Av Jutta Ahlbeck & Maren Jonasson

Vårt forskningsprojekt om etniska minoriteter som bedriver rörlig handel i Finland under perioden 1840–1940 anknyter till ett flertal forskningsfält och deltar därför samtidigt i många forskningsdiskussioner. En av dem är diskussionen om rasistiska stereotypier där frågor kring ras, etnicitet och annanhet är centrala i förståelsen av hur världen är organiserad. I Sverige uppmärksammades temat för en vecka sedan av Kungl. Vitterhetsakademien och Bernadotte-programmet med symposiet Bilder av ras i svensk visuell kultur, musik och litteratur.

Tillsammans med ett tjugotal andra inbjudna forskare deltog vi i symposiet för att samtala kring rasism och dess representationer. Talarna företrädde olika discipliner, men med betoning på konst- och litteraturvetenskap. Initiativtagare var konstvetaren och Bernadotte-stipendiaten Åsa Bharathi Larsson som disputerade på avhandlingen Colonizing Fever: Race and Media Cultures in Late Nineteenth-Century Sweden vid Uppsala universitet 2016.

Av symposiets åtta föredrag har vi valt att närmare beskriva innehållet i de som tematiskt sett ligger närmast våra egna forskningsintressen.

Joanna Rubin Dranger, professor i illustration, och litteraturvetaren Moa Matthis, båda knutna till Konstfack, presenterade Kunskapsbanken Bilders Makt som är ett projekt som tagit avstamp i den affekterade debatten om rasistiska bilder i Sverige som fördes för några år sedan. Syftet med Bilders Makt är att ”folkbilda” den breda allmänheten om rasistiska och antisemitiska stereotyper (av bl.a. asiater, afrikaner, judar, muslimer, samer och romer). Där forskningen måste vara komplex, både vad gäller begrepp och språk, bör den publika framställningen göras förståelig. Genom att berätta om bildernas historia, tradition, funktion och teman erbjuder projektet ”verktyg för fördjupad visuell läskunnighet om rasistiska stereotyper.” Inspirerade av Bhabha Homi (2001) och hans tanke om ”the force of ambivalence” i det rasistiska bildspråket, diskuterade Dranger och Matthis hur rasistiska stereotyper ständigt måste repeteras, upprepas, för att upprätthålla och förstärka rasifierade mönster. Genom att dekonstruera; kategorisera artiklarna på Bilders Makt på ett annat sätt än genom benämnda kategorier (asiater, afrikaner, muslimer etc.) vill upphovspersonerna komma bort från de låsta kategorierna som snarare förstärker än motarbetar rasstereotyper.

Filmen har sedan det tidiga 1900-talet varit ett av de viktigaste redskapen i kulturella rasifieringsprocesser, i att skapa ”en icke-europeisk andre” som en motbild till en idealiserad, vit europé, visade Johan Höglund, docent i engelsk litteratur vid Linnéuniversitetet. Höglund diskuterade hur svensk film i hundra års tid har producerat en bild av samerna som svenskarnas ”primitiva andra”. Höglund demonstrerade hur svensk film visualiserar, rasifierar, samer genom ett specifikt bildspråk och genom en svensk version av ”blackface cinema”, där samiska rollfigurer alltid spelas av svenska skådespelare. Samerna i dessa filmer saknar egentlig agens, deras repliker på samiska (förutsatt att de har några) översätts inte eller täcks in av en berättarröst eller av musik. Höglund menar att man i samefilmernas fall kan tala om ett slags ”same-face” på samma sätt som man talar om yellowface och blackface. Det sker dock även motstånd och nyare filmer som Sameblod (2016) tar medvetet avstånd den rasifierade traditionen bl.a. genom att ha samer som skådespelare och genom att konsekvent bryta med den traditionella bild- och scenografikonventionen.

Under 1800-talet användes fotografier som viktiga vetenskapliga belägg i ett flertal discipliner, däribland den s.k. rasvetenskapen. Ulrika Kjellman, docent i bibliotek- och informationskunskap vid Uppsala universitet, granskade bildens roll som verktyg i det rasvetenskaliga arbetet i Sverige åren 1850–1950. Statens institut för rasbiologi (1922–1958) samlade in 12 000 fotografier i Sverige, huvudsakligen av de ”rastyper” man ansåg befolkade Sverige. Kjellman diskuterade hur Herman Lundborgs Svensk raskunskap 1927 nyttjade fotografier av nakna människokroppar för att bevisa att en ras, den rena nordiska, var den mest överlägsna, den mest ”utvecklade”. Det är påfallande hur bilderna av det man menade utgjorde den rena nordiska rasen var kopplade till en profession, till ungdom och välmående (bilder av läkare, unga officerare, samhällsbärare etc.), medan de övriga, lägrestående raserna avbildades som kriminella, sinnesslöa, arbetare och äldre. Kjellman kunde även påvisa att regelrätt bildmanipulation förekommit.

Ett starkt berörande och personligt framträdande hölls av Katarina Pirak Sikku, verksam som konstnärlig ledare vid genusvetenskapen i Uppsala. Pirak Sikku är same och presenterade sitt konstnärliga projekt som var en personlig exkursion in i de övergrepp hennes egen folkgrupp utsatts för, något som satt sina spår även i henne. År 2004 började hon leta efter fotografier och dokument av samer på Institutet för rasbiologi. I en rad konstnärliga projekt återskapade Pirak Sikku situationer som liknade de som rasbiologerna utsatte samerna för i tiderna: hon mätte sin skalle med de ursprungliga mätinstrumenten och hon fotograferade sig naken i naturen. Hon designade även underkläder där mönstren hämtade inspiration från två olika samekulturer. Det hela blev ett identitetspussel med vars bitar hon försökte besvara sina frågor om samisk kultur, vad den är och inte är, om rasbiologernas övergrepp och sitt eget folks erfarenheter av dessa traumatiserande upplevelser.

De övriga föredragshållarna var Tobias Hübinette som talade om textuella, (audio)visuella, materiella, performativa och digitala rasstereotypier av asiater i Sverige, Therese Svensson om kolonialitet och dekolonialitet i skildringen av samiskhet hos författaren Ludvig Nordström, Ryan Skinner om afroamerikansk närvaro i Sverige under 1960- och 1970-talen och Jeff Werner om (ned)laddade bilder som väcker starka känslor. Werner lyfte fram bland annat den intressanta frågan om den eventuella reaktiveringen av rasistiskt bildmaterial som en följd av minnesorganisationernas stora digitaliseringsprojekt.

Symposiet visade hur rasistiska bilder, filmer, fotografier och texter cirkulerar och korsar geografiska, kulturella, kontextuella och kronologiska gränser. Rasistiska representationer är sega och långlivade; de bär på kolonialismens arv. Även de nordiska länderna är inbegripna i ett långvarigt kolonisationsprojekt (t.ex. Keskinen et al. 2009; Hervik 2018). Ras och etnicitet är kopplat till andra maktordningar och sociala kategorier såsom t.ex. genus, samhällsklass, religion och ålder. Postkolonialistisk feministisk forskning visar hur ras och genus är sammanlänkande; att genus inte kan förstås utan att ta i betraktande ras och vice versa (hooks 1981; Ahmed 1998, etc.). Denna diskussion var emellertid inte närvarande på seminariet, åtminstone inte uttalat. Också vårt projekt bör reflektera över hur genus och etnicitet opererar i att skapa den Andre. En annan viktig aspekt handlar om relationen mellan bild och text; vilka skillnader och likheter som kan tänkas finnas mellan visuella och textuella representationer.

En av de starkast kvardröjande tankarna efter symposiet är Tobias Hübinettes tes om att det skulle finnas ett specifikt svenskt sätt att relatera till ”asiater” och att rasstereotyper av ”asiater” överlevt, fortfarande används och till med frodas inom t.ex. reklam och företags logotyper trots att rasstereotypa visuella representationer av andra utomeuropeiska etniciteter märkbart minskat efter de debatter som uppmärksammat saken. Kan det samma gälla Finland? Att just ”asiater” fortfarande används och avbildas stereotypt inom t.ex. reklam på ett sätt som andra etniska minoriteter aldrig numera skulle avbildas?