Etikettarkiv: begagnade varor

Lurendrejare och ”falska varor”

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Ibland gav han sig av under natten för att hämta tyger i Haparanda, sedan drog han bort stämplarna och sa ”Köp här bra tyg från Tammerfors”. (KIVÅ 9:1 FM 814:1)

Detta citat, hämtat ur ett svar på en frågelista om kringvandrande ryska handelsmän, återger en respondents beskrivning av en rysk-karelsk gårdfarihandlare och hans tveksamma försäljningsmetoder. Berättelsen antyder att handelsmannen med bedrägliga metoder försökte få kunden att tro att det tyg han sålde kom från Tammerfors, den finländska textilindustrins centrum. Där låg bland annat den år 1820 grundade textilfabriken Finlayson, vars namn i finländska kunders ögon var en garant för hög kvalitet. Genom att hävda att tyget härstammade därifrån försökte försäljaren trissa upp priset, medan den kvalitetsmedvetna kunden måste vara på sin vakt för att undvika att bli lurad.

Alla känner till begreppet ”piratvara” – en vara som inte är vad den utges för att vara. De flesta av oss har kommit i kontakt med fenomenet; kanske har vi rentav själv för en småpeng köpt en Gucci-väska, ett par Ray-ban-solglasögon eller ett par ”äkta” Levis-jeans på någon marknad. I sådana fall har vi (förhoppningsvis) gjort det medvetna om att varan är oäkta. Svårare kan det vara att avgöra en produkts äkthet i den mera anonyma näthandeln, men även här är priset för det mesta en markör.

Berättelser om handelsmän som säljer falska eller oäkta varor är ett tidlöst tema som återfinns också i skildringar av den småhandel i Finland som Kommunicerande konsumtion-projektet studerar. Våra källor visar att försäljare ofta var förtegna om sina varors ursprung, eller att de rakt av ljög om såväl ursprunget som produkternas kvalitet. Tatarer anklagades för att på marknaderna saluföra ”malätna pälsar” som nya och inte heller matvaror gick fria från misstankar. Under höstmarknaden i Åbo 1882 klagade en korrespondent i Åbo Underrättelser över de försålda varornas dåliga kvalitet och riktade sina misstankar även mot den legendariska Viborgskringlan som var en viktig och oskiljaktig del av marknadsupplevelsen: ”troligtvis äro ock kringlorna ej äkta”. (Borgåbladet 10.10.1883; Åbo Underrättelser 24.9.1882)

Kringlor har sedan länge varit en populär handelsvara på marknader. På bilden ses försäljare och kunder på torget i Villmanstrand i mitten av 1900-talet. Okänd fotograf, 1950-1956, Lappeenrannan museot CC BY-NC-ND 4.0.

Andra exempel på bedrägerier som vi stött på i källorna handlar om begagnade fickur och använda kläder som såldes som nya. Inom handeln med hår hände det att håruppköparen lurade den som sålde sitt hår, antingen genom att ge undermåliga varor i utbyte eller genom att klippa av hela flätan i stället för bara en liten tofs i nacken som lovat. Lurendrejeri förekom också inom handeln med lump; lumpsamlare påstods blöta ner de gamla trasorna innan de sålde dem till pappersbruken för att göra dem tyngre. Betalningen skedde nämligen enligt vikt.

Bland de handelsvaror som vi studerat väcker berusningsmedel, mediciner och gifter särskilt starka känslor. Handelsmän som saluförde den typen av varor anklagades inte sällan för att blanda ut varan med andra substanser så att produkten förlorade sin verkningskraft eller rentav blev hälsovådlig. Detta gjorde att man i tidningarna tidvis varnade konsumenterna för köpa dessa varor, som följande citat hämtat ur Wasa Tidning visar:

Lanthandlare hafwa isynnerhet att beklaga sig häröfwer. Hela landet kringswärmas av försäljare till fots och till häst, mestendels främlingar: Arkangeliter och Wiborgsbönder. [–]  Arsenik föras av båda. Och te hafwa Wiborgsboarna försålt så odugligt, att köpare fått bortkasta det. Man har funnit det uppblandat med tegel och murgrus m.fl. orenligheter och för hälsan skadliga ämnen.  Priset har och varit  endast 1 ½  a 2 1/2  mk skålp. Värst av allt är dock att alla dessa, såwäl arkangeliter som andra gårdfarihandlare basera sin handelswinst på bedrägeri, hwarförutom de ej skulle kunna sälja sin wara till de pris de göra. (Wasa Tidning 3.8.1886)

För en tid sedan blev vi tipsade om den norske folkloristen Thor Gotaas bok Lirendreiere og lurendreiere (2007), som handlar om rörliga positivhalare i Norge under 1800- och 1900-talen. Inställningen till denna grupp präglades av en grundläggande misstänksamhet, som uppvisar stora likheter med de attityder till rörliga handelsmän som framträder i våra källor. Falska varor har under de senaste åren också väckt konsumtionshistorikernas intresse. Exempelvis Magdalena Crâciun lyfter i sin bok Material Culture and Authenticity. Fake Branded Fashion in Europe (2014), som handlar om materiell kultur och falska varor i dagens värld, upp en fråga som även vi bör reflektera vidare kring: om man utgår från att föremål ”gör människor” på samma sätt som människor gör och använder föremål, hur påverkas situationen då av att föremålen är falska?

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland, Scandinavian Economic History Review (SEHR) 2018:2, s. 132–152.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, ‘”Det hänger på ett hår”. Praktiker, moral och varuflöden i handeln med människohår i Finland 1870–1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2018:2. 231–261.

