Etikettarkiv: kyrkbacken

Säg det med ett vetebröd

Publicerat av

Av Anna Sundelin

”De ynglingar [på kyrkbacken], som vilja för något gälla, måste rikeligen undfägna de unga flickorna med semlor och bakelser”[1]

Om du är kär i någon, köp henne en bulle så kanske det går vägen. Ungefär så lyder rådet från kyrkbacken i Pernå i slutet av 1800-talet.

Vetebröd i olika former nämns ofta bland de handelsvaror som jag studerar inom KoKo-projektet. Mot slutet av 1800-talet hade vetebröd blivit allt vanligare och därmed också  en del av landsbygdsbefolkningens kost. Redan från början på århundradet hade en kopp kaffe varit en viktig del av dagen, nu började man allt oftare servera kaffet med en bulle vid sidan om. Att köpa bullar eller kringlor var förknippat med helg och fritid, och därmed en viktig del av kyrkobesöket om söndagarna. I en historik över Nagu socken i Sydvästra Finland berättas, att framför allt barn såg fram emot kyrkobesöken eftersom de visste att bagaren skulle sälja vetebröd på kyrkbacken. Efterfrågan på bullarna var stor så det gällde att komma i god tid, annars blev man utan.

Utöver de lokala bagarna var det i slutet av 1800-talet en rätt varierande grupp av försäljare som livnärde sig på folks begär efter vetebröd. Gamla gummor på jakt efter extra förtjänst, barn som ville förtjäna egna pengar samt rörliga handelsmän sålde också bullar och kex på kyrkbackarna runt omkring i landet om söndagarna.

En kvinna som säljer bröd, Brahestad, Fotograf: Samuli Paulaharju 1923. Museiverket, Etnologiska bildsamlingen, Samuli Paulaharjus bildsamling.

Också under stadsfärder var vetebröd en viktig handelsvara och något man gärna hämtade med sig som en gåva till dem som inte hade haft möjlighet att följa med till staden.  Under marknader var kringlor och andra bakverk givna handelsvaror. Och så som på kyrkbacken var vetebrödet under marknaden en viktig del av interaktionen mellan unga män och kvinnor. I en dagboksanteckning av  österbottningen Johan Wenelius från 1850-talet, kan man läsa om hans erfarenheter av just detta:

 ”Den 27 Oktober var marknad i Gamlakarleby stad. Till marknaden var som vanligt ungdomen från hela orten samlad och bland dem äfven jag. Marknads aftonen begärde Nämndemansdottern Sofia Björndahl hvetebröd (gotta) af mig, såsom vanligt var för flickor, att på marknad begära av pojkar. Hon var mycket blyg när hon begärde hvetebröd af mig. Men jag gick stolt bort från henne, ehuru jag kände inom mig böjelse för att vilja bifalla till hennes begäran.”[2]

Orsaken till att Johan Wenelius inte ville köpa vetebröd till Sofia Björndahl på marknaden var att han tillsammans med en kamrat redan sett ut ett par andra flickor att uppvakta. Dessa flickor bjöd han på både vetebröd och annan mat. På basen av dagboken kan man dock anta att Johan Wenelius så småningom ångrade sitt val och ett par år efter händelsen på marknaden gifte han sig med Sofia.

Litteratur:

Wasa Framåt 27.8 1881.

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johan Wenelius, Dagbok. Anteckningar 1844–1916. Otalampi: Sahlgrens förlag, 1990.

Rainer Fagerlund et.al, Nagu Sockens Historia I. Nagu Kommun, 1992.

Lauri Kuusanmäki ”Kulutustavarain leviäminen maalaisväestön keskuuteen”, Suomen Kulttuurihistoria IV. Jyväskylä: K.J. Gummerus Oy, s. 96–119, 1936.

[1] Wasa Framåt 27.8 1881, s. 2.

[2] Johan Wenelius, Dagbok. Anteckningar 1844–1916. Otalampi: Sahlgrens förlag, 1990, s. 39.

