Den 31 december 2021 avgick jag med pension från professuren i kyrkohistoria efter att ha tjänstgjort i över 42 år vid Teologiska fakulteten. De drygt fyra decennierna vid fakulteten har gett mig många goda minnen som jag gärna återvänder till. Nu vill jag ändå berätta om min första kontakt med fakulteten och om hur det gick till när jag fick mina latinstudier godkända.

Hösten 1974 inskrevs jag som studerande vid Teologiska fakulteten. Vi var en ganska stor grupp som det läsåret inledde våra studier. Professorn i kyrkohistoria Bill Widén var dekanus och han var därför den av lärarna som vi först fick träffa. Dekanus skulle nämligen hälsa oss nykomlingar välkomna till fakulteten och till våra teologiska studier. Vi stod uppradade framför det stora barockskåpet i Runda rummet och dekanus höll tal till oss. Jag minns inte hans tal i detalj, men som den kyrkohistoriker han var, hade historien en central plats i hans anförande. Han talade med en sådan inlevelse om teologin och teologiska studier både vid den år 1640 grundade Kungliga Akademin och vid den år 1924 tillkomna Teologiska fakulteten vid den nya Åbo Akademi (Academia Aboensis Rediviva från år 1918). Han berättade om de olika profes­sorerna med en sådan inlevelse att vi nästan kunde tro att de fanns där i rummet och höll ett vakande öga över oss. Det var som att stå på helig mark, och jag minns att jag fick en stark känsla av att något orent förmodligen aldrig hade besudlat detta rum. Sådant var mitt inträde i teologins värld hösten 1974.

Till kursfordringarna hörde att man skulle uppvisa kunskaper i latin. Jag hade under sommaren 1974 privat läst in gymnasiets latinkurs för Maj-Gret Gädda, som var lektor vid Gamlakarleby svenska samlyceum. Nu ville jag få dessa latinkunskaper godkända vid fakulteten, och därför gick jag med det intyg, som Maj-Gret Gädda hade skrivit, till dekanus Bill Widén och frågade hur jag skulle gå tillväga för att få latinkunskaperna godkända. Samtalet slutade med att han uppmanade mig att skriva en anhål­lan till Teologiska fakulteten om att få latinet godkänt.

Jag hade förstås ingen aning om hur man skulle skriva en sådan anhållan. Vid fakulteten fanns en annan lärare som vi hade blivit bekanta med under föreläsningarna i religionshistoria. Det var lektorn, sedermera professorn i exegetik Karl-Johan (Kalle) Illman. Han var vänligheten själv och han hade på en av sina föreläsningar sagt att vi kunde komma till honom om vi hade frågor som vi funderade över. Därför gick jag till Kalle Illman och frågade om han kunde hjälpa mig. Visst kunde han det! Han satte sig genast ner vid skrivmaskinen och skrev en färdig an­hållan. Det enda jag behövde göra var att underteckna den. Därför var det med glädje som jag gick till dekanus med min anhållan. Jag gav den till honom och han läste noggrant ige­nom den. Så kom utlåtandet. “Du har ett syftningsfel i texten”, sade han. ”Det är nog bäst att du skriver om den!” Där stod jag med mitt papper. Vad skulle jag göra? Något modfälld gick jag tillbaka till Kalle Illman och meddelade honom att anhållan inte dög, eftersom den innehöll ett syft­ningsfel. Kalle Illman sade inte så många ord, men jag uppfattade att han tyckte att dekanus hade varit lite för petig. Han satte sig ner vid skrivmaskinen och skrev för andra gången en anhållan för min räkning. När jag hade skrivit mitt namn under den gick jag tillbaka till dekanus, som på nytt läste igenom texten. Han tittade på mig och så sade han: ”Det var det jag visste, du kunde bättre!” Och på basis av den anhållan fick jag mina latinkunskaper godkända vid Teolo­giska fakulteten.