Kira Poutanen: Rakkautta au lait

rakkauttaaulaitKira Poutanen: Rakkautta au lait. 2009
Pocket (av Bati)

Det här är typisk chic lit, inte ju speciellt vanlig genre på finska. Men jag vet inte om huvudpersonen måste vara fullständigt blåst i chic lit, vilket här var fallet, så det var för mycket ”hömppä” för mig (men hade läst om Poutanen, som själv bor i Frankrike, där också hennes böcker är placerade).

Agneta Pleijel: Kungens komediant

kungenskomediantAgneta Pleijel: Kungens komediant (2007)
Ljudbok (CD, lånad från Lovisa stadsbibliotek)
Uppläsare: Peder Falk

Ifjol somras lyssnade jag på Drottningens chirurg, detta är del 2 i trilogi, utspelas på Gustav III:s tid.
Peder Falk läser bra (passar till historisk roman, och kunde tala finlandssvenska, Gustav Mauritz Armfelt alltså). Här följer vi en skådespelare.

Reijo Mäki: Intiaani

intiaaniReijo Mäki: Intiaani. 2013
Ljudbok (CD, lånad från Lovisa stadsbibliotek)
Uppläsare: Ville Tiihonen

24 Vares-boken om jag räknade rätt, men jag har inte lyssnat på mer än nu  totalt 5).
Men det har blivit tradition för slutet av sommaren att börja förbereda sig för Åbo genom att lyssna på Vares – här är en del av handlingen dock placerad till Montana. I Åbo är det nästan bara Lonttinen som är händelseplats (förutom Apteket och Esposito o.dyl.).

Vibeke Olsson: Bricken på Svartvik

brickenVibeke Olsson: Bricken på Svartvik. 2011
Inbunden (köpt på Emmaus i Ekenäs)

Detta är andra delen i trilogi, jag har läst del 1 Sågverksungen. Handlar om slutet av 1800-talet på sågverk i Sverige – Olsson är lite för mästrande gällande både arbetarnas rättigheter och religionen (frikyrka), och på något sätt är det för präktigt och utdraget – synd, jag tycker ju nog att svenska arbetarromander är helt intressanta.

(inte är den här serien ju alls lika bra som Olssons Molnfri bombnatt om en tyska under andra världskriget var).

Zinaida Lindén. För många länder sedan

förmångaländersedanZinaida Lindén. För många länder sedan. 2013
Inbunden (köpt på Akademen)

Det här handlar om bl.a. Sovjet på 1970-talet, men också senare i bl.a. Åbo. Lindéns språk är igen bra, kort och precist och inga onödiga ord (som någon recensent skrev, jag håller med). Sträckläste den två kvällar.