Ur i var mans ficka. Om klockor, byteshandel och platser

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Walléns köpmanshus till vänster i bild, okänd upphovsman, 1900-1920. Källa: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Plötsligt händer det. Jag hittar handel på en oväntad plats.  Till vänster i bilden ovan ses Walléns köpmanshus i Vasa, uppkallat efter handelsmannen Gustav Adolf Wallén som drev en handelsbod i gården.  I det sk. Wallenska hörnet utanför huset, i det som idag är korsningen av Handelsesplanaden och Vasaesplanaden, samlades i marknadstider mycket folk. Medan karusellen snurrade och försäljningen av varor såsom möbler, ull och rökt kött pågick på torget, lockades män och unga pojkar i slutet av 1800-talet till gathörnet för att byta klockor med varandra. Enligt samtida tidningsnotiser var platsen ”en gammal klockbytesplats” fylld med ”byteslystna bondgubbar” (Björneborgs tidning 1.2.1895),  en plats där det hela dagen fanns ”en kompakt folkmassa” som ”idkade en storartad byteshandel” (Vasabladet 26.1.1895).

Wallenska hörnet låg nära salutorget i Vasa, vilket kanske förklarar varför männen samlades just där. Att byta klockor, eller ta del av det spektakel som omgav klockbytet, blev där en naturlig del av marknadsnöjet. En annan, mera oväntad plats där klockbyte också förekom, var kyrkbacken. Om söndagarna och på helgdagar samlades stora mängder människor på kyrkbackarna runt om i landet. Många av besökarna kom till kyrkbacken för att delta i gudstjänsten, men en stor del lockades till platsen av andra orsaker, åtminstone om man får tro samtida tidningar. På kyrkbacken  träffade man vänner och bekanta, fick höra nyheter om vad som hände i nejden och så idkades där en utbredd småhandel.  I tidningarna klagade upprörda kyrkobesökare att handeln och samvaron på kyrkbacken var så populär att ”prästen fick predika för tomma väggar” (Wasa Framåt, 27.8.1881). Bland männen på kyrkbacken var klockbytet ett vanligt förekommande nöje (Suometar 30.3.1852, Mikkelin Sanomat 28.7.1903, Suomi 2.11.1889, Mikkelin Sanomat 1.9.1898).

Vasa torg i December 2018. Foto: Anna Sundelin

Under tidigmodern tid styrde de sk.  överflödsförordningarna  hur personer från olika skikt i samhället förväntades klä sig. Enligt en förordning från år 1766 var bland annat soldater, drängar och deras gelikar förbjudna att använda manschetter och ha fickur. Med tiden föll dessa förordningar i glömska och då 1800-talet framskred blev klockor allt vanligare. Mot slutet av århundradet hade de blivit så vanliga och billiga att man hittar dem också bland arbetares tillhörigheter. Fickuret var dock fortfarande en statussymbol.  Genom att äga en klocka visade man att man var medveten om tidens gång, och villig att följa den. För den fattige, var klockbytet ett sätt att komma över en ny bättre klocka.  Det gällde dock att vara listig då bytet genomfördes. Tidningen Vasabladet publicerade år 1905 följande beskrivning av ett klockbyte två unga män emellan: ”Hvill du byyt- spörjer den första med överlägsen ton, medveten om att hans klocka är bättre. Hva jevä du imillan svarar den andra, om möjligt ännu högdragnare” (Vasabladet 14.5.1905).

Utdrag ur ”Marknadsreflexioner”, Wasa Posten 31.1.1899.

I samtida tidningsnotiser är byteshandeln med klockor ofta förknippad med svordomar, oljud och fylla. Likaså sammankopplas det också med lurendrejeri. Detta framgår till exempel av en berättelse om en ung bondpojke som i februari 1905 bytte till sig en klocka i Wallenska hörnet. Vid en närmare undersökning av fickuret visade den sig bestå endast av boetterna,  dvs. själva urverket saknades. Trots pojkens ilskna protester måste han ändå finna sig i situationen (Björneborgs tidning 1.2.1895). Bytt är bytt osv.

