Då jag hösten 1995 kom med mitt lilla flyttlass till Åbo återvände jag egentligen till min födelsestad. Hur den var som studiestad fick jag ett smakprov på redan vid gulnäbbsintagningen då vi delade ut änglar på Hesburger, sjöng sånger på Hansatorget och gjorde vatten till vin på Teini. Det var praktisk teologi från första stund och eftersom vår årskurs var ganska liten lärde vi snabbt känna varandra. Trots att en del sökte sig till andra studieinriktningar infann sig en känsla som kom att bli bestående. Här på teologiska fakulteten är vi inte bara en grupp studerande med matrikelnummer – vi är unika individer som tilltalas vid namn och uppskattas för dem vi är.

Tal av undertecknad vid TSF:s vårfest på Gillesgården.

Den personliga prägeln var ju på gott och ont förstås. Då det blåste upp kring någon teologisk tvistefråga blev det ibland svårt att skilja på sak och person men då vågorna lade sig var man tacksam över att gemenskapen och grundtryggheten klarade också den stormen. Nu efteråt kan jag tycka att det var både hälsosamt och stimulerande att det uppstod sådana här debatter och fanns utrymme för diskussion och olika åsikter.

Att som studerande få möjlighet att lära känna och få en nära relation inte bara till den egna årskullen utan till professorer och lärare är ingen självklarhet. Så var ändå fallet vid TF. Uppmuntrande samtal både i auditorier, på gårdsplanen och i Mysrummet, uppbyggliga diskussioner vid seminarier och berikande studieresor (i mitt fall Grekland och Rom) gav inte bara teologisk utan överhuvudtaget viktig och värdefull vägkost för framtiden. Att till exempel professor och senare gode vännen Karl-Johan ”Jocke” Hansson bjöd en hem eller att professor och dåvarande dekanus Karl-Gustav Sandelin gav en uppdraget och förtroendet att resa runt i Svenskfinland och marknadsföra teologiska studier visar på erkänsla och uppskattning som satte djupa spår. Erfarenheter som fick stor betydelse för min uppfattning om och uppskattning av högskolestudier och akademisk forskning.

Skönsjungande herrar. Fr. v. Församlingsförbundets verksamhetsledare Kalle Sällström, fader Anders Hamberg, undertecknad, kyrkoherde Jon Lindeman och kaplan Ronny Thylin.

Sedan är det svårt att minnas teologiska fakulteten utan att nämna Teologiska studentföreningen. För mig går de två hand i hand. Hur vi satt och drack tentkaffe i Mysrummet, hur vi gav ut tidningen Divina Comedia för att uttrycka det som kändes aktuellt och angeläget och hur vi ordnade grötfester, vårfester och resor för att stärka sammanhållningen men också kontakten till andra läroinrättningar och till exempel Borgå domkapitel. Satsningar som jag vill tro varit viktiga byggstenar till mångt och mycket av det vi upplever idag.

Studieresa till Sverige. Fr. v. Överinspektör Malin Eriksson (f. Svahnström), kyrkoherde Mari Puska, församlingspastor Jukka Hildén och undertecknad.

För mig klipptes inte navelsträngen helt då jag flyttade från Åbo. Tack vare olika redaktörsuppdrag och kurserna Orienterande praktikum och Masskommunikation hade jag under flera år möjlighet att hålla upp kontakten till fakultetens anställda och studerande. Numera påminns jag om fakultetens och studiegemenskapens betydelse varje gång jag hör domkyrkans klocka slå i radion, då jag rapporterar från kyrkomötet eller i andra ärenden besöker Åbo. Och varje gång infinner sig samma känsla av tacksamhet och värme över det jag fick uppleva och vara en del av. Tack TF och stort grattis!

Lucas Snellman, studerade vid TF 1995–2001, nu präst och ledande sakkunnig vid Kyrkostyrelsen.

Det fanns aldrig i mina planer att jag skulle börja studera teologi. Jag hade många vänner som var teologer, men själv skulle jag fokusera på mina klasslärarstudier. Tack vare mina vänners inflytande så började jag ändå studera teologi som biämne hösten 2012. Grundkurserna i teologi visade sig snart vara intressantare än jag trodde och jag trivdes otroligt bra med gemenskapen vid TF och i mysis (studerandenas kafferum som då fanns i Reuterska huset). Jag hade hittat hem. Plötsligt kändes teologi mycket mera lockande än att skriva en pro gradu avhandling i pedagogik. Efter ett år som biämnesstuderande så gjorde jag det jag aldrig trodde jag skulle göra – men som mina teologvänner visste att skulle hända – jag bytte studieinriktning och sökte in till TF för att studera teologi ”på riktigt”. Sedan dess har jag stannat kvar och dendär gradun i pedagogik är fortfarande oskriven….

