Etikettarkiv: arkangelit

Lurendrejare och ”falska varor”

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Ibland gav han sig av under natten för att hämta tyger i Haparanda, sedan drog han bort stämplarna och sa ”Köp här bra tyg från Tammerfors”. (KIVÅ 9:1 FM 814:1)

Detta citat, hämtat ur ett svar på en frågelista om kringvandrande ryska handelsmän, återger en respondents beskrivning av en rysk-karelsk gårdfarihandlare och hans tveksamma försäljningsmetoder. Berättelsen antyder att handelsmannen med bedrägliga metoder försökte få kunden att tro att det tyg han sålde kom från Tammerfors, den finländska textilindustrins centrum. Där låg bland annat den år 1820 grundade textilfabriken Finlayson, vars namn i finländska kunders ögon var en garant för hög kvalitet. Genom att hävda att tyget härstammade därifrån försökte försäljaren trissa upp priset, medan den kvalitetsmedvetna kunden måste vara på sin vakt för att undvika att bli lurad.

Alla känner till begreppet ”piratvara” – en vara som inte är vad den utges för att vara. De flesta av oss har kommit i kontakt med fenomenet; kanske har vi rentav själv för en småpeng köpt en Gucci-väska, ett par Ray-ban-solglasögon eller ett par ”äkta” Levis-jeans på någon marknad. I sådana fall har vi (förhoppningsvis) gjort det medvetna om att varan är oäkta. Svårare kan det vara att avgöra en produkts äkthet i den mera anonyma näthandeln, men även här är priset för det mesta en markör.

Berättelser om handelsmän som säljer falska eller oäkta varor är ett tidlöst tema som återfinns också i skildringar av den småhandel i Finland som Kommunicerande konsumtion-projektet studerar. Våra källor visar att försäljare ofta var förtegna om sina varors ursprung, eller att de rakt av ljög om såväl ursprunget som produkternas kvalitet. Tatarer anklagades för att på marknaderna saluföra ”malätna pälsar” som nya och inte heller matvaror gick fria från misstankar. Under höstmarknaden i Åbo 1882 klagade en korrespondent i Åbo Underrättelser över de försålda varornas dåliga kvalitet och riktade sina misstankar även mot den legendariska Viborgskringlan som var en viktig och oskiljaktig del av marknadsupplevelsen: ”troligtvis äro ock kringlorna ej äkta”. (Borgåbladet 10.10.1883; Åbo Underrättelser 24.9.1882)

Kringlor har sedan länge varit en populär handelsvara på marknader. På bilden ses försäljare och kunder på torget i Villmanstrand i mitten av 1900-talet. Okänd fotograf, 1950-1956, Lappeenrannan museot CC BY-NC-ND 4.0.

Andra exempel på bedrägerier som vi stött på i källorna handlar om begagnade fickur och använda kläder som såldes som nya. Inom handeln med hår hände det att håruppköparen lurade den som sålde sitt hår, antingen genom att ge undermåliga varor i utbyte eller genom att klippa av hela flätan i stället för bara en liten tofs i nacken som lovat. Lurendrejeri förekom också inom handeln med lump; lumpsamlare påstods blöta ner de gamla trasorna innan de sålde dem till pappersbruken för att göra dem tyngre. Betalningen skedde nämligen enligt vikt.

Bland de handelsvaror som vi studerat väcker berusningsmedel, mediciner och gifter särskilt starka känslor. Handelsmän som saluförde den typen av varor anklagades inte sällan för att blanda ut varan med andra substanser så att produkten förlorade sin verkningskraft eller rentav blev hälsovådlig. Detta gjorde att man i tidningarna tidvis varnade konsumenterna för köpa dessa varor, som följande citat hämtat ur Wasa Tidning visar:

Lanthandlare hafwa isynnerhet att beklaga sig häröfwer. Hela landet kringswärmas av försäljare till fots och till häst, mestendels främlingar: Arkangeliter och Wiborgsbönder. [–]  Arsenik föras av båda. Och te hafwa Wiborgsboarna försålt så odugligt, att köpare fått bortkasta det. Man har funnit det uppblandat med tegel och murgrus m.fl. orenligheter och för hälsan skadliga ämnen.  Priset har och varit  endast 1 ½  a 2 1/2  mk skålp. Värst av allt är dock att alla dessa, såwäl arkangeliter som andra gårdfarihandlare basera sin handelswinst på bedrägeri, hwarförutom de ej skulle kunna sälja sin wara till de pris de göra. (Wasa Tidning 3.8.1886)

