Av Ann-Catrin Östman

I den kvartersaffär som jag vanligen besöker finns ett mycket stort utbud av öl. På hyllorna hittas lokalt producerade ölsorter från små bryggerier och ölsorter av skiftande kvalitet tillverkade av de stora inhemska koncernerna. Dessutom erbjuds europeiska ölsorter vid sidan av brand från andra kontinenter. Några av flaskorna pryds av lättklädda kvinnor – ett marknadsföringstrick som dock inte ökar min törst och iver att köpa.

Såväl öltillverkning som ölförsäljning var länge ett gebit för kvinnor. Själva framställningen var ett arbete som krävde både kunskap och erfarenhet, och i ett mera avlägset förflutet var detta ett värv som i stor utsträckning utfördes av kvinnor, i städerna såväl som på landsbygden. Det här gällde både för bryggningen av det öl som skulle förtäras i hemmet och det som skulle saluföras. Genom ölet, mera tjockflytande än det som vi kan hitta på dagens butikshyllor, fick många en ansenlig del av det nödiga näringsintaget.

Också då en ny dryck, brännvinet, intog den finländska marknaden under 1600-talet var det vanligen kvinnor som stod för tillverkningen – som kunde knepen och konsten och som stod för yrkesskickligheten. Ganska tidigt reglerades brännvinsbrännandet, det infördes begränsningar under nödåren på 1690-talet och senare utfärdades med jämna mellanrum regler om husbehovsbränning och statliga monopol.

Just ölförsäljning var en födkrok för många i de tidigmoderna städerna, också i Finland. Utskänkning skedde delvis på de krogar som hade fått tillstånd till detta. Utskänkningsställena drevs av ett krögarpar eller av krögerskor, så kallades de gifta kvinnor som ansvarade för en krog och som idkade krögeri. En del av de personer som sökte och fick rätt till försäljning av starka drycker var fattiga eller äldre – bakom de suppliker, de skriftliga önskemål som riktades till myndigheter, stod rätt många fattiga kvinnor som framhävde sin utsatthet och sitt behov av levebröd. Detta visar Sofia Ling i en studie över hur kvinnor försörjde sig i 1700-talets Stockholm. Bland annat soldatänkor kunde få rättigheter att saluföra starka drycker, och i tidigmoderna samhällen utformades försäljning av det här slaget således också till en form av socialhjälp.

Även andra personer sålde flytande produkter. Under en söndagseftermiddag kunde det stå många törstiga på kyrkbacken och då var det ju behändigt om klockarhustrur, apotekare eller kyrkvärdar kunde hålla krog. Det var således inte bara samhällets fattiga som ägnade sig åt försäljning av detta slag: det här var ett geschäft som gav en extra skärv till såväl hög som låg.

En del av försäljningen försiggick i en gråzon: under lång tid var detta något som förefaller att ha accepterats om handeln inte inbegrep andra tvivelaktiga förehavanden. I en stor studie över alkoholens betydelse i Finland framhåller historikern Kustaa Vilkuna att geschäftet fick försiggå så länge den inte i allt för hög grad inkräktade på krogverksamhet som var sanktionerad av de lokala myndigheterna.

Under den senare delen av 1700-talet blev utskänkningen av de starkare dryckerna mera specialiserad och i ännu större omfattning något som var förbehållet för utskänkningsplatser som fått tillstånd. Men när det gällde den form av ölförsäljning som kunde hålla kvinnorna från fattighuset förefaller man fortsättningsvis att ha varit benägen att se genom fingrarna. Under projektarbetet har vi också hittat korta dombokscitat som tyder på att de fattiga såg småhandel av detta slag som sin rättighet.

Under 1800-talets marknader, en tematik  som vårt projekt studerar, var utskänkningsställena och ölförsäljarna många. Det kunde finnas  många tillfälliga öl- och nöjeshak i städerna under marknadsterminerna.

Ölbryggning kom så småningom också att intressera män – detta skedde som ni förstår när gebitet blev mera omfattande och pengainbringande. Under 1800-talet blev de bryggerier som drevs av män allt flera, också i vårt perifera land. Inte sällan var bryggmästarna yrkesskickliga män som hade flyttat in från andra länder. De nya och trendiga bryggerierna som idag förser oss med välsmakande öl förefaller i stor omfattning att drivas av män.

Under 1800-talet ställdes hårdare krav på försäljarna, på krögarna och krögerskorna. Det förefaller emellertid som om kraven på sedlighet och gott leverne främst berörde de kvinnliga näringsidkarna. I början av december studerade projektets arkivpatrull suppliker riktade till guvernören i Nylands län. Bland dessa dokument hittade vi ansökningar om rätt att driva lanthandel och gästgiverier skrivna av både kvinnor och män. Flera av supplikanterna var krögerskor vars näringstillstånd inte förnyats  eller beviljats –  ett exempel kom från Borgå där magistrat ansåg att näringsidkaren i fråga inte uppfyllde alla  moraliska krav som kunde ställas på värdshusinnehavare.

Idag, den 15 december, har riksdagen behandlat försäljningen av öl. Och jag hoppas att försäljarnas och producenternas ekonomi inte i för stor utsträckning har beaktats när beslutet träffades. Men gärna kunde frågor om kapitalism och moralekonomi ha ventilerats.