Jag har aldrig ångrat mitt relativt galna val att byta studieinriktning och börja studera teologi, tvärtom. Mina studieår på TF har givit mig så mycket: kunskap, intressanta kurser, möjlighet att reflektera över livets stora frågor och Gud, fina vänner, en härlig gemenskap, glädje, många luncher i Gadolinia och många kaffekoppar och långa samtal i mysis. Jag har helt enkelt fått studera det viktiga i livet – som teologiska utbildningslinjens slogan lyder – och jag är mycket tacksam för det.

Jag bär med mig många fina minnen och stunder från studietiden vid TF, men teologernas idrottslag Manu Dei och studieresan till det Heliga landet år 2017 är nog två minnen som sticker ut lite extra. Manu Dei grundades under mitt första riktiga studieår och jag fick vara med ända från början, först som spelare och i något skede blev jag även lagledare/tränare. Även om framgången varierade, så var det väldigt roligt att spela tillsammans med både studiekompisar, doktorander, lärare och professorer. Jag brukar säga att Manu Dei är min baby, och eftersom jag slet av min akillessena under en fotbollsmatch med Manu Dei så kan jag påstå att jag offrat ganska mycket för laget… Min skada ledde till att mitt studiegäng ”gula gänget” (som studerade tillsammans i Gula huset/Theologicum) fick agera assistenter och bära min bricka under luncherna i Gado under nästan ett helt läsår. Teologer kan man alltid lita på, det blev tydligt under den tiden.

Lunch med vänner.

Det andra speciella minnet är studieresan till det Heliga landet som gjordes som en del av TSFs (Teologiska Studentföreningens) 50 års firande år 2017. Tillsammans med 15 studiekompisar och universitetslektorn i exegetik Pekka Lindqvist fick jag bekanta mig med det Heliga landet och dess heliga platser. En dröm för en teolog. Ett av många fina minnen från den resan är när några av oss klättrade upp i en av grottorna i Qumran, platsen där man hittat Döda Havs rullarna. Enligt Topias Tanskanen – som var en del av gula gänget och numera är teologie doktor – är det ett måste för varje GT-exeget att klättra upp i grottorna.

Qumran

Denna studieresa tillsammans med den goda och familjära gemenskap som finns på TF bidrog starkt till att jag valde att söka in till doktorandutbildningen och forska om finländska pilgrimsresor till just det Heliga landet. Jag som aldrig skulle bli teolog är nu doktorand i teologi och ingår väl närmast i inredningen i Gula huset/Theologicum. Jag gick från hedning till inredning, och stortrivs.

Författaren är doktorand och jobbar som religionslärare vid Katedralskolan i Åbo.

Det måste ha varit mitt första eller andra studieåret på TF när vi hade en kurs där teologer i olika branscher kom för att berätta vad de arbetar med som teologer. Tanken med kursen var att presentera för oss gulisar att som teolog kan man jobba med vadsomhelst. Eftersom jag inte hade ett klart syfte med varför jag börjat studera teologi var detta trösterikt och hoppfullt.

Författaren med Tanja Liljestjärna (f. Häkkinen; till vänster) på TSF:s höstfest 2001.

Med oss på kursen hade vi bl.a. Jani Edström som då i början av 2000-talet arbetade som generalsekreterare för Ekumeniska Rådet i Finland. Förutom Jani så hörde vi presentationer av andra föreningsteologer, religionslärare, forskare, präster, m.fl. Men mest minnesvärd var prosten Göran Hellbergs presentation. Förutom att Göran var från Karleby liksom jag själv, så jobbade han ännu då som sjukhuspräst. För unga mig, som en gång drömt om att bli läkare, var ju detta en intressant insyn till vad man kan göra på sjukhuset. Men mest spännande i hans presentation var ju hans berättelser från resorna som landslagspräst för de olika idrottare som Finland skickade ut för att tävla runtom i världen i diverse olika sportgrenar. Tanken att som teolog och präst kunna vara med som både psykiskt och andligt stöd för våra landslagsidrottare till att göra sina topprestationer i sina egna sportgrenar lät meningsfullt och viktigt.  Eftersom det skulle ta mig ännu några år att hitta hem till vad jag ville bli när jag blev stor, började jag efter kursen berätta för folk att jag skulle bli etisk rådgivare för Nokia, som fortfarande var teknologijätte på den tiden. Efter den kursen kändes det faktiskt att jag kunde ju verkligen jobba med vadsomhelst. Men man behövde ju börja någonstans och att jobba som religionslärare kändes inte långsökt, så jag började studera på det som då kallades lärarlinjen.

