Undervisningsplattformer är utan tvekan en källa till frustration. Under flera år har jag försökt se nyttan med dem trots att de oftast är urjobbiga. Det var under eLearning 2.0 som Steve Warburton öppnade mina ögon när han sa att skolor borde kräva mera av undervisningsplattformerna och det är pedagogerna som borde vara involverade när tekniken för undervisningen utvecklas. Hur många gånger har inte företag sålt en undervisningsplattform (eller något annat program) som saknar otaliga funktioner och när skolan tar kontakt och vill ha det ena eller det andra så får den svaret ”Nej, det där kan vi inte göra.” eller ”Nej, det där ingår inte.” Kunden har tydligen inte alltid rätt. Det värsta är ju att gratisprogram fungerar bättre än program som kostar, så företagen kan heller inte gömma sig bakom att ”det går helt enkelt inte”.

– Nähä? Men varför får Facebook och Google+ (och typ alla andra förutom ni) det att fungera då?

Jag håller för tillfället på och planerar en helt virtuell kurs. Det program vi framför allt kommer att använda är Google+. Det är så enkelt och logiskt i mina ögon och jag dör nästan lite inombords när jag tänker på all den tid jag satt ner på att lära mig tröga undervisningsplattformer, som låser in undervisningen i statiska miljöer med få möjligheter att inkludera, samarbeta och involvera omvärlden. Det borde inte vara omöjligt i ett land med duktiga pedagoger och ingenjörer att skapa en virtuell lärmiljö som skyddar betyg och respekterar användarnas integritet, samtidigt som den är användarvänlig och snabbt uppdateras.

En annan tanke som slog mig: När det pratas om permitteringar för att spara pengar i kommunerna, så har någon tagit reda på vad alla program kostar som köps in? De program jag stött på under mina år inom kommunala sektorn och nu privata sektorn så är lika hopplöst 90-talsaktiga som undervisningsplattformerna. Svåra, ologiska och tröga. Personalen ser lika skrämd ut varje gång ett nytt program introduceras, för alla har på känn att det igen kommer att krävas timmar för att förstå sig på det och buggarna i programmet lär vara många. Nej, tills skolorna börjar kräva bättre verktyg för undervisningen så föreslår jag att vi alla gör myteri och använder Google+.

Här ses en bild av min Google+ grupp som jag kommer att använda i den virtuella kursen SL2SL. Det tog cirka 2 minuter att göra den.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi