRum leds av Åbo Akademi, men de slutliga besluten fattas inom en styrgrupp där rektorer från gymnasieringarna, och representanter från Utbildningsstyrelsen, Finlands Svenska Lärarförbund, Finlands Svenska Skolungdomsförbund, samt Kulturfonden och ÅA sitter med. Rent tidsmässigt så kommer projektet att vara klart år 2016, samtidigt som den nya läroplanen för gymnasieutbildningen borde vara godkänd. Målet med är att skapa en ekonomiskt självbärande modell och att pröva ett antal virtuella pilotkurser. En modell för den framtida organisationen planeras i god tid, så att det finns en naturlig fortsättning då projektet tar slut (december 2016). Grundtanken är att underlätta gymnasiernas samarbete och att ge studerande tillgång till ett brett kursutbud. Vissa gymnasier har inte möjlighet att erbjuda alla kurser de vill vilket naturligtvis är problematiskt ur studerandes synvinkel.

Som doktorand inom Fakulteten för pedagogik och välfärd med ett fokus på virtuella lärmiljöer står jag för de pedagogiska inläggen när jag diskuterar ViRum med mina kolleger vid Fakulteten för naturvetenskaper och teknik. Det är professorn i datavetenskap Ralph Back som leder projektet och Linda Mannila är vice-projektledare. Under hösten 2014 skickade vi ut en enkät till alla gymnasierektorer och -lärare för att höra oss för om intresset att delta i ViRum:s arbete och för att få en bild av vad som sker på distansstudiefronten. I februari höll vi ett första möte med lärarna som visat intresse och under våren inleds arbetet med att planera virtuella kurser i olika ämnen. Målet är att lärarna ska samarbeta och byta tankar kring kursinnehållet, dels för att stöda lärarna och dels för att ViRum flera år framöver ska ha kunniga och engagerade virtuella pedagoger. ÅA koordinerar och ordnar fortbildningar efterhand, men ViRum-lärarna kommer också att få ekonomisk ersättning för sitt arbete. Det måste få finnas tid för att utveckla pedagogiken och tid blir oftast en ekonomisk fråga.

Jag har skrivit om virtualiseringen på DiDiDi:s blogg i olika sammanhang och det är skäl att påpeka vad virtualiseringen innebär. För det första är en virtuell pedagogik fokuserad på studerandes egen aktivitet men också interaktionen med andra och med lärmiljön. Som bäst arbetar datavetarna med att utveckla en lärmiljö där studerande kan samarbeta och diskutera med kurskamrater, där de kan samla sina studieuppgifter och följa med kursprestationerna, där de enkelt får tillgång till olika slags material och information om kurser. Stor vikt fästs också vid att kontakten mellan läraren och studerande ska vara smidig och att responsen från läraren är återkommande. Det räcker inte med e-post, utan det krävs videokonferensmöjligheter och chattfunktioner som stöder olika slags kommunikation.

Läraren deltar inte bara i kursutvecklingen utan också i den pedagogiska utvecklingen inom distansundervisningen. Vi har diskuterat frågor gällande upphovsrätt, hur kurser ska bedömas, arbetsbördan i distanskurser och vilka verktyg lärarna behöver inom olika ämnen. Vi bygger upp en anpassningsbar plattform för virtuella kurser med specifikt stöd för olika ämnesområden. Allt detta arbete sker i en dialog med dem som senare ska arbeta i lärmiljön. När pilotkurserna ordnas kommer studerandes utvärderingar att bli viktiga för forsatt utveckling.

Kvaliteten på kurserna ska självfallet vara hög och när jag ser till forskningen kring virtuella lärmiljöer så finns det inga hinder för att ordna givande kurser per distans. Det krävs dock ett nytänk eftersom nätbaserade miljöer skiljer sig på väldigt många olika sätt från klassrumsmiljöerna, men de kan samtidigt förbereda studerande för självständiga studier och det som engelskan kallar media literacy. För att inte tala om de teknologiska utmaningarna och förändringarna som självklart är en del av vår allt mera digitaliserade värld. Det behöver knappast påpekas att det finns många frågor på många olika nivåer och vi tar ställning till dem allteftersom.

Under DiDiDi-seminariet den 12 mars diskuterar Linda Mannila och undertecknad projektet där vi befinner oss just nu. Frågor kring ViRum kan ställas med hashtagen #virum. Linda svarar på eventuella frågor per linda.mannila@abo.fi. Så småningom kommer vår webbsida virum.fi att bli tillgänglig och där uppdateras sedan informationen kontinuerligt för alla er som är intresserade av att följa med projektet.

Charlotta Hilli är doktorand vid Åbo Akademi och inom projektet DiDiDi.