Etikettarkiv: Romer

Idag är det romernas dag

Publicerat av

Av Jutta Ahlbeck

Den romska flaggan.

Idag, den 8 april, firas romernas internationella dag till minne av den första romska kongressen i London 1971. Metaforiskt sett har romerna inget ”eget” land, de är splittrade och bor i alla världens kontinenter. Det finns dock gemensamma symboler som romer enas kring. En av dessa är den romska nationaldagen som idag firas världen över. I Finland finns det omkring 10 000 romer och ungefär 3000 finländska romer är bosatta i Sverige.

Igår bjöd staden Jakobstad in till fest för att fira den romska nationaldagen. I Jakobstad finns också en arbetsgrupp för frågor som rör romer. Särskild fokus ligger på boende, skola och utbildning. Dessa frågor har varit på agendan sedan den ”romska socialpolitiken” initierades på 1960-talet. Tidigare försvårades romska barns skolgång, eller var rentutav omöjlig, p.g.a. att romerna sällan var fast bosatta utan flyttade runt. Många äldre romer är fortfarande analfabeter.

I vårt projekt där vi studerar etniska, språkliga och religiösa minoriteters försörjning under sent 1800- och tidigt 1900-tal, utgör romer den grupp som av majoritetsbefolkningen skildras i de mest nedsättande termer. ”Zigenaren” (som arketyp) är lat, oförmögen till regelrätt arbete, han luras, stjäl och är allmänt förkastlig. Trots att det sena 1800-talets ”zigenarfråga” ebbade ut, förblev den rasistiska diskursen kvar. Upplevelser av diskriminering är något som förenar romer än idag. Camilla Nordberg, som studerat finska romska aktivister, visar hur romer skildrar och förstår sitt medborgarskap underifrån (from below). Även om situationen för romer har förbättrats avsevärt sedan tidigt 1900-tal, visar Nordbergs forskning att det finns en beständighet i upplevelsen av underordning. Många romer ser sig själva som det finländska samhällets underklass, särskilt i förhållande till utbildnings- och arbetsmöjligheter.

I Yles intervju berättar Harri Svart att det ofta är svårt för romska barn och unga att finna sig till rätta och bli accepterade i samhället. Svart själv är skolgångsbiträde och arbetar också som koordinator för att stöda och hjälpa romska barn och unga i frågor som rör skola, utbildning och arbete. Harri Svart säger att han fick kämpa för sin utbildning och menar att romer ”får jobba dubbelt så hårt.” Staden Jakobstad har tagit sitt ansvar i att förbättra situationen för romer, och jag önskar flera städer skulle följa Jakobstads exempel.

Sedan 1933 har romerna en egen flagga, men vid mötet 1971 lade man till ett hjul på flaggan för att understryka romernas historiska koppling till Indien. Det röda hjulet symboliserar resande och utveckling, men också romernas ursprungsland Indien. I Indiens flagga finns ett liknande hjul. År 2000 utropade International Romani Union Romanistan som romernas transnationella hemland, utan krav på territorium, skriver Minoritet.se.

I dag flaggar flera finländska städer med den romska flaggan, skriver Yle.

Mera om dagen kan du läsa här på svenska YLE:s sidor:

”Vi har kommit långt, men det finns mycket kvar att göra.”

 

 

Om gränser, rörlighet och rasism

Publicerat av

Av Jutta Ahlbeck

Förbättringar har man sökt komma åstad på de mest olika områden, men tills vidare har man i zigenarfrågan icke kommit till något resultat, som kunde anses lyckligt. Fortfarande ser man den ena zigenarhopen efter den andra ströfva kring landet, tiggande sitt bröd i gårdarna. Oftast är zigenaren i sitt tiggeri ytterst närgången och ej sällan brukar han våld, då han finner sig i fysiskt hänseende öfverlägsen och ej behöfver frukta att hans tiggarrenommé för framtiden skall taga någon nämnvärd skada.

(Vasabladet, 18.4.1896, no. 47)

Ovanstående skildring av tiggande och kringströvande ”zigenare” var ett återkommande tema i de finländska dagstidningarna under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Från och med 1860-talet handlade den s.k. ”zigenarfrågan” om lantdagens försök att ”lösa problemet” med romerna, men frågan engagerade även gemene man. Mot slutet av 1800-talet publicerades över hundra tidningsartiklar per år om romerna, vilka oftast handlade om lösdriveri, tiggeri brottslighet och omoral. Det stora problemet gällde rörligheten och synen på ”zigenaren” som ovillig eller rentav oförmögen att utföra regelrätt (jordbruks)arbete. ”Zigenaren kerakteriseras av […] ett fritt kringsträvande liv, sin slughet och sin oövervinnerliga avsky för fast, ordnat arbete”, fastslog tidningen Hangö (21.09.1911, no 110).