För en tid sedan blev vi tipsade om den norske folkloristen Thor Gotaas bok Lirendreiere og lurendreiere (2007), som handlar om rörliga positivhalare i Norge under 1800- och 1900-talen. Inställningen till denna grupp präglades av en grundläggande misstänksamhet, som uppvisar stora likheter med de attityder till rörliga handelsmän som framträder i våra källor. Falska varor har under de senaste åren också väckt konsumtionshistorikernas intresse. Exempelvis Magdalena Crâciun lyfter i sin bok Material Culture and Authenticity. Fake Branded Fashion in Europe (2014), som handlar om materiell kultur och falska varor i dagens värld, upp en fråga som även vi bör reflektera vidare kring: om man utgår från att föremål ”gör människor” på samma sätt som människor gör och använder föremål, hur påverkas situationen då av att föremålen är falska?

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland, Scandinavian Economic History Review (SEHR) 2018:2, s. 132–152.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, ‘”Det hänger på ett hår”. Praktiker, moral och varuflöden i handeln med människohår i Finland 1870–1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2018:2. 231–261.

Johanna Wassholm, ‘Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

 

Ond bråd död

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin 

… rusade bakifrån på arkangeliten, ryckte i hans väska och begynte bulta honom med en käpp i hufvudet (Morgonbladet 19.10.1882)

Så beskriver tidningen Morgonbladet en misshandel av en rysk-karelsk gårdfarihandlare i Tenala 1882. Handelsmannen hade besökt ett torp där han sålt sina varor, och en av de närvarande hade följt efter honom då han fortsatte sin färd till nästa hus. Denne person försökte råna gårdfarihandlaren, som försvarade sig. I det slagsmål som följde skadades handelsmannen så allvarligt att han avled. Gärningsmannen blev fast då han vid jultiden frikostigt delade ut presenter åt  flickorna i Tenala, något som väckte ortsbornas misstänksamhet eftersom han var medellös. (Morgonbladet 19.1.1882)

Inom vårt projekt undersöker vi möten mellan rörliga handelsmän och deras kunder i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet. I artiklar och tidigare blogginlägg har vi i första hand skildrat dessa möten ur kundens synvinkel. Befolkningen på den finländska landsbygden såg ofta med förväntan fram emot den rörliga handelsmannens ankomst. Hos kunderna väckte mötet nyfikenhet, glädje och ha-begär, ibland också missnöje och ilska över en dålig affär. Mer om dessa känslor kan du läsa i vår artikel Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland (Scandinavian Economic History Review 2018:2).

De källor vi studerar visar dock också att alla möten inte var fredliga. Förra veckan besökte vi Riksarkivet i Åbo, den här gången på jakt efter rättegångsmaterial om ett uppmärksammat mord på en rysk-karelsk gårdfarihandlare i Järvikylä by i Sagu 1907. Enligt en notis i Åbo Underrättelser hade liket av handelsmannen hittats gömt i skogen och en familj bestående av mor, far och son stod åtalade för mordet. (Åbo Underrättelser 20.10.1907) Dessa dömdes till fängelse, och några år senare dök fallet på nytt upp i tidningsspalterna då den dömda sonen tillsammans med en medfånge hade lyckades rymma från Kakola-fängelset. (Hufvudstadsbladet 15.11.1911)

Att forska i våldsbrott och mord aktualiserar en mängd etiska frågor. Här kan den 2017 utkomna antologin Historiantutkimuksen etiikka (red. Satu Lidman, Anu Koskivirta, Jari Eilola) fungera som värdefull handledning. I en av antologins artiklar skriver Kirsi Vainio-Korhonen om historikerns ansvar inför sina forskningssubjekt och om hur man kan närma sig källor av känslig art, exempelvis rättegångsmaterial.  Vainio-Korhonen betonar att man som historiker inte ska fokusera på enskilda händelser och sensationer, utan i stället försöka placera in händelserna i en samhällelig kontext.

Notis i Åbo Tidning 27.7.1894.

