Från och med nästa år kommer en av våra linjer vid Fakulteten för humaniora, psykologi och teologi (ÅA) att se annorlunda ut, dvs. utbildningslinjen för kultur, historia och filosofi. Hur kan man göra den här utbildningen ännu starkare? Vad kan vara till nytta för dem som antagligen kommer att arbeta med kultur eller skrivande i någon form i framtiden?

Låt mig ta några steg tillbaka och fråga varför vill vi alls ändra en klassisk humanistisk och kulturvetenskaplig utbildning? Vad var det som satte i gång processen? Här får jag vara krass och konstatera att vi vid fakulteten under de senaste åren börjat lida av sjunkande söktryck och svagare genomströmning. Och med tanke på hur universitetens ekonomi fungerar idag är det här ett reellt ekonomiskt problem: det betyder mindre pengar för oss för personer som kan arbeta med undervisning och forskning. Det riskerar att bli en ond cirkel.

Men, det här är faktiskt bara en sida av myntet. Antyder problemet att vi inte är tillräckligt attraktiva för potentiella nya studerande? att våra studier inte är tillräckligt meningsfulla, inte helt tydligt pekar på möjliga framtidsmöjligheter?

Det här kan fångas i frågan som många studerande lyft fram: ”Om jag inte vill bli lärare, vad gör jag då vid den här utbildningslinjen vid ÅA?” Vi talar alltså nu om de som skall studera något av våra huvudämnen filosofi, genusvetenskap, historia, konstvetenskap, kulturanalys, litteraturvetenskap, religionsvetenskap, musikvetenskap. Studerandena kommer till oss för att de har ett äkta personligt intresse för de här ämnena – och några av dem vill bli lärare – men vad mera kan vi erbjuda? Hur kan vi hjälpa dem att se att det är ett bra val de gjort och ett viktigt intresse som de har? Och att de framöver kan göra något värdefullt av det?

Vid fakulteten har vi i olika grupper sakta men säkert jobbat med den här utmaningen över ett par år och i tankarna lekt med olika mer eller mindre radikala lösningar. I våras landade vi slutligen i en omarbetad examensstruktur som vi tror att ger ett visst mervärde. Vi förtydligade sådant som vi sett att våra tidigare studeranden kommit att arbeta med när de lämnat oss, och sådant som svarade mot behov som studeranden själva pekat på också under sina studier.

Det här visade sig handla om samma ledstjärnor som kom fram i en brett upplagd utvärdering av utbildningslandskapet på universitetsnivå i Finland och som presenterades i januari i publikationen Med högklassig kompetens ut i arbetslivet. För humanioras del kan utvecklingsbehovet sammanfattas några punkter av vilka jag vill lyfta fram två: det handlar för det första om att arbetslivsrelevansen bör beaktas mera, samt – för det andra –  att studerande bör  få en tydlig uppfattning om sitt eget kunnande och de kompetenser de skaffat sig.

Kort sammanfattat förväntas vi kunna konkretisera vart studier vid utbildningslinjen kan föra studerandena och vad de får med sig från oss för de sammanhangen. Vi måste bli klarare med i vilka sammanhang de kan komma att arbeta. Och vi måste kunna förbereda dem bättre för det. Det här speciellt om de som inte blir lärare, och det är de facto ganska många av de studeranden vi årligen tar in vid fakulteten.

Det nya med vår utbildningslinje är att vi numera inte har bara ett uttalat alternativ för de som undrar vart man kan sikta om man läser våra kulturämnen. Utöver ämneslärarinriktningen kommer vi att ha två nya inriktningar:

Alternativ I är kulturledningsinriktningen och här bekantar sig studerandena med varierande processer inom arts management och kulturförvaltning. Alternativ II är en inriktning mot skrivande i dialog med samhället. Här bekantar man sig med de genrer och medier där skrivande med utgångspunkt i humaniora står i centrum.

De här inriktningarna är inte yrkesutbildningar som vi har skapat utan det handlar om två nya moduler som på varsitt sätt skall ge lite verktyg för ett kommande yrkesliv, och på ett sätt som reflekterar hur vi ser att en del av våra utexaminerade hittat sig själva. Arbetslivsanknytningen är A och O: i båda inriktningarna vill vi få in gästföreläsare och praktik är en viktig del.

Det här är en viktig aspekt av den här utvecklingen. Vi kan inte fortsätta framåt helt på egen hand inom fakulteten. För att lyckas måste vi gå in i ännu närmare samarbete och dialog med dem som arbetar på sätt som knyter an till kultur, skrivande, litterär produktion etc. De som arbetar i sådana sammanhang kan ge viktig respons som hjälper oss att reflektera över hur vi kan ta det här projektet några steg vidare. Vi har kommit en lång bit, men vi är inte klara än och vi kan ännu finslipa delarna så att arbetslivsrelevansen integreras så väl som möjligt.

Och även samarbetet med aktörer utanför fakulteten har en annan sida: på lång sikt arbetar vi för att garantera att vi kan bidra till att de perspektiv som man får genom att studera humanistiska och kulturämnen har synlighet och roll i omvärlden också i framtiden. Därför behöver vi också personer som ville ge röst och ansikte åt vad det här innebär idag, som representerar humaniora i en föränderlig värld och visa i riktning mot en sådan yrkesidentitet för våra studeranden.

Det finns också andra aspekter som kunde beröras gällande de här förändringarna, men de får jag återkomma till en annan gång. Det finns också många öppna frågor, och så skall det vara i det här skedet. Hur skall vi exempelvis integrera digitala kompetenser och färdigheter i kurserna? Vi är inte klara med allt än men i vårens antagning tar vi in de första nya studerandena som kommer att studera enligt den här modellen om lite mindre än ett år. Vi kommer alltså att arbeta vidare mycket målinriktat.