Idag står nationsgränser, särskilt korsandet av statliga gränser i fokus i samband med flyktingsituationen. Stängsel och murar både planeras och byggs, förordningar och lagar författas för att hålla de Andra åtskilda från Oss – vi som antas höra hemma på andra sidan gränsen. Vem får komma över gränsen, vem vill vi ha och vem är ovälkommen? Vissa individer anses med självklarhet höra till den nationella gemenskap som garanterar medborgaren en uppsättning rättigheter, medan andra inte ses som tillhörande: de Andra, de som inte gör, talar, tänker eller ser ut som vi. Gränser handlar således också om att skapa och upprätthålla skillnader mellan människor på basis av sociala kategorier såsom etnicitet, genus, samhällsklass, ras, ålder, språk, religion, men också utgående från människors beteende, hälsa, arbetskapacitet, mm.. Benedict Anderson (1983) myntade begreppet föreställda gemenskaper (imagined communities) med vilket han avsåg en antagen grupptillhörighet som till stora delar grundar sig på abstrakta/socialt konstruerade eller föreställda kollektiv. I de europeiska politiserade diskurserna om flyktingar ställs frågan om vem som får ingå samhällsgemenskapen på sin spets. Postkoloniala teoretiker som Stuart Hall (1996) har pekat på en indelning av världen i ”the West and the Rest”, i vitt och svart, i kultur och natur, i upplysning och barbari, synliga tänkesätt i globaliseringens och migrationens tidevarv, inte minst i bemötandet av migranter från olika delar av världen.

Även det sena 1800-talet upplevde en stor rörlighet och migration både inom och utanför storfurstendömets gränser, där såväl nationella, symboliska som kulturella gränser korsades. I vårt projekt granskar vi kringresande handelsmän (ja, de var oftast män) ur etniska och språkliga minoriteter (judar, tatarer, rysk-karelare, romer) som med sina varor och tjänster väckte såväl förtjusning som förakt bland majoritetsbefolkningen. Där de rysk-karelska gårdfarihandlarna ofta togs emot med öppna armar, stängdes dörrarna och grannarna förvarades när det romska följet närmade sig bondgården. Av de etniska minoriteterna befann sig romerna, ”dessa mörka figurer med sitt smutsiga och hemska utseende” (Åbo Underrättelser, 27.12.1882), lägst ner i hierarkin. I de källor jag undersöker (tidnings- och minnesmaterial) skildras romerna i extremt nedsättande ordalag: som lata, opålitliga, smutsiga och benägna till kriminalitet och omoral.

Här kunde man knyta an till antropologen Mary Douglas (1966) tankar om symboliska, kulturella regler om smuts och förorening. Douglas visar hur olika kulturers föreställningar om vad som är rent/orent återspeglar samhällets fundamentala föreställningar om den sociala ordningen. Enligt Mary Douglas (1966, 4) kan ett sken av ordning skapas endast då ”skillnaden mellan innanför och utanför, ovanför och under, man och kvinna, för och emot” överdrivs. Det som betraktas som smuts i ett samhälle is ”any matter considered out of place.” Betraktat ur detta perspektiv var romerna ”matters out of place”; de ”passade inte in”.

Den rådande negativa synen synen på romer som en särskilt problematisk etnisk grupp (”folkstam”), medförde att varken myndigheter eller lekmän betraktade romernas försörjningsverksamhet (huvudsakligen gårdfarihandel med häst- och handarbetsförsäljning) som ”riktigt” arbete. Gårdfarihandeln framställdes i termer av tiggeri och lurendrejeri, inte som legitim försörjning. Det ständiga vandrandet från socken till socken i stora familjeenheter bröt även mot ståndssamhällets idé om människans fixerade plats i ett socialt system, i all synnerhet om man inte ägde jord eller övrig egendom, och om man inte kunde uppvisa ett lagligt yrke. Därmed bröt romerna mot vedertagna sociala normer och ideal enligt vilka arbete fungerade inte bara som dygd utan som ett tecken på normativt medborgarskap. Romernas rörlighet var något skrämmande, som inte bara var kriminellt (under lösdrivarförordningen med sina ”zigenarparagrafer”) utan också rubbade den sociala ordningen. I den tilltagande nationalismens tidevarv, där individens tillhörighet i samhällsgemenskapen definierades utgående från tanken om enhetlighet med idealet: ett folk, ett territorium, en kultur, en religion och ett språk, kom romerna att konstrueras som de Andra, och som ett hot mot samhällsordningen.

Genom att visa hur gränser mellan olika sociala grupper uppgjordes kan vårt projekt, utöver det konsumtionshistoriska bidraget, delta i det forskningsområde som visar hur kategorier som etnicitet, ras och nation har en avgörande roll i hur medborgarskap föreställs, formuleras och institutionaliseras. Detta innebär att vi även bidrar till studiet av den finländska rasismens historia.

