Författararkiv: asundste

Second Life-skolning i Second Life

3 svar

Denna vecka var jag med om en historisk händelse. Min första Second Life-skolning i Second Life. Förväntningarna var höga och nyfikenheten stor. Min avatar anlände per teleportation, ett färdsätt som skapar huvudbry för fysiker i verkliga världen, men är det absolut enklaste sättet att röra på sig i SL. Det enda som behövs är en slurl, alltså en url-adress i Second Life för att hitta rätt. En stor lättnad för oss med dåligt eller icke-existerande lokalsinne. Gruppen var liten och bestod av utbildare från olika delar av Finland.

Inledningsvis fick vi presentera oss själva endera muntligt med voice chat eller skriftligen via den allmänna chatten. Mitt val föll på det välbekanta skrivandet, medan de vanare användarna valde voice chat. Tyvärr skapade voice chatten vissa bekymmer. En av fem deltagare hördes inte alls. Till en början hörde jag kursdragaren Riitta Liski bra och hon visade olika pedagogiska verktyg i SL, men efter en timme dog hennes röst bort. En annan kursdeltagare hade inget ljud alls och var tvungen att logga ut och in några gånger innan ljudet var tillbaka. Den mest tragikomiska situationen var när en av kursdeltagarna på någon vänster lyckats blockera Liski och varken såg det hon skrev eller hörde det hon sa. Det om något övade upp samarbetsförmågan, för enda lösningen var att andra kursdeltagare meddelade vidare Liskis instruktioner. Det verkade omöjligt att ändra på blockeringen, men av någon orsak så löstes problemet när deltagaren loggat ut och in några gånger. Det tog onödigt många minuter i anspråk att lösa ljudproblemen och däri ligger också en av nackdelarna med SL. Tekniken strular. Ofta. Det är dessutom svårt att handleda deltagare virtuellt när kursledaren inte vet vad som orsakar problemet eller om deltagaren har tillräckliga SL-kunskaper för att förstå den hjälp som ges. Utan vare sig röst eller text kan kommunikationsförmågan i SL anses omöjlig, eftersom avatarerna inte har något kroppspråk att tillgå.

Fördelarna är att du kan samarbeta kring dokument, visa videor och presentationer, samt föreläsa och diskutera. Studerande kan lämna in sina arbeten och du kan skapa förhör, prov eller annat som deltagarna kan arbeta med på egen hand. Det går att skapa hurudana verktyg som helst i SL. Den stora Finlandskartan är ett exempel och den fick vi alla snabbt länkade till oss. Delandets enkelhet är också en stor fördel med SL. Den lilla bruna grytan framför kartan är en utvärderingsgryta (palautepata) och genom att klicka på den kommer kursdeltagare åt utvärderingen och den lämnas också in i samma gryta. Kartan och grytan är skapade av Päivi Svärd som undervisat en del i SL. Ta gärna en titt på denna skrift om du överväger SL-undervisning.

Av någon orsak skapas ofta ”traditionella” klassrum i SL, ungefär som det rum som ses ovan med krittavla, pulpeter och fyra väggar. Forskning hävdar att studerande känner sig trygga i välbekanta miljöer. De som använder SL ofta utvecklar också annorlunda undervisningsmiljöer när kursdeltagarna är redo för det. Lägg märke till bokhyllan som är fylld med oanvändbara böcker, men i framtiden är säkert boktitlarna länkade till e-böcker.

Dagens framtidsvision: Om e-böckerna tar över fullständigt så kanske bokhyllan lever vidare endast virtuellt, eftersom bokhyllan i den verkliga världen knappast fortsätter pryda våra rum som dyra dammsamlare eller iPad-hållare?

Charlotta Hilli är doktorand inom projektet DiDiDi och planerar som bäst en gymnasiekurs i Second Life

Bostadsjakt i Second Life

2 svar

Det har äntligen blivit dags att konkretisera bostadsplanerna i Second Life. DiDiDi kommer inom kort att hyra en bit mark via EduFinland och sedan gäller det att bygga ett hus som kan användas för undervisning. Möjligen bygger vi ett eget hus, men det finns också färdiga hus att tillgå.

Det går att skapa vad som helst i Second Life, men när jag flög omkring och spanade in hus så visade det sig att skaparna varit förvånansvärt okreativa och de flesta hus är direkta kopior av verkliga hus. Nedan finns några bilder på hus, vissa är gratis andra kostar några euro eller några hundratals Linden Dollar (valutan i Second Life).

Lådorna är förstås populära både i det första och i det andra livet.

För den som älskar spökhistorier eller slott i allmänhet skulle säkert det här vara ett drömobjekt.

Den som föredrar havsutsikt kan satsa på en fyr.

I brist på (billiga) kreativa skapelser lutar jag mot detta hus. Skulle jag klara av att ändra färgen skulle huset vara rätt så optimalt.

Tyvärr känns den mysiga röda stugan avlägsen när hela huset är rött. Precis som i det första livet är hus en utmaning. Bostadsjakten är inte avslutad än.

God fortsättning på det nya året till dig som tittar in här!

Charlotta Hilli, doktorand inom projektet DiDiDi

Konferens i Norge – Skriv! Les!

Lämna ett svar

Den nordiska forskarkonferensen om skrivning och läsning Skriv! Les! arrangeras för andra gången den 6 – 8 maj i Trondheim. Läs mer om konferensen här: http://www.skrivesenteret.no/nyhet?a=2012/foerste-utrop-skrive-og-lesekonferanse

God jul och gott nytt år från mitt andra liv!

2 svar

Väljer att önska alla bekanta och obekanta en god jul och ett gott nytt år från Second Life detta år. Under våren 2013 kommer det att bli aktuellt att bygga den Second Life-baserade lärmiljön, som senare används i min forskning, och i samma veva skapas ett eget område för DiDiDi troligen via EduFinlands sim (område). Det är något att se fram emot och planera för oss DiDiDi:are. Året går mot sitt slut, men tänk vad roligt det är att 2013 står inför dörren med nya utmaningar och möjligheter.

En riktigt god jul och ett gott nytt år till er alla som läser detta!

Charlotta Hilli, doktorand inom DiDiDi, ses här i form av avataren Lotta12

Virtuella 3D konferenser – något för framtiden?

Lämna ett svar

Konferensen ARSA 2012 (Advanced Research in Scientific Areas) har mellan 3-7 december 2012 fungerat virtuellt, men koordinerats från Slovakien. De uppenbara fördelarna är att du slipper alla resekostnader och du sparar tid genom att du kan delta i konferensen från valfri plats. ARSA har valt att ordna det virtuella deltagandet så att artiklarna kan kommenteras skriftligen av konferensdeltagarna under en veckas tid. Konferensdeltagarna kan skriva ut artiklarna under konferensen samt kontakta artikelförfattarna per e-post om man inte vill delta i den offentliga chatten.

En virtuell konferens kan genomföras på många olika sätt och ARSA:s variant är tekniskt enkel, vilket deltagare kan uppskatta. Idén med virtuella miljöer är att människor kan interagera på olika sätt och det blir allt vanligare att deltagare skapar en 3D representation av sig själv, en avatar. Detta kräver förstås mycket mera av deltagarna än att enbart logga in, öppna ett dokument och skriva en kommentar. Frågan är dock vad som är mera givande?

I virtuella världar som World of Warcraft och Second Life har avatarerna en självklart viktig betydelse och en enbart textbaserad uppbyggnad skulle knappast locka miljoner användare som de gör idag. Det skapas en känsla av närvaro och närhet mellan deltagare om de använder avatarer för att interagera.

En virtuell konferens gör det möjligt att via videon eller inspelade föreläsningar presentera forskningen och att i realtid diskutera med andra avatarer. Möjligheten att senare kommentera presentationernas innehåll är självklart en viktig morot för dem som lever i en annan tidszon eller av andra orsaker inte hinner vara på plats i realtid.

De konferenser jag deltagit i har känts stressiga eftersom det gällt att lokalisera rätt utrymme med snäv tidsram, folk har rört på sig mellan presentationerna, vilket skapat allmänt stök i salarna, och tiden för diskussioner har varit kort. För min del skulle virtuella 3D konferenser vara ett ypperligt alternativ eftersom jag enklare skulle lokalisera dem som forskar inom samma område som jag och dessutom skulle jag kunna lyssna på alla presentationer i lugn och ro utan att behöva pussla ihop ett schema åt mig. Genom att lyssna och titta på presentationerna flera gånger skulle jag kunna delta i diskussionen på ett annat sätt än under vanliga konferenser. Det finns mycket positivt med att besöka en annan stad eller ett annat land, att träffa människor ansikte mot ansikte och att vänja sig vid att presentera sin forskning i konferenssammanhang, men jag tror ändå att virtuella konferenser och seminarier är framtiden på grund av alla de fördelar som de innebär.

Charlotta Hilli, doktorand inom DiDiDi

Creative commons – upphovsrätt för en ny tid?

1 svar

Att dela information hör till dagens melodi, men lagarna om upphovsrätt är inte fullt lika inspirerade av vårt frenetiska bloggande, twittrande, facebookande och youtubande då vi länkar friskt till och från alla möjliga håll och Kopiosto har samlat en del nyttigt material som lärare kan bekanta sig med. Creative Commons (CC) nämndes såpass många gånger under Utvecklingsdagar för virtuell undervisning (3-4 december 2012) att jag antog att det är viktigt att känna till. I denna blogg har jag valt den svenska versionen, men det finns naturligtvis också en finsk CC-sida.

