Samuel Erikson (årskurs 2014) utanför Teologicum.
Omnia vincit amor – om hur en ung teologistuderande lät sig snärjas av en kvinna
För snart tio år sedan inledde jag studier i teologi vid Åbo Akademi. Det var ett nytt livsskede som började, och med stor förväntan flyttade jag till Åbo. Fastän jag hade både militärtjänstgöring och en yrkesexamen i bagaget kändes det ändå som att jag nu skulle bli vuxen.
Jag satte ribban högt. Åren i Åbo skulle räknas. Jag hade under flera månaders tid skrivit ner en lång lista med sådant jag önskade av åren i Åbo. Av den långa listan förverkligades egentligen bara två vanor; och båda tog slut när jag efter ett år träffade kvinnan i mitt liv.
Varje vardagsmorgon steg jag upp kl. 05:30 och studerade grekiska. Under dygnets två första vakna timmar slet jag mitt (vid den tiden ännu rätt så svallande) hår för att pränta ord och aorister. Framgångarna var väl måttliga, men det ska sägas att det inte var alldeles enkelt att lära sig ett antikt språk genom en nätkurs. Inte sällan vaknade jag samtidigt som min rumskompis hade sett färdigt på nattens NHL-matcher och gick för att sova. Jag hälsade ”god morgon”, han hälsade ”god natt”.
Den andra vanan avslutade dagen. Varje kväll kl. 22:00 sjöng jag en vers av Vårt land, och gick sedan till sängs. Pretentiöst nog kallade jag detta för aftontapto, men kände ändå en djup tillfredställelse i detta invanda mönster. Idag sjunger jag alla elva verser av vårt land närhelst det behövs. (Vilket är ganska sällan.)
Jag trivdes med mitt studieliv och kände mig som en ansvarstagande vuxen. Sedan inträffade något som kom att förändra mig för alltid – jag blev förälskad.
Förfallet skedde sakta men säkert. Det började med ett par oskyldiga sms och e-postmeddelanden i april. Mot slutet av maj chattade vi halva nätterna. Någonstans däremellan dog mina rutiner, både vad morgongrekiskan och aftontaptot beträffade. Och nu kunde jag säga ”god natt” till min rumskompis.
Ungefär tre år efter att romansen började hade vi gift oss och påbörjat vårt gemensamma liv i Vörå. Jag hade avlagt teologie magistersexamen, blivit prästvigd och lärt mig en hel del grekiska på kuppen. Kärleken övervinner allt, ibland också goda rutiner. Men jag är tacksam både till min hustru, och till de där rutinerna. Numera konkurrerar de inte.
Grekiskan har fortsättningsvis en plats i mitt liv och mitt arbete. I predikoförberedelser försöker jag att så ofta som möjligt ge grekiskan uppmärksamhet, även om det numera blir under mer anständiga tider av dygnet, och inte fullt lika målmedvetet som förut. Och vikten av att ge dagen ett tydligt slut ger jag både mig själv och våra barn med gemensam aftonbön, i en tid då skärmar och telefoner äter upp allt mer av mångas nattimmar.
Och vem vet, kanske kommer det en dag då någon ber mig recitera vårt lands nationalsång? Då ska jag stolt säga, att den lärde jag mig när jag studerade vid Åbo Akademi.