Inom vårt projekt kan vi studera rättegångsmaterial för att bredda bilden av mötet mellan de rörliga handelsmännen och deras kunder. De källor vi hittade på arkivet avslöjer bland annat att den rörliga handelsmannen som mördades i Sagu var en regelbundet återkommande besökare och därmed känd för många i trakten. Vi får också veta hur ofta han brukade återkomma, hur handeln brukade gå till samt vilka varor han sålde. Akten med papper som berör mordutredningen omfattar över 150 sidor, bland annat anteckningar över förhör med olika vittnen, obduktionsprotokoll, pass, en karta och ritningar av förövarnas hem.

Rättegångsmaterialet kompletterar också den information som tidningarna förmedlar. Det ger exempelvis djup åt den notis i Åbo Underrättelser (5.3.1908), i vilken man kan läsa att den rörliga handelsmannen i samband med mordet berövats en mängd handelsvaror, ett fickur och 140 mark. I källorna beskrivs detaljerat det stora varulager som gårdfarihandlaren bar med sig: tyg av olika slag, som flanell, sherting och ylletyg samt färdiga kläder, bland annat skjortor, svarta strumpor,  hängslen och huvuddukar. En del av handelsvarorna hade förövarna efter mordet själva tagit i bruk,  bland annat hade de överlåtit en del av tyget till en skräddare för att få nya kläder. Resten hade de gömt. Den stora väska i vilken handelsmannen transporterade sina varor hittades senare i ett dike i samband med brottsutredningen.

Vilket är då det bredare sammanhang som det enskilda mordfallet i Sagu 1907 bör placeras in i? Svaret är att rörliga handelsmän, liksom många andra rörliga grupper, på många sätt levde ett utsatt liv. De rörde sig ofta ensamma och bar sina pengar och sin egendom med sig, vilket gjorde dem till lockande byten för rånare. Utsattheten stärktes ytterligare av att de rörde sig i en gråzon mellan lagligt och olagligt. Därför tenderade de att undvika huvudlederna för att minimera risken att stöta ihop med länsmannen som hotade med att konfiskera deras olagliga varor. Också förörvarnas fattighdom och utsatthet stiger ofta fram i brottsutredningarnat. Livet på landsbygden var hårt och fattigt och då den rörlige handelsmannens affärer verkade gå bra antogs  han allmänt vara rik. För en del personer verkar frestelsen i sådana situationer ha blivit övermäktig.

 

”Ordna Edert hem smakfullt”. Annonser som källa för konsumtionsforskning

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

KoKo är den förkortning som vi i vardagstal använder om vårt projekt Kommunicerande Konsumtion. Koko var också namnet på ett ”undermedel” för hår som såldes i England i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Annonser som marknadsförde preparatet ställde fast att ett spektakulärt hår kräver uthållighet, intelligens och en burk Koko. Annonsen nedan, som antagligen varit instucken i ett magasin av något slag, påtalar att flertalet europeiska kungligheter självfallet använder medlet. Några kungliga namn nämns inte, men liksom idag var ett vanligt marknadsföringsknep att lyfta fram att kända personer använde en viss produkt.

’Advertisement for ’Koko for the Hair”. Källa: Wellcome Collection. CC BY

 

Den delvis rörliga småhandel som vi studerar har efterlämnat relativt få och spridda skriftliga källor. Handeln var ofta småskalig och informell, i vissa fall även olaglig. Därtill var de människor som bedrev handeln inte alltid läs- och skrivkunniga, vilket innebär att de inte heller bokförde verksamheten. Flera av våra arkivbesök, som inletts med höga förväntningar, har därför slutat med att vi tvingats konstatera att den handel som vi intresserar oss för har lämnat få eller inga spår i de dokument vi beställt fram. Av denna orsak är källpluralismen en viktig utgångspunkt för projektet; för att kunna besvara de frågor vi ställer måste vi studera flera olika typer av källmaterial. Genom att kombinera spridda omnämnanden i olika källor kan vi skapa bredd och underlag för analys. Som hjälp i att lägga pusslet har vi olika databaser, av vilka Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv är en av de mest centrala. Genom att studera insändare, nyheter och sedelärande historier på tidningarnas sidor har vi lärt oss mycket om de värderingar – dock närmast framställt ur ett uppifrånperspektiv – som kopplades till småhandeln i Finland i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