 

Klädernas kretslopp: textilier i den rörliga småhandeln

Publicerat av

Av Johanna Wassholm & Anna Sundelin

Textilier av olika slag utgjorde ett viktigt inslag i den rörliga handeln och småhandeln under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Romska kvinnor försörjde sig genom att tillverka spetsar, judarna i Åbo och Helsingfors sålde begagnade kläder på den s.k. narinken och tyger utgjorde en betydande del av de rysk-karelska gårdfarihandlarnas utbud. I detta ingick tyger av många olika kvaliteter, allt från flanell och vadmal till färggranna tryckta bomullstyger och dyrbar silke och sammet.  Som vi tidigare bloggat om här, bar handelsmännen med sig tyger som metervara men också  ylle- och silkesdukar.  Från och med slutet på 1800-talet hade de också en hel del fabrikssydda kläder i sin packning.

Kläder och tyger har sedan länge utgjort viktiga delar av människors egendom. I slutet av 1800-talet spenderade de finländska hushållen det mesta av sina inkomster på bostad, mat och dryck, men i takt med att inkomsterna ökade avsattes en allt större del av inkomsterna på klädesplagg. På 1800-talet var de flesta hushåll självförsörjande, och det hörde till kvinnornas uppgifter att tillverka tyger och förse familjen med kläder. I takt med att industrialiseringen kom igång blev fabrikstillverkade kläder dock allt vanligare, och ett sätt att få tillgång till dessa var att köpa dem av rörliga handelsmän. Rysk-karelska och tatariska handelsmän hade i sin tur tack vara sina handelsnätverk, som sträckte sig från den viktiga marknadsstaden Niznhij Novgorod över Rysslands modehuvudstad S:t Petersburg vidare till Finland, tillgång till sortiment av tyger som var bredare och ofta mera moderiktigt och prisvärt än det den närmaste lanthandeln kunde erbjuda.

Konsumtionshistoriker har också intresserat sig för handeln med second-hand varor.  Ett exempel är antologin Modernity and the Second-hand Trade, redigerad av John Stobart och Ilja Van Damme (2011). Vid sidan av fabrikstillverkade tyger och kläder av senaste snitt spelade handeln med begagnade kläder en viktig roll i konsumtionslandskapet. En del tyger var så hållbara eller behandlades med sådan varsamhet att de kunde gå i arv från en användare till följande.  Klädesplagg lappades och lagades och genomgick förändringar i takt med att modet ändrades eller då de övergick från en ägare till en annan. Ibland kunde kläder också fungera som betalningsmedel, eller utgöra en del av den vanligt förekommande byteshandeln. Även om penningekonomin stärktes mot slutet av 1800-talet, hade många presumtiva konsumenter på den finländska landsbygden under vår undersökningsperiod fortfarande ont om kontanter. Byteshandeln erbjöd således ett sätt för kunderna att få tillgång till varor som de eftertraktade. Begagnade kläder gav kunderna fler valmöjligheter; de var billigare än nya och oanvända, och de kunde i brist på kontanter användas till att byta till sig andra varor.

I det etnografiska minnesmaterial om rörlig handel som vi studerar hittas flera berättelser om handel med begagnade kläder.  Ibland är det också genom det utbyte som handeln förutsätter som vägarna korsas för de olika grupper som vi studerar. En man från Eckerö berättar exempelvis att man måste var aktsam då man gjorde affärer med den rörliga handelsman som brukade besöka orten; detta eftersom han tidvis sålde begagnade kläder som han köpt av så kallade ”klädjudar” i Åbo.

Den småhandel som judar i Åbo i huvudsak försörjde sig på i slutet av 1800-talet var koncentrerad till den så kallade Narinken (efter ryskans na rynke = på torget), som låg på den plats som idag heter Trätorget. Majoriteten av stadens judar hade sitt ursprung i det så kallade judiska bosättningsområdet i det ryska rikets västra delar. De hade tidigare tjänstgjort i ryska armén, och enligt en rysk förordning från 1858 fått rätt att efter avslutad tjänstgöring bosätta sig på stationeringsorten med sin familj. En annan förordning från 1869 stadgade att de endast hade rätt och försörja sig genom försäljning av ett avgränsat utbud av varor såsom bröd, bär, tobak och begagnade kläder. Dessa kläder hade de i sin tur köpt av mera välbärgade stadsbor. Efter hand kom de att spela en viktig roll för att förse stadens växande arbetarbefolkning med kläder.

Annons ur Wiborgs Nyheter 18.5. 1901. Källa: Nationabibliotekets digitala samlingar.