CC förklaras kortfattat i denna video, men idén är att de som skapar material kan välja i vilken utsträckning de låter andra använda, bearbeta och publicera materialet.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Yd9dP3vlOyk?feature=player_embedded&w=640&h=360]

Både lärare och elever har nytta av att känna till CC som känns som en enklare variant av upphovsrätten. För finlandssvenska lärare innebär det att vi kan dela med oss av vårt material på villkor som vi själva ställer samtidigt som vi kan bygga upp en materialbank där fler har nytta av våra idéer. På engelskt håll finns det bland annat läroböcker som fritt får användas, t.ex. http://www.ck12.org/teacher och http://www.openculture.com/free_textbooks/

Ett viktigt inlägg i diskussionen om CC gjorde Christina Löfving och det här är också något vi (både unga, gamla och åldersneutrala) behöver reflektera över och diskutera: varför det är viktigt att använda andras material med omsorg och inte glömma bort att även CC-material kräver respekt. Nätet är trots allt befolkat av samma slags människor som vi möter i den icke-virtuella verkligheten och oavsett var vi rör oss är respektlöshet lika ouppskattad.

Charlotta Hilli, doktorand i DiDiDi

Myten om de digitala infödingarna

2 svar

Har du hört talas om digital natives, dvs den generation av ungdomar födda efter 1997 som anses ha twittrat sin egen förlossning och fötts med ett YouTube-konto? Lärare runtom i världen har darrat inför denna supergeneration som vet allt och kan allt om digital produktion. Igår hörde jag doktor Anne Looney föreläsa om hur vi ska förstå den nya tekniken och möjligheterna den medför, samt att digital natives-begreppet borde problematiseras.

Pedagoger, ni kan dra en lättnadens suck: vi behövs fortfarande! Det finns ny forskning som visar att ungdomarna har en hel del digitala färdigheter, men väldigt många använder dem i begränsad utsträckning. Det är en sak att ha ett Facebook-konto och att ta foton med Instagram, men ungdomarna sitter ju inte och producerar tankekartor eller digitalt skolmaterial med hjälp av programmen, utan programmen används för att nätverka med andra. Det finns dessutom fortfarande en stor procent ungdomar som inte producerar digitalt material alls och detta bör vi komma ihåg. Om du alltså överväger att använda bloggar, digitala rundvandringar eller tankekartor och vill att ungdomarna interagerar via nätet istället för i klassrummet, så ska du först göra en snabb förfrågan om hur många som faktiskt kan använda tekniken och sedan ta dig tid att introducera tekniken för ungdomarna. Problemet som Dr Looney förde fram var att vi utgår ifrån att barn och ungdomar har kunskaper de egentligen inte har, vilket passiviserar dem, medan skolan förstås ska aktivera och lära ungdomarna att använda digitala verktyg för att de ska kunna delta både som demokratiska medborgare, men också arbetstagare i en alltmer digitaliserad värld.

Det är inte längre en frågan om ifall vi vill göra det, utan det är vår skyldighet att lära våra barn och ungdomar att hantera den digitala verkligheten. Det värsta vi kan göra både som föräldrar och lärare är att lämna dem ensamma där med alla sina frågor och tankar. Vi behöver lära oss att navigera på nya hav och skapa nya kartor som hjälper oss på vägen. Resan är både spännande och skrämmande. Kan tänka mig att Columbus kände lite likadant när han kastade loss. Han hade dock ett klart mål med sin resa, medan våra mål formas medan vi surfar vidare.

Charlotta Hilli, doktorand inom projektet DiDiDi

Student på tangent 2019

Lämna ett svar

Nu har Studentexamensnämnden lyckats samla sig såpass mycket att de slagit fast att år 2019 ska hela provet skrivas på dator eller den teknik som är aktuell om 7 år så länge den klarar av att öppna proven och materialet. Jag hör till de lärare som tänker ÄNTLIGEN, men både publiken och föreläsarna Kaisa Vähähyyppä och Tatu Suomi från Studentexamensnämnden hade många frågor under Utvecklingsdagar för virtuell undervisning (den 3-4 december 2012) som behöver besvaras innan denna långsamma evolution kan genomföras. Allt från skolans nät till provtillfällenas struktur ska redas ut, men som tur verkar representanterna från Studentexamensnämnden optimistiska inför utmaningen och de har följt med Danmark som övergått till ett digitalt studentprov där nätet fritt får användas under provet. Det som dock poängteras flera gånger både från åhörarna och från föreläsarna är att nu är det dags för gymnasiepedagogiken att förändras så att våra studerande på allvar kan tillägna sig de IKT kunskaper de behöver inför provet och resten av livet. Är lärarna, rektorerna och lärarutbildningarna redo att förbereda studerande för den digitala studentexamen år 2019?