Idag finns Wallenska hörnet inte mera kvar, inte heller är byteshandel med klockor vanligt förekommande. Däremot har platsens roll betonats inom historievetenskaplig forskning under senare tid. I konsumtionshistoriska studier har platser som varuhus, saluhallar och loppmarknader (bara för att ta några exempel) lyfts fram.  På dessa platser möts kunder och försäljare, men de är också platser där kunderna kan demonstrera sina kunskaper om olika varor för varandra och fatta beslut om eventuella inköp. Enligt min mening kunde kyrkbacken och Wallénska hörnet gott läggas till denna lista på platser.

Vad smakade ett besök i kyrkan?

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Att vara forskare i vårt projekt är att ha många järn i elden. Bristen på källmaterial om småhandeln och den rörliga handeln i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet har gjort att vi får gräva på många olika håll för att hitta det vi söker. Som bäst arbetar jag på två texter, en artikel om lump och lumpsamling och en om småhandel på kyrkbacken i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talen. Båda kommer att finnas med i en antologi som vi har under arbete.

För att beskriva småhandeln på kyrkbacken har jag på senare tid bland annat bekantat mig med svaren på en frågelista om livet på kyrkbacken och kyrkfärder. Frågelistan sändes ut av Etnologiska  institutionen vid Åbo Akademi på 1960-talet. De inkomna svaren har gett mig en intressant inblick i vardagsliv och konsumtion i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet.  Bland annat nämns en mängd olika kolonialvaror och deras användning, vilket gav upphov till frågan i rubriken.

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet kom folk till kyrkan av många olika orsaker, inte bara för att åhöra predikan, utan också för att umgås med sina vänner och bekanta, få reda på nyheter och roa sig på olika sätt. Småhandeln var också en del av livet på kyrkbacken.  En del av kyrkobesökarna kom sig, de goda intentionerna till trots, aldrig längre än till kyrkbacken och stannade sedan där under hela gudstjänsten, till förtret för både präster och mera samvetsgranna kyrkobesökare.

 

Robert Wilhelm Ekman: Kirkkoon kävijät / Churchgoers
Touko Palojoen kokoelma / Touko Palojoki Collection
Porin kaupungin taidekokoelma / City of Pori Art Collection
Porin taidemuseo / Pori Art Museum

En söndagsgudstjänst kunde ta flera timmar och efterföljdes av att prästen läste upp en mängd kungörelser och meddelanden till församlingen. Dessa handlade om vitt skilda ämnen såsom ändrade lagar, bortsprungna djur och vem som hade post att hämta i kyrkans sakristia. För att hållas på alerten och göra besöket lite trevligare för sig, var det därför vanligt att kyrkobesökarna hade tagit med sig något smått att tugga på.

Svaren på frågelistan visar att kvinnorna hade med sig välsmakande kryddor såsom nejlika, ingefära, lakrits och gräslök. En del satte en sockerbit i munnen och lät den långsamt smälta, ibland med några droppar kamferolja på för en extra uppiggande effekt.  Karameller var också vanliga. De som hade råd köpte godsakerna på vägen till kyrkan, andra tillverkade egna karameller hemma, ofta med en smak av mint. Männen använde snus, på vissa håll tog de en sup eller två, inte bara utanför kyrkan utan också inne i den under pågående gudstjänst.  Hoffmans droppar, en blandning av alkohol och eter,  var vanligt förekommande. Dessa såldes som en medicin på apotek men också av kringvandrande rörliga handelsmän från ryska Karelen och av en del lumpsamlare.

Ett kyrkobesök kunde alltså smaka på olika sätt, men ofta sött och gott, ibland beskt och bittert. Flera av respondenterna påpekar att man gärna skulle bjuda på karamellerna och kryddorna till grannarna i kyrkbänken, det hörde till god sed.

Källa: Frågelista nr. 14. Kyrkfärderna och livet på kyrkbacken. Frågelista utarbetad av Helmer Tegengren. Cultura. Kulturvetenskapliga arkivet vid Åbo Akademi.