* * *

Jag vill rikta ett tack till alla inom fakulteten som under de senaste åren jobbat med processen. Ett speciellt tack vill jag även rikta till Kulturfonden: genom donationer till Åbo Akademi har rektor Moira von Wright kunnat bevilja avgörande resurser till utvecklingen.

I samband med ett seminarietillfälle för externa intressenter och aktörer som hölls den 23.121 presenterades tankarna ovan. Där med verkade prof. Martin Gustafsson, universitetslärare Anna Sibelius-Möller och doktorand Inka-Maria Nyman. Här finns den kort presentationen som då gavs om den omarbetade linjen (i PDF-format):

KHF seminarium 23.11.2020

Här finns en inspelning från tillfället (23.11.2020) på zoom där prof. Martin Gustafsson, universitetslärare Anna Sibelius-Möller och doktorand Inka-Maria Nyman medverkar och planerna presenterades mera ingående.

(also in English below)

Jag har svårt att få grepp om situationen vi arbetar i just nu vid Åbo Akademi. Vanligen kan man relatera till det man kämpar med på ett mera påtagligt sätt. Ibland har jag kunnat protestera och säga ”Stop! vi väljer en annan riktning”. Ibland har jag rest på mig – i befogad eller obefogad vrede – och fått ta upp en kamp. Ibland har jag kunnat hitta bra lösningar genom att gå in dialog med någonting. Ibland har jag också helt enkelt flytt från en situation jag befunnit mig i och hittat en fristad för en tid.

Nu är det snarare som om ingen av de här alternativen står buds, eller i alla fall inte kan göra någon nämnvärd skillnad. I en sådan situation är det svårt att hitta något som känns meningsfullt att förmedla, som om inget man säger egentligen rör vid själva grundfrågan. Allt blir missriktade randkommentarer. Vad kan jag som dekan säga i en situation som skuggas av en pandemi?  

Jag ögnade nyss igenom den unga amerikanska författarens Ocean Vuongs bok Night sky with exit wounds. Jag orkade inte riktigt koncentrera mig på boken och blev istället och stirra på en sida som var annorlunda. Den var tom så när som på några siffror som var utslängda över sidan under diktens titel ”Seventh circle of Earth” – och sedan ett antal fotnoter nere på  sidan.

Dikten framstod som absurd, som ett poetisk tilltal som jag varken förstod eller orkade arbeta mig in i.

Ocean Vuong hade med en dikt ”Seventh circle of Earth” ursprungligen velat fånga sin känsla över en förkrossande och grym händelse som kom honom nära. Titeln anspelar på Dantes verk Inferno och han hade velat ta sin utgångspunkt i den texten.

Men han lyckades inte. Han kom till korta. Först några år sedan föll allt på plats men då som en tom sida med några fotnoter:

“This time, the vast and utter emptiness one confronts on the page felt more faithful to the violent erasure… It felt right to begin the poem with its own vanishing.”

Det är så nu också. Att greppa och hantera situationen lyckas inte fullt ut. Det blir fel. Orden blir fel. Våra försök att handskas med situationen blir fel. ÅA:s angreppssätt blir fel. Eller åtminstone kan man säga att det inte blir rätt.

* * *

Currently, nothing seems to address the situation we face adequately. Rector informed us recently that students and employees will continue their work off campus throughout the academic year, probably until the summer.

We do not want this. We cannot see how to make any good out of it. 

Nonetheless, Rector’s decision is a good decision. It means that we well in advance know what will come. It allows us to look ahead. Many people have called for this possibility, being tired of the past last-minute instructions we have been forced to live with due to circumstances.

The fact that the we do not know how to cope and adjust with the challenges of the coming year is not something that follows from Rector’s decision.

Chair of the Board of the Student Union Matias Martelin makes a very valid claim with reference to Rector’s decision. We will need to find and create more hybrid solutions for the coming periods and we will have to include a larger group of students in this and not only first year students. The situation is critical, he writes with reference to student’s declining motivation, study progress and general wellbeing.

I agree with Matias and I am also increasingly concerned with the situation of teachers and administrative staff. The work Matias calls for needs to start know and it needs to engage student, teachers and admin staff. We are all in the same boat, meaning that we all suffer from not trying and we all benefit from the solutions and possibilities we may find.

Looking ahead, what can we make out of the harsh work situation that we live with now?

For instance, Rector’s recent decision will make it possible and easier for students to gather in small groups and work together on campus. Can this be a small vehicle of change towards the better? Personally, I pay attention to the fact that nothing is decided about teacher’s participation in these groups. It is not required neither forbidden.

Does this open a possibility to further explore tutorials as part of hybrid courses during the spring terms? Can this help us reorganise some of our teaching and maybe better stay on track? 

The current situation also requires us to adopt to new practices. Employees and students use masks indoors on campus. This is the current recommendation and it means that we can encourage each other to do so. We also need to be understanding if someone reminds us or others about this. We know that there are exceptions to this recommendation, but together we create a safe workplace where everyone feels safe. Someone’s health might be dependent on our practice.

Finally, none of us can really say or do anything conclusive in a world paralysed by a pandemic. Our small world, a university, is not different. The poem by Ocean Vuong – an empty page with footnotes – catches our situation well. The author had to withdraw to writing nothing and felt that this was the most honest response. Yet, along this road he found some form of emerging agency. The marginal notes, the foot notes, grew into meaningful words.

This is probably also our possibility. Marginal and insufficient thoughts and practices maybe remain our only means to find change. The directions they give might sometimes be wrong, but doing this together, students and employees, can at least maybe reinforce part of the working community we need right now.