När klädesplaggen blivit så nötta att de inte längre kunde användas fick de ytterligare en funktion som kopplar till den rörliga småhandeln.  Fram till senare delen av 1800-talet tillverkades allt papper i Finland av lump och också efter det var insamlingen av lump av betydelse för pappersindustrin.  Pappersbruken fick tillgång till denna råvara genom lumpsamlare som strövade omkring i landet på jakt efter uttjänta kläder och annat kasserat tyg.  Liksom då det gäller handeln med hår som vi bloggat om här och här  skedde handeln med begagnade kläder och lump också över nationsgränserna. En artikel om utrikeshandeln i tidningen Kauppalehti (2.8.1911) beskriver hur lump från Finland exporterades till Tyskland, där det sorterades för att åter importeras för pappersindustrins behov.  Skribenten förundras över förfarandet som ur nationalekonomins synvinkel var föga ändamålsenligt; var det kanske så att man i Finland saknade tillräcklig kännedom av tygens kvaliteter för att kunna urskilja ett tyg från annat?

Det ovan beskrivna långa kretsloppet som klädesplaggen ingick i ligger långt från dagens slit-och-släng-kultur. Rörligheten var en viktig förutsättning för att  denna cirkulation skulle fortgå.  Den medförde flera olika typer av nationella och transnationella varuflöden och möten som vi i vårt projekt intresserar oss för.

 

Arthur Thesleff och hans syn på romerna i Finland

Publicerat av

Av Linus Hedborg

 

Arthur Thesleff föddes 1871 i Viborg och dog i Stockholm 1920. Han var intresserad av många saker, däribland naturvetenskap och språkvetenskap. Han hade även ett stort intresse för romer och deras leverne och han lärde sig romernas språk. Detta intresse gjorde att han kom att få statligt stöd för att undersöka romerna i Finland men också i övriga världen. En av dessa resor gjorde Thesleff 1897 när han reste runt i Finland med pengar från ett stipendium han hade fått från den finska senaten. Thesleff kom att publicera en reseberättelse från denna resa som utkom i flera delar i tidningen Nya Pressen mellan november 1897 och januari 1898. I denna artikelserie beskriver Thesleff vad han har varit med om under resans gång och går igenom olika möten han har haft med romer.

 

Arthur Thesleff, bildkälla: Peltoniemi Teuvo: Kohti parempaa maailmaa, Otava 1985, s. 160, Wikimedia Commons. 

 

Det sätt som Thesleff beskriver romerna på är på många sätt ambivalent; han beskriver dem på ett positivt sätt och har en förståelse för deras situation men sammantidigt är han väldigt fördömande när det kommer till romernas livsstil. De romer som Thesleff möter under resans gång beskriver han som vänliga och hjälpsamma, med ett undantag som var en romsk kvinna som trodde Thesleff var en bandit. Tillika har en förståelse för romernas situation i Finland och hur svår den måste vara. Romerna motarbetades på många sätt av majoritetsbefolkningen och det var därför svårt för romer att bryta sin livsstil. Tillika var Thesleff väldigt dömande när det kom till romernas livsstil och han såg inte deras arbete som riktigt arbete. Det romerna höll på med var lurendrejeri genom att sälja hästar, spådomar och trolldom. De var även ickereligiösa och omoraliska och de var inte med i den kristna gemenskapen Istället älskade de naturen och följde en slags fatalism, där de trodde att allt som hände dem var förutbestämt och inget de kunde ändra på. Därför kom de att fortsätta med sin rörliga livsstil som också var en del av deras natur.

Sätter man in Thesleffs reseberättelse i en större kontext kan man se de strömningar som har påverkat honom och hans sätt att skriva. En sak som man kan se är rasbiologiska tankar; romerna beskrivs att ha vandrarblod i sig och att det ligger i deras natur att vara rotlösa. Det som också kan kopplas hit är idén om den ädla vilden. Romerna beskrivs att älska naturen och vara väldigt nära naturen och de beskrivs även som väldigt känslomässiga. En annan sak som även kan kopplas hit är idén om den vita mannens börda och att det var Västvärldens upppdrag att civilisera övriga världen, bland annat genom att sprida kristendomen. Det här skriver inte Thesleff rakt ut men kallar romerna för hedningar och romska kvinnor för mannens slavinna. Det visar att Thesleff nedvärderade den romska kulturen på flera områden. Under den här tiden höll också det finländska nationsbygget på för fullt. Då kom frågor om vem som var en del av landet och vem som inte var det. Thesleff beskriver romerna som en stat i staten och det kan tolkas som att han inte ser romerna som en del av nationsbygget. Det här är förstås inte alla strömningar som påverkade Thesleff men visar på att det fanns en större kontext som påverkade honom.

Arthur Thesleff var på många sätt ett barn av sin tid, de idéer som fanns under hans tidsperiod kom att påverka hans världsbild. Det här gör att för att förstå Thesleff reseberättelse måste man förstå den kontext han levde i.

 

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]