Gravmonument med kolonner av finländsk marmor konkretiserade ny bild av Sverige under 1500-talets senare del

Under Vasatiden var kungarna i stort behov av att manifestera sin makt inför både undersåtar och utländska regenter. Även gravmonumenten blev en del av formandet av rikets identitet. Med praktfulla gravmonument över kungligheter och krigsherrar fick minnet av dem en evig plats i historien. Monumenten fick en konstnärlig form och gjordes av dyrbara material. I min forskning om finländsk marmor har det framkommit att stenen var eftertraktad för verk som skulle imponera på betraktaren.

Av vasakungarna uppskattade speciellt Johan III den röd-grå-vitådrade finländska marmorn högt. Den bröts, bearbetades och polerades vid stenbrottet i Vestlax på Kimito sydost om Åbo. Tillsammans med 30 medhjälpare ansvarade stenhuggare Antonius Timmerman för verksamheten i rikets mest ansedda stenhuggeri. Antonius kom troligen från Nederländerna och var känd för sin skicklighet att polera sten.

Gravmonument över Katarina Jagellonica i Uppsala domkyrka. Foto Eva Johansson

Första anteckningen om att marmor från Finland användes i ett gravmonument är från början av 1700-talet. Då räknades drottning Katarina Jagellonicas gravmonument av ”Finlandz marmor” i Uppsala domkyrkan till ”märkvärdigheterna” som en besökare bör se. (Johan Eenberg, Kort berättelse af de märkwärdigste saker som för de främmande äre at besee och förnimma uti Upsala stad och näst om gränsande orter, 1703–1704.) Gravmonumentet uppfördes under Johan III:s övervakning och stod inte helt klart vid drottningens begravning 1584, men kolonnerna var högst antagligen på plats.

Av betydligt senare datum är upptäckten att det även i epitafiet över fältmarskalk Pontus De la Gardie (1520–1585) och Sofia Gyllenhielm (1559–1583) i domkyrkan i Tallinn finns marmor som med stor sannolikhet härstammar från Vestlax. Till De la Gardies främsta bedrifter hör segern vid Narva den 6 september 1581, som innebar att Sverige därefter behärskade Finska viken. Han omkom när båten kantrade i floden Narova då han var på väg mot Narva efter fredsförhandlingarna med ryssarna. De la Gardies maka Sofia var Johan III:s dotter med Karin Hansdotter. Detta kan ha bidragit till att kungen tre år efter fältmarskalkens död anlitade Arent Passar att hugga ett gravmonument över tidens största hjälte.

Gravmonument över Pontus De la Gardie och Sofia Gyllenhielm i Tallinns domkyrka. Foto Eva Johansson

Monumentet från 1595 står idag till höger om altaret i domkyrkan och består av en tumba med makarnas liggande figurer på täckplattan. De för renässanstiden typiska gavlarna gör att monumentet påminner om en paradsäng. På väggen bakom tumban finns en minnestavla med fyra kolonnetter av rödådrad marmor i mittersta våningen. Gravmonumentet har tillskrivits Arent Passer och estnisk Orgita marmor. Juhan Maiste anser dock, på basen av den ojämna nivån på utförandet, att två bildhuggare varit involverade och att de använt två olika stenmaterial. (https://ojs.utlib.ee/index.php/bjah/article/view/BJAH.2014.8.02)

Rätt nyligen kunde jag konstatera att kvaliteten på både material och polering är hög i de fyra kolonnettskaften. De har också den för vestlaxmarmor karakteristiska färgen. Därtill är de i den bandade och veckade marmorn förekommande tunna skikten av hårdare silikatmaterial även klart synliga. En egenskap som, enligt statsgeolog Sten-Anders Smeds, förenar bevarade byggnadsdetaljer med berget invid stenbrottet i Vestlax. Glansen har bevarats och kolonnetterna syns på långt håll i domkyrkan.

På framsidan av tumban finns en bild av slaget vid Narva. Den ger monumentet ett politiskt värde, och riklig användning av marmor visar på hög social status. Med minnesmärket över den mest ansedda krigshjälten förevigade Johan III också Sveriges närvaro i Estland. Marmorkolonnetterna i Pontus De la Gardie och Sofia Gyllenhielms gravmonument bekräftar därtill att marmor från Finland användes när kungamakten ville befästa och förstärka sin position med konstnärliga medel.

Eva Johansson

FD från ÅA, fri forskare

Sitruunasta kupurasolkeen – Maria Wärdhin muotokuva Ruotsin suurvaltakauden muinaistieteen ytimessä

Tutut, moneen kertaan taidehistoriallisessa kirjallisuudessa käsitellyt kohteet voivat yllättää, kun niitä katsoo avoimin mielin. Sellaiseksi osoittautuu Suomen kansallismuseon
uudessakin perusnäyttelyssä esillä oleva Maria Wärdhin (1659–1732) muotokuva (H4549:2). Korkearesoluutioinen kuva on julkaistu finna.fi -hakupalvelussa. Rouvan kädessä oleva soikea esine on tulkittu sitruunaksi. On kuitenkin syytä terästää katsetta – tai näyttöpäätteellä suurentaa yksityiskohtaa. Puhdistettu maalaus paljastaa entistä paremmin yksityiskohtiaan. Kyseessähän on pronssista valmistettu kupurasolki!

Porträtt av Maria Henriksdotter Wärdh. 1686.
Nationalmuseum

Muinaisaikainen pronssikoru ei ole mikä tahansa esine 1600-luvun lopun maalauksessa. Tällaisista muinaisista metalliesineistä oli tullut ajankohtaisia ja tärkeitä historiallisia jäänteitä, kun muotokuva maalattiin vuonna 1686. Löydöistä piti ilmoittaa pari vuotta aikaisemmin annetun plakaatin mukaan viranomaisille. Kruunulla oli oikeus lunastaa muinaisjäänteet valtiolle.

Kupurasolki avaa näkökulman niin ajan aatteisiin ja aineelliseen kulttuuriperintöön kuin henkilöihin ja paikkaankin. Solki oli todennäköisesti peräisin Kustavin saaristosta. Marian Wärdhin puoliso Michael Brunlöf toimi Kustavissa Taivassalon seurakuntaan kuuluneiden Vartsalan ja Pyhän Jaakobin kappelin kappalