Text: Jenna Pennanen, Yrkeshögskolan Laurea
Ingen vet exakt vad som kommer att hända i framtiden. Framtiden är okänd och består oundvikligen av en del överraskningar, men man kan förbereda sig också på dem, eftersom framtiden gestaltas av våra val och deras framtidskoppling.
Den egna framtidskunskapen kan ökas genom att utveckla sitt eget sätt att förutse och tänka kring framtiden. Processen för att förutse framtiden är en kombination av framtids-, design- och systemtänkande, som kopplas ihop med önskade framtida utvecklingsförlopp, identifiering av nya möjligheter och utformning av nya lösningar. Systemtänkande, dvs. tanken om att allt hänger ihop, är också tydligt närvarande i processen. Förmågan att förutse framtiden kan sägas vara nödvändig för alla som vill hitta lösningar på aktuella utmaningar som det går att leva med även i framtiden. Förmågan att förutse framtiden utgör kunnande som kan utvecklas och stärkas. I ett arbetsliv som ständigt förändras och speciellt i social- och hälsovårdsbranschen är det verkligen nödvändigt och önskvärt. Det är viktigt att se till att organisationerna i branschen kan öka sin attraktionskraft och att medarbetarna som grupper och som individer kan bevara sin arbetshälsa i dag och i framtiden, så att tjänsterna i branschen kan utvecklas så bra som möjligt utifrån klienternas behov.
BEKANTA DIG MED HandBOKEN:
Signaaleista tulevaisuustarinoihin – ennakoinnin lyhyt käsikirja, 2017, av Harri Jalonen, Mira Lehti, Anna Tonteri, Minna Koskelo, Anu K. Nousiainen & Tuula Jäppinen. Signaaleista tulevaisuustarinoihin -handboken (på finska) öppnas i PDF-format i en ny flik.
Handboken ger en strukturerad presentation av processen för att förutse framtida utvecklingsförlopp, som gör det lättare att förbereda sig inför framtiden. Handboken kastar en människocentrerad blick på framtiden. Den ger en beskrivning av hur ett förutseende tänkesätt kan tillämpas framför allt i anslutning till sociala investeringar, som syftar till att främja människors och olika gruppers välbefinnande. Kärnan i handboken är uppbyggd kring tre faser i processen: identifiering, tolkning och agerande. Handboken ger en beskrivning av processen och dess positiva resultat med hjälp av fyra personer och deras berättelser. Syftet med framtidsbilderna i form av berättelser är att utvidga tankeperspektivet och visa ur en vardagssynvinkel vad framtiden kan föra med sig.
När du har läst handboken har du förberett dig väl inför följande övning kring framtidsbilder, vars bakomliggande idé härstammar från handboken ”Signaaleista tulevaisuustarinoihin – ennakoinnin lyhyt käsikirja”, som betonar vikten av att sätta människan i fokus framför allt i samband med förändringar. Då är det möjligt att skapa visioner om och konkretisera alternativa framtida utvecklingsförlopp ur människornas perspektiv och på så sätt befria sig från strukturer och begränsningar som styr ens tänkande. Framtiden är inget som bara sker, utan människor och olika aktörer i nätverken runt dem skapar tillsammans förutsättningar för och gör verklighet av en sådan framtid som de vill ha.
ÖVNING: FRAMTIDSBILD
Med hjälp av följande övning kring framtidsbilder kan du i enlighet med processbeskrivningen i handboken skapa en människocentrerad framtidsbild av dig själv, antingen som chef på din arbetsplats eller som en av beslutsfattarna i ledningsgruppen, eller använda övningen som stöd till exempel i utvecklingssamtal med medarbetare på din arbetsplats.
Framtidsbilderna är framför allt avsedda för att väcka diskussion. Med hjälp av dem kan man komma i gång med sin egen tankeprocess och reflektera över hur man kan förbereda sig inför framtiden som individ och som medlem av grupper och av hela samhället speciellt i en oviss tid som denna, som på grund av covid-19-pandemin får framtiden att te sig mer okänd än tidigare.
Låt dig inspireras av framtidsbilderna i handboken och av exempelpersonporträttet och framtidsbilden som skapats runt det i form av en berättelse. Använd porträttet som modell för att skapa ett eget, verkligt exempel och en egen övning.
Personporträtt
Sigrid, sjukskötare, 36 år
LIVSSITUATION:
- Tidigare närvårdare, nuv. ansvarig sjukskötare på ett servicehem.
- Bor i hyreslägenhet i ett höghus i huvudstadsregionen.
- Har ett gemensamt barn med sin sambo, tar varje vecka hand om sin dementa mors vardagsärenden.
- Hälsotillstånd: något överviktig, förhöjt blodtryck.
INTRESSEN:
- Idrott, som hon inte har tillräckligt med tid för.
- Handarbete och meditation.
BEHOV OCH ÖNSKEMÅL:
- Vill gärna ha mera fritid och överlag mer tid för att satsa på sig själv.
- Skulle också vilja träffa sina vänner oftare.
UTMANINGAR OCH SVÅRIGHETER: 
- Den fysiska konditionen försämras. Har tidiga symptom på depression.
- Mental överbelastning i arbetet och för stora ansvarsområden.
- Lider tidvis av sömnproblem.
- Har svårt att lyssna till sina egna behov.
Framtidsbild
Sigrid, 46 år, år 2030.