På Studentmissionens vårfest 2002.

Jag stortrivdes med studierna, också språkstudierna, även om jag tror jag kunde ha uppskattat studierna i grekiska lite senare under studiekarriären. Jag trivdes med att kunna fullt fokusera på det jag hade intresse för och av olika orsaker landade jag i judaistiken. Förutom friheten och möjligheterna i studierna uppskattade jag enormt den varma och trygga studiemiljön. Lärarna upplevde jag aldrig som auktoritära eller skrämmande, utan man kunde närma sig dem med vilka frågor som helst berörande studierna. Mina medstuderande har bidragit till att vidga min världsbild och min gudssyn, och under studietiden blev den gudsbild jag hade större och nådigare än den jag hade när jag började mina studier. På TF fick jag också utrymme att utforska min kallelse. I något skede bytte jag från lärarlinjen till den fria linjen, eftersom en ny tanke hade börjat gro i mig. Från att ha uteslutit en kallelse som präst (mest p.g.a. den teologiska syn jag vuxit upp med i hemtrakterna) så bidrog t.ex. gudstjänstövningarna till att få mig att inse att jag kanske ändå trots allt hade olika kvalifikationer som lämpade sig för ett prästjobb. Att jag sen blev pastor i Metodistkyrkan är en helt egen berättelse i sig, som får bli ett annat blogginlägg till en annan gång.

I dag som Ansvarsveckans koordinator vid Ekumeniska Rådet i Finland.

Efter att jag blev klar med mina studier (jag var väl en av de sista årskullarna som tilläts mogna i egen takt) har jag jobbat med diverse olika jobb. Jag har jobbat som lärare (auskulterade trots allt), har jobbat som församlingspastor, har jobbat med administrativa uppgifter som samfundssekreterare. Jag har fått jobba med både unga och gamla, på olika språk, och varje nytt jobbuppdrag har medfört nya erfarenheter och färdigheter som jag haft nytta av i andra jobbuppdrag.

Författaren representerar teologårskursen 2000.

Den 31 december 2021 avgick jag med pension från professuren i kyrkohistoria efter att ha tjänstgjort i över 42 år vid Teologiska fakulteten. De drygt fyra decennierna vid fakulteten har gett mig många goda minnen som jag gärna återvänder till. Nu vill jag ändå berätta om min första kontakt med fakulteten och om hur det gick till när jag fick mina latinstudier godkända.

Hösten 1974 inskrevs jag som studerande vid Teologiska fakulteten. Vi var en ganska stor grupp som det läsåret inledde våra studier. Professorn i kyrkohistoria Bill Widén var dekanus och han var därför den av lärarna som vi först fick träffa. Dekanus skulle nämligen hälsa oss nykomlingar välkomna till fakulteten och till våra teologiska studier. Vi stod uppradade framför det stora barockskåpet i Runda rummet och dekanus höll tal till oss. Jag minns inte hans tal i detalj, men som den kyrkohistoriker han var, hade historien en central plats i hans anförande. Han talade med en sådan inlevelse om teologin och teologiska studier både vid den år 1640 grundade Kungliga Akademin och vid den år 1924 tillkomna Teologiska fakulteten vid den nya Åbo Akademi (Academia Aboensis Rediviva från år 1918). Han berättade om de olika profes­sorerna med en sådan inlevelse att vi nästan kunde tro att de fanns där i rummet och höll ett vakande öga över oss. Det var som att stå på helig mark, och jag minns att jag fick en stark känsla av att något orent förmodligen aldrig hade besudlat detta rum. Sådant var mitt inträde i teologins värld hösten 1974.

Till kursfordringarna hörde att man skulle uppvisa kunskaper i latin. Jag hade under sommaren 1974 privat läst in gymnasiets latinkurs för Maj-Gret Gädda, som var lektor vid Gamlakarleby svenska samlyceum. Nu ville jag få dessa latinkunskaper godkända vid fakulteten, och därför gick jag med det intyg, som Maj-Gret Gädda hade skrivit, till dekanus Bill Widén och frågade hur jag skulle gå tillväga för att få latinkunskaperna godkända. Samtalet slutade med att han uppmanade mig att skriva en anhål­lan till Teologiska fakulteten om att få latinet godkänt.