Charlotta Hilli, doktorand inom projektet DiDiDi

Digital demokrati

2 svar

På sidan http://www.otakantaa.fi/sv-FI försöker regeringen öppna för ett aktivt medborgarskap där vi alla kan komma med förslag eller tycka till om pågående projekt. Det verkar finnas en verklig vilja från regeringens sida att via nätet komma närmare medborgarna. Under seminariet ”Öppet Österbotten” (26.11.2012) som ordnades av Justitieministeriet och Vasa universitet presenterades olika syner på det jag vill kalla digital demokrati. (Läroplanen 2016 är också något som allmänheten kan beskåda och påverka digitalt fram tills 5 december.)

Digitalisering i all ära. Demokrati innebär att olika röster hörs och respekteras, men uppfylls detta om vi som individer sitter och plitar ner våra åsikter på en hemsida? Individen har säkert många åsikter, men gemensamma beslut kräver en kompromissvilja som inte nödvändigtvis existerar digitalt. Däremot är det svårare att bortse från andra personers åsikter när diskussionen förs ansikte mot ansikte. Lorenz Uthardt som deltagit i ett pilotprojekt kallat Äldre personers medborgarråd hade upplevt själva diskussionen i rådet som mycket givande. Medborgarråd som samlar personer med liknande intressen kan vara ett sätt att höra medborgare och föra givande diskussioner kring hur deras livskvalitet kan förbättras.

En annan viktig kommentar under dagen var att det sätts ett pris på demokratiskt deltagande om vi utgår ifrån att den ska ske digitalt. Har alla finländare råd att äga datorer, pekplattor, smarta telefoner och nätuppkoppling? 150 000 barn lever i fattiga familjer och enkel matematik ger oss hundratusentals finländare som i värsta fall står utanför den digitala demokratin. Samma diskussion förs ju i skolor där vi inte kan utgå ifrån att alla barn och ungdomar har tillgång till dyr teknik.

Otakantaa.fi är i mina ögon steg i rätt riktning och kan bli ett viktigt komplement i kontakten mellan myndigheter och medborgare, men idén behöver vidareutvecklas så att vi verkligen stärker förmågan att förstå olika åsikter och bjuder in alla i diskussionen, oavsett digital kunskap eller ekonomiska tillgångar.

Charlotta Hilli, doktorand i projektet DiDiDi

Mobila möjligheter

Lämna ett svar

I samband med hypen kring Dan Browns ”Da Vinci-koden” var rundvandringar i bokens miljöer efterfrågade. Numera är det digitala rundvandringar som gäller i och med program som Google Maps och varför inte inkludera detta i undervisningen? Nu senast kan Sofi Oksanens läsare digitalt besöka platserna i ”Kun Kyyhkyset katosivat” med www.citynomadi.com. När det är dags för historiska händelser som anknyter till Borgå kan läraren snabbt ta med elever på en rundtur i Gamla stan: https://citynomadi.com/route/87d505436d40ffb44d6328470a15d0ea/sv/Rundvandring%20i%20Gamla%20stan

En annan möjlighet är att låta ungdomar följa en rutt som du valt i skolans närmiljö och som anknyter till ditt tema. Biologilärare kan fokusera på naturen, bildkonstläraren visar intressanta byggnader/konstverk, historieläraren visar historiskt viktiga platser och så vidare. Detta förutsätter förstås att åtminstone en del av eleverna har smarta telefoner som kan följa kartans positioner, men eftersom detta ganska självklart är en uppgift att samarbeta kring så behöver egentligen bara en elev per grupp ha en smarttelefon.

Vänder vi på steken kan eleverna förväntas dokumentera något lokalt. Varför inte låta eleverna fotografera växter de inte känner till namnet på och placera in dem på en karta, för att sedan ta reda på mera fakta om växterna i klassrummet. För biologin kan NatureGate vara ett fint komplement vid artbestämning. I ett forskningsprojekt som bland annat professor Patrick Dillon är involverad i har elever samarbetat kring att fotografera fåglar de inte känner igen och sedan arbetat vidare i klassrummet med fågelarterna. (För detta krävs förstås en aning bättre kameror än de flesta av oss har, därför föreslog jag växtalternativet.) En grupp trodde till och med att de hittat en helt ny fågelart och debatterade häftigt för sin sak tills de var tvungna att acceptera den biologiska realiteten. Lärare ser säkert möjligheterna med att införa vetenskapliga metoder i klassrummet på detta sätt, genom att låta elevernas frågor vara grunden för lektionerna och låta dem forska i sin omgivning.

Charlotta Hilli, doktorand inom projektet DiDiDi