Johanna Wassholm, ‘Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

 

Klädernas kretslopp: textilier i den rörliga småhandeln

Publicerat av

Av Johanna Wassholm & Anna Sundelin

Textilier av olika slag utgjorde ett viktigt inslag i den rörliga handeln och småhandeln under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Romska kvinnor försörjde sig genom att tillverka spetsar, judarna i Åbo och Helsingfors sålde begagnade kläder på den s.k. narinken och tyger utgjorde en betydande del av de rysk-karelska gårdfarihandlarnas utbud. I detta ingick tyger av många olika kvaliteter, allt från flanell och vadmal till färggranna tryckta bomullstyger och dyrbar silke och sammet.  Som vi tidigare bloggat om här, bar handelsmännen med sig tyger som metervara men också  ylle- och silkesdukar.  Från och med slutet på 1800-talet hade de också en hel del fabrikssydda kläder i sin packning.

Kläder och tyger har sedan länge utgjort viktiga delar av människors egendom. I slutet av 1800-talet spenderade de finländska hushållen det mesta av sina inkomster på bostad, mat och dryck, men i takt med att inkomsterna ökade avsattes en allt större del av inkomsterna på klädesplagg. På 1800-talet var de flesta hushåll självförsörjande, och det hörde till kvinnornas uppgifter att tillverka tyger och förse familjen med kläder. I takt med att industrialiseringen kom igång blev fabrikstillverkade kläder dock allt vanligare, och ett sätt att få tillgång till dessa var att köpa dem av rörliga handelsmän. Rysk-karelska och tatariska handelsmän hade i sin tur tack vara sina handelsnätverk, som sträckte sig från den viktiga marknadsstaden Niznhij Novgorod över Rysslands modehuvudstad S:t Petersburg vidare till Finland, tillgång till sortiment av tyger som var bredare och ofta mera moderiktigt och prisvärt än det den närmaste lanthandeln kunde erbjuda.

Konsumtionshistoriker har också intresserat sig för handeln med second-hand varor.  Ett exempel är antologin Modernity and the Second-hand Trade, redigerad av John Stobart och Ilja Van Damme (2011). Vid sidan av fabrikstillverkade tyger och kläder av senaste snitt spelade handeln med begagnade kläder en viktig roll i konsumtionslandskapet. En del tyger var så hållbara eller behandlades med sådan varsamhet att de kunde gå i arv från en användare till följande.  Klädesplagg lappades och lagades och genomgick förändringar i takt med att modet ändrades eller då de övergick från en ägare till en annan. Ibland kunde kläder också fungera som betalningsmedel, eller utgöra en del av den vanligt förekommande byteshandeln. Även om penningekonomin stärktes mot slutet av 1800-talet, hade många presumtiva konsumenter på den finländska landsbygden under vår undersökningsperiod fortfarande ont om kontanter. Byteshandeln erbjöd således ett sätt för kunderna att få tillgång till varor som de eftertraktade. Begagnade kläder gav kunderna fler valmöjligheter; de var billigare än nya och oanvända, och de kunde i brist på kontanter användas till att byta till sig andra varor.

I det etnografiska minnesmaterial om rörlig handel som vi studerar hittas flera berättelser om handel med begagnade kläder.  Ibland är det också genom det utbyte som handeln förutsätter som vägarna korsas för de olika grupper som vi studerar. En man från Eckerö berättar exempelvis att man måste var aktsam då man gjorde affärer med den rörliga handelsman som brukade besöka orten; detta eftersom han tidvis sålde begagnade kläder som han köpt av så kallade ”klädjudar” i Åbo.

Den småhandel som judar i Åbo i huvudsak försörjde sig på i slutet av 1800-talet var koncentrerad till den så kallade Narinken (efter ryskans na rynke = på torget), som låg på den plats som idag heter Trätorget. Majoriteten av stadens judar hade sitt ursprung i det så kallade judiska bosättningsområdet i det ryska rikets västra delar. De hade tidigare tjänstgjort i ryska armén, och enligt en rysk förordning från 1858 fått rätt att efter avslutad tjänstgöring bosätta sig på stationeringsorten med sin familj. En annan förordning från 1869 stadgade att de endast hade rätt och försörja sig genom försäljning av ett avgränsat utbud av varor såsom bröd, bär, tobak och begagnade kläder. Dessa kläder hade de i sin tur köpt av mera välbärgade stadsbor. Efter hand kom de att spela en viktig roll för att förse stadens växande arbetarbefolkning med kläder.

Annons ur Wiborgs Nyheter 18.5. 1901. Källa: Nationabibliotekets digitala samlingar.

När klädesplaggen blivit så nötta att de inte längre kunde användas fick de ytterligare en funktion som kopplar till den rörliga småhandeln.  Fram till senare delen av 1800-talet tillverkades allt papper i Finland av lump och också efter det var insamlingen av lump av betydelse för pappersindustrin.  Pappersbruken fick tillgång till denna råvara genom lumpsamlare som strövade omkring i landet på jakt efter uttjänta kläder och annat kasserat tyg.  Liksom då det gäller handeln med hår som vi bloggat om här och här  skedde handeln med begagnade kläder och lump också över nationsgränserna. En artikel om utrikeshandeln i tidningen Kauppalehti (2.8.1911) beskriver hur lump från Finland exporterades till Tyskland, där det sorterades för att åter importeras för pappersindustrins behov.  Skribenten förundras över förfarandet som ur nationalekonomins synvinkel var föga ändamålsenligt; var det kanske så att man i Finland saknade tillräcklig kännedom av tygens kvaliteter för att kunna urskilja ett tyg från annat?

Det ovan beskrivna långa kretsloppet som klädesplaggen ingick i ligger långt från dagens slit-och-släng-kultur. Rörligheten var en viktig förutsättning för att  denna cirkulation skulle fortgå.  Den medförde flera olika typer av nationella och transnationella varuflöden och möten som vi i vårt projekt intresserar oss för.