Sigrid är fortfarande anställd på servicehemmet, men hennes arbetsuppgifter har ändrats i stor utsträckning. Sigrid tog upp, både hemma och på arbetsplatsen, tröttheten, orkeslösheten och sömnproblemen som hon redan en längre tid tampats med samt ansvarsområdena som hon upplevde som för stora. Arbetsgivaren rekommenderade att hon skulle gå över från sjukskötarens arbetsuppgifter till närvårdarens, och det var det Sigrid också gjorde. Eftersom jobbet inte längre var lika belastande fick Sigrid ny energi också för sin fritid. Eftersom hon inte längre kände sig lika trött efter arbetsdagarna var det lätt att tacka ja till en väninnas förslag på veckovisa promenader. Sömnen förbättrades också tack vare ökat friluftsliv och mera motion, och Sigrid upplevde också att hennes kondition förbättrades något.
Minskat ansvar i arbetet minskade förvisso den upplevda överbelastningen i arbetet, men det gjorde också att arbetet inte längre kändes lika meningsfullt som tidigare. Depressionssymptomen förvärrades åter, vilket Sigrids sambo också påpekade upprepade gånger varje månad. Det blev höst, och Sigrid gled allt oftare ner i soffgropen efter arbetsdagarna. Livet kändes på något sätt tomt, och hemmet verkade tråkigt. Att hjälpa sin mamma upplevde hon också som en nödvändig plikt. Samtalen med sambon, kollegorna och vännerna fick Sigrid att inse att hon saknade något, ”sin egen grej”. En dag lånade hon en handarbetstidning av sin kollega, och när hon satt och bläddrade i den i soffan kändes hemmet plötsligt inte längre lika apatiskt. Hon blev på bättre humör. Sigrid bestämde sig för att pröva sig på ett stickmönster i tidningen och grävde fram strumpstickorna ur sin sylåda.
Under följande vinter och vår stickade Sigrid flera par sockor åt sina kollegor, vilket resulterade i att Sigrids närmaste chef föreslog att hon skulle kunna hålla veckovisa handarbetsstunder för de boende på servicehemmet. Och så blev det. Under sommaren deltog Sigrid i ett flertal handarbetskurser ordnade av kommunen och träffade på en av dem en person som hon lärt känna redan tidigare och som sade sig arbeta som fritidsledare på ett boendecenter för demenssjuka. Sigrid läste allt hon kom åt om fritidsledaryrket, eftersom arbetsbeskrivningen verkade kombinera de bästa sidorna av klientarbetet och hennes egna intressen. Sigrid anhöll om ett par månaders studieledighet från sitt närvårdarjobb och studerade till fritidsledare. Redan under studieperioden fick både Sigrids sambo och barn se många av hennes mästerverk och andra skapelser, men det bästa var ändå att Sigrid fick en helt ny utstrålning och omvandlades från en trött och överbelastad person till en innovativ mångsysslare, som verkade inte kunna vänta på att få gå på jobb och förverkliga sig själv i sitt nya yrke. De boende var påtagligt glada över Sigrids handarbetsstunder och andra mångsidiga fritidsaktiviteter, som hon också började planera som en del av sitt arbete.
Som motvikt till den nyupptäckta handarbetshobbyn bestämde sig Sigrid för att fortsätta med promenaderna som hon redan tidigare kommit i gång med. Hon lyfte sin friluftshobby dessutom på en högre nivå genom att köpa gångstavar, vilket gjorde promenaderna effektivare och fick också konditionen att förbättras. Hon började dessutom lämna bilen hemma när hon skulle besöka sin mamma och promenera i stället. Hon gick också ner i vikt så mycket som hon hade önskat, och i nyanställningsgranskningen visade det sig också att Sigrids blodtryck kommit ner från de höga värdena tio år tidigare. Med sin närmaste chef på servicehemmet kom hon överens om att gå in för förkortad arbetsvecka i sin fritidsledartjänst på servicehemmet, för att bättre kunna fokusera på att sköta sin mammas ärenden och att ta hand om sig själv. Det gjorde det också möjligt för Sigrid att tacka ja till ett projektbaserat kvällsarbete hon blivit erbjuden. Kvällsarbete var trevlig omväxling till klientarbetet på servicehemmet, och det gav Sigrid och hennes familj extra inkomster så att de kunde köpa en ny bostad. Sigrid bestämde sig med sin sambo för att köpa en ägarbostad som de länge drömt om.
Tack vare det nya arbetet och de extra inkomsterna bestämde sig Sigrid också för att anlita en personlig assistent på deltid för sin demenssjuka mamma, som hon också hittade rätt enkelt. Numera får Sigrid tid över för kvalitetstid i vardagen med sin familj och sina vänner – och för sig själv. Tiden hon tillbringar med sin mamma är hon också mer närvarande än tidigare. Sigrid började igen också med meditation som hon hållit på med i sin ungdom, vilket såg ut att ha en lugnande effekt och höja humöret ytterligare. Sigrid behöver inte längre bara prestera, utan hon njuter av det hon gör och kan nuförtiden också säga nej. Depressionssymptom har hon inte haft på flera år. Både arbetet på servicehemmet och det nya uppiggande kvällsarbetet ser ut att ge mycket mer resurser i vardagen och i andra aspekter av livet.
Den här berättelsen illustrerar betydelsen av de tre faserna i processen för att förutse framtiden:
- Identifieringsfasen visar hur många och mångsidiga signaler nuläget faktiskt ger oss om framtiden, om vi låter oss ta in dem med alla våra sinnen och gör fokuserade observationer.
- Tolkningsfasen skapar förutsättningar för systematisk och intuitiv analys av signalerna. När vi fokuserar på möjligheterna och effekterna och beaktar möjliga större trender har vi kommit långt med att förutse vår framtid.
- Fasen för agerande är den tredje fasen i processen. I den här fasen omvandlas de identifierade trenderna till konkreta handlingar, då man med hjälp av möjligheterna i förändringen stärker, testar, validerar och konkretiserar en alternativ framtid, som är följden av insikterna man fått i det förflutna.