De är på väg till marknaden i Nora, gummorna i ringleken. Väl framme ska de äta godis, åka karusell och roa sig hela dagen.

En del av de frågor inom projektet som intresserar mig rör kunderna. Vem var de egentligen och vad betydde det för dem att få köpa varor av kringvandrande handelsmän och på marknader?  Vilken betydelse tillskrev kunderna de varor som de köpte? En klar fördel med att handla av en kringresande handelsman var det praktiska, det var lättare att göra affärer hemma på gården än att resa lång väg till närmaste butik. Men sen då?

Liksom många somrar tidigare tillbringade jag nyligen några veckor på Åland. Vädret var inte det bästa, så ett par dagar kombinerade jag nytta med nöje och besökte Ålands landskapsarkiv i jakt på kunder till de rörliga handelsmän som vi studerar inom projektet. Ett källmaterial som jag bekantade mig var en samling med brev som skickats från en dotter till en mor under flera år under senare delen av 1800-talet. Breven var skrivna av Edla Wilhelmina (Mimmi) Tallqvist (född Thulé, 1846–1902) som var gift med prästen Karl Alfred Ludvig Tallqvist. Tillsammans kom paret att få sju barn. Familjen bodde först i Åbo, varifrån de flyttade till Ekenäs och senare vidare till Åland. Breven i samlingen är alltså skickade från flera olika platser inom vårt undersökningsområde, dvs. det svenskspråkiga Finland.

Mimmi skickade många brev till sin mamma i Kangasala i Birkaland. Hon rapporterade bland annat om sin vardag, redogjorde för konflikter med tjänstefolket och förhörde sig om sin mors hälsa. Breven innehåller också en del omnämnanden om konsumtion. Mimmi beställde varor, berättade om sin försäljning av odlade grönsaker och nämnde olika inköp som hon gjort eller ville göra. I en del av breven nämns också marknader och försäljningen där.

Efter sin flytt till Åbo år 1875 gav sig Mimmi iväg till torget för att göra olika inköp till hushållet. Ett av de första breven i samlingen vittnar om hennes  besvikelse över utbudet, bland annat skrev hon  till sin mamma: ”[…] aldrig kunde jag föreställa mig att en marknad i Åbo kunde vara så usel”.  På torget såldes vispar och andra saker av trä, inte så mycket sådant som Mimmi kunde ha nytta av för att inreda hemmet på Biskopsgatan.  Något år senare flyttade familjen, som då hade utökats med barn, till Ekenäs. Också där var torget en viktig plats för handel. I Ekenäs såldes bland annat mycket grönsaker och fisk, men det gällde att vara på plats i god tid eftersom kampen om varorna var hård. Efter en tid i Ekenäs gick flyttlasset till Åland där familjen bosatte sig i Jomala prästgård.  Även från Åland skrev Mimmi till sin mamma om sådant som berörde handel och marknader. Bland annat berättade hon om hur marknaden blev inställd pga. rädsla för att sjukdomen kolera skulle sprida sig i folksamlingen. Koleran var en fruktad sjukdom och eftersom det saknades några egentliga botemedel fram till slutet av 1800-talet var karantän ett av de få sätt på vilket man kunde skydda befolkningen.

Från Åland rapporterade Mimmi också att det dåliga vädret skrämde bort marknadsfolket. Det var bara ett fåtal som ”kommo såsom vanligt att slumpa av ryssarna och åka karusell”. I regnet varade kanske inte fröjden på marknaden hela dagen, men å andra sidan kan man utgå ifrån att köerna till karusellen inte var så långa för den som ville åka med.

Källa: Edla Wilhelmina (Mimmi) Tallqvists brevsamling,  Ålands landskapsarkiv.