Jag hade förstås ingen aning om hur man skulle skriva en sådan anhållan. Vid fakulteten fanns en annan lärare som vi hade blivit bekanta med under föreläsningarna i religionshistoria. Det var lektorn, sedermera professorn i exegetik Karl-Johan (Kalle) Illman. Han var vänligheten själv och han hade på en av sina föreläsningar sagt att vi kunde komma till honom om vi hade frågor som vi funderade över. Därför gick jag till Kalle Illman och frågade om han kunde hjälpa mig. Visst kunde han det! Han satte sig genast ner vid skrivmaskinen och skrev en färdig an­hållan. Det enda jag behövde göra var att underteckna den. Därför var det med glädje som jag gick till dekanus med min anhållan. Jag gav den till honom och han läste noggrant ige­nom den. Så kom utlåtandet. “Du har ett syftningsfel i texten”, sade han. ”Det är nog bäst att du skriver om den!” Där stod jag med mitt papper. Vad skulle jag göra? Något modfälld gick jag tillbaka till Kalle Illman och meddelade honom att anhållan inte dög, eftersom den innehöll ett syft­ningsfel. Kalle Illman sade inte så många ord, men jag uppfattade att han tyckte att dekanus hade varit lite för petig. Han satte sig ner vid skrivmaskinen och skrev för andra gången en anhållan för min räkning. När jag hade skrivit mitt namn under den gick jag tillbaka till dekanus, som på nytt läste igenom texten. Han tittade på mig och så sade han: ”Det var det jag visste, du kunde bättre!” Och på basis av den anhållan fick jag mina latinkunskaper godkända vid Teolo­giska fakulteten.

Något år in i studierna skulle vi läsa Galaterbrevet på grekiska. Vi fick ett helt kapitel i läxa varje gång. För att vara effektiva delade vi studerande utanför föreläsningen upp kapitlet så att var och en fick ett par verser att läsa, analysera och översätta. Allt var frid och fröjd, till den dag då den som hade den första versen i kapitlet inte var på plats… det blev en pinsam tystnad när JT undrade vem som ville börja – alla tittade koncentrerat ner i sina Novum. Tystnaden avbröts av att den som skulle läsa första versen dök upp försenad – och kunde utföra sitt uppdrag till allas belåtenhet, inte minst föreläsarens, som inte var insatt i vårt system.

En serie föreläsningar i religionsvetenskap var obligatoriska, både inom teologistudier och studier i religionshistoria. När föreläsningen började sändes en namnlista runt i föreläsningssalen. Efter att den vandrat runt från studerande till studerande fick föreläsare TA listan. Han avbröt föreläsningen för att högt räkna namnen på listan och därefter de närvarande. Det visade sig finnas fler namn på listan än vad det fanns människor i salen. Någon hade antecknat studiekompisars namn – kompisar som inte kunde närvara på den obligatoriska föreläsningen. Blev det månne ett riktigt namnupprop som konsekvens av missödet?

Författaren (t.h.) under Orienterande prakticum -resan till Helsingfors, med studiekompisen Kimmo Penttala.

Alla skulle ha en kurs i datavetenskap. En av uppgifterna i kursen var att med Word 4.2 skapa ett exakt likadant dokument som den förlaga läraren delat ut på papper. En grupp kämpade och kämpade med uppgiften. Fastän allt såg korrekt ut på skärmen hade dokumentet råddats till när det kom ut ur skrivaren, datum var på fel plats, det var inte marginaler och indrag som det var tänkt. Till sist kom en fiffikus på att man kunde kopiera den ursprungliga filen och lämna in dokumentet elektroniskt, smart och effektivt. Alla i gruppen gjorde så. Det enda problemet var att alla i gruppen råkade ha samma skrivfel i dokumentets namn, vilket upptäcktes av läraren. Kommer inte ihåg vilka konsekvenserna blev den gången. Kanske någon som var med?

Varje morgon under det första läsåret hade vi lektioner i nytestamentlig grekiska. Kl. 8.25 när lektionen inleddes kändes som oerhört tidigt. Det var ju inte obligatoriskt att vara med, leden glesnade, men det var ett bra sätt att lära sig mera med struktur. Man gjorde vad som helst för att lätta upp grekiskan. T.ex. bakade vi en tårta som vi under stort hysch dukade fram och bjöd på under en lektion i grekiska en morgon i anslutning till KSs 50-årsdag. Det var en stor överraskning för honom. Och lättade upp hela grekiska lektionen för oss.

Bernt Klockars, årskurs 1989, är ledande rektor vid Vasa Övningsskola.