Tidningsmaterialet är en närmast oändlig källa såtillvida att man ofta stöter på annat intressant än det man egentligen letar efter. Timmarna flyger förbi när man dyker ner i de gamla tidningarna och tidskrifterna. Ett både roligt och givande källmaterial, inte minst för den som intresserar sig för konsumtionshistoria, är annonser. Under 1800-talet ökade konsumtionen i Finland kraftigt, samtidigt som industrialiseringen bidrog till att allt fler varor kom ut på marknaden. Det blev också allt vanligare att handelsmän och olika serviceproducenter förde in annonser i tidningarna. Ju längre 1800-talet framskrider, desto större andel av tidningarnas sidor fyller annonserna. Till en början är de enbart är förteckningar över vilka varor som finns till salu i en viss affär, men efter hand börjar de innehålla många av de effekter som vi känner igen från dagens reklamer. I dessa beskrivs produkternas kvaliteter, färger, former, moderiktighet och pris. Många av annonserna börjar även utlova något utöver en bra produkt och använda sig av värderingar texten. Ett exempel på detta är annonsen för tvålen Sunlight nedan, där man antyder att man genom att använda tvålen kan uppnå de vid tiden rådande idealen för hemmet. Mot slutet av 1800-talet börjar bildmaterial därtill i allt högre grad förekomma i annonserna.

 

01.11.1929 Husmodern : organ för Föreningen Martha no 11 s. 33

 

Annonserna erbjuder en möjlighet för forskaren att studera hur utbudet av handelsvaror såg ut under olika tider och med vilka strategier försäljaren försökte övertyga den presumtiva kunden att hen hade behov av varan i fråga. Historikerna Jon Stobart, Andrew Hann och Victoria Morgan kallar därför annonserna för en virtuell plats för konsumtion (Routledge, 2007).  Annonser är också tacksamma som underlag för undervisning om konsumtion och handel, och därför har vi ibland använt oss av tidningsdatabasen i olika kurser. Genom att t.ex. be de studerande jämföra tidningarnas annonssidor under olika tider kan de lätt skapa sig en överblick över bland annat den tekniska utvecklingen, förändringar i vardagslivet, hur kontakterna mellan olika delar av världen förändrats och en mängd andra teman. Inom forskningen har bland annat språkvetaren Marika Tandefelt i boken Prima vara! (SLS 2013)  intresserat sig för hur annonseringen i finländska tidningar sett ut och förändrats under de senaste 100 åren.

Wasa-Posten 11.11. 1922 no. 133B s. 2.

Förutom att tidningsmaterialet bjuder på illustrativa och ofta roande annonser, möjliggör det också en rad andra analyser av för projektet relevanta teman. En del av de rysk-karelska gårdfarihandlarna som vi studerar slog sig t.ex. ner i Finland och försörjde sig som handelsmän. För att locka kunder annonserade de i tidningarna. Genom att studera annonserna får vi information om var dessa handelsbodar låg, vilka kontakter handelsmännen hade, hur utbudet såg ut samt till vilken kundkrets de i första hand riktade sig. Detta vittnar i sin tur om hur väl den tidigare rörliga handelsmannen blev mottagen i samhället, samt om vilka strategier hen använde sig av för att säkra sin försörjning. Ett exempel på en framgångssaga som också blir synlig genom annonserna är historien om Kirill Lipkin, som enligt en nekrolog som ingick i Vasabladet den 12 november 1927 hade kommit till Finland som 12-åring för att tillsammans med sin far bedriva gårdfarihandel. Åren gick, och år 1884 kunde Kirill lägga undan den stora ryggsäcken, och i stället ställa sig bakom disken i en egen handelsbod i Vörå i Österbotten. En diversehandel som för övrigt var den äldsta i Vörå, åtminstone om man får tro annonsen.

Litteratur:

Jon Stobart, Andrew Hann & Victoria Morgan, Spaces of Consumption. Leisure and Shopping in the English Town, c. 1680-1830, London: Routledge, 2007.

Marika Tandefelt, Prima vara! Språk- och stilhistoriska studier i finlandssvenska och svenska varuhusannonser under 1900-talet, Helsingfors, SLS, 2013.