Av Anna Sundelin
Plötsligt händer det. Jag hittar handel på en oväntad plats. Till vänster i bilden ovan ses Walléns köpmanshus i Vasa, uppkallat efter handelsmannen Gustav Adolf Wallén som drev en handelsbod i gården. I det sk. Wallenska hörnet utanför huset, i det som idag är korsningen av Handelsesplanaden och Vasaesplanaden, samlades i marknadstider mycket folk. Medan karusellen snurrade och försäljningen av varor såsom möbler, ull och rökt kött pågick på torget, lockades män och unga pojkar i slutet av 1800-talet till gathörnet för att byta klockor med varandra. Enligt samtida tidningsnotiser var platsen ”en gammal klockbytesplats” fylld med ”byteslystna bondgubbar” (Björneborgs tidning 1.2.1895), en plats där det hela dagen fanns ”en kompakt folkmassa” som ”idkade en storartad byteshandel” (Vasabladet 26.1.1895).
Wallenska hörnet låg nära salutorget i Vasa, vilket kanske förklarar varför männen samlades just där. Att byta klockor, eller ta del av det spektakel som omgav klockbytet, blev där en naturlig del av marknadsnöjet. En annan, mera oväntad plats där klockbyte också förekom, var kyrkbacken. Om söndagarna och på helgdagar samlades stora mängder människor på kyrkbackarna runt om i landet. Många av besökarna kom till kyrkbacken för att delta i gudstjänsten, men en stor del lockades till platsen av andra orsaker, åtminstone om man får tro samtida tidningar. På kyrkbacken träffade man vänner och bekanta, fick höra nyheter om vad som hände i nejden och så idkades där en utbredd småhandel. I tidningarna klagade upprörda kyrkobesökare att handeln och samvaron på kyrkbacken var så populär att ”prästen fick predika för tomma väggar” (Wasa Framåt, 27.8.1881). Bland männen på kyrkbacken var klockbytet ett vanligt förekommande nöje (Suometar 30.3.1852, Mikkelin Sanomat 28.7.1903, Suomi 2.11.1889, Mikkelin Sanomat 1.9.1898).
Under tidigmodern tid styrde de sk. överflödsförordningarna hur personer från olika skikt i samhället förväntades klä sig. Enligt en förordning från år 1766 var bland annat soldater, drängar och deras gelikar förbjudna att använda manschetter och ha fickur. Med tiden föll dessa förordningar i glömska och då 1800-talet framskred blev klockor allt vanligare. Mot slutet av århundradet hade de blivit så vanliga och billiga att man hittar dem också bland arbetares tillhörigheter. Fickuret var dock fortfarande en statussymbol. Genom att äga en klocka visade man att man var medveten om tidens gång, och villig att följa den. För den fattige, var klockbytet ett sätt att komma över en ny bättre klocka. Det gällde dock att vara listig då bytet genomfördes. Tidningen Vasabladet publicerade år 1905 följande beskrivning av ett klockbyte två unga män emellan: ”Hvill du byyt- spörjer den första med överlägsen ton, medveten om att hans klocka är bättre. Hva jevä du imillan svarar den andra, om möjligt ännu högdragnare” (Vasabladet 14.5.1905).
I samtida tidningsnotiser är byteshandeln med klockor ofta förknippad med svordomar, oljud och fylla. Likaså sammankopplas det också med lurendrejeri. Detta framgår till exempel av en berättelse om en ung bondpojke som i februari 1905 bytte till sig en klocka i Wallenska hörnet. Vid en närmare undersökning av fickuret visade den sig bestå endast av boetterna, dvs. själva urverket saknades. Trots pojkens ilskna protester måste han ändå finna sig i situationen (Björneborgs tidning 1.2.1895). Bytt är bytt osv.
Idag finns Wallenska hörnet inte mera kvar, inte heller är byteshandel med klockor vanligt förekommande. Däremot har platsens roll betonats inom historievetenskaplig forskning under senare tid. I konsumtionshistoriska studier har platser som varuhus, saluhallar och loppmarknader (bara för att ta några exempel) lyfts fram. På dessa platser möts kunder och försäljare, men de är också platser där kunderna kan demonstrera sina kunskaper om olika varor för varandra och fatta beslut om eventuella inköp. Enligt min mening kunde kyrkbacken och Wallénska hörnet gott läggas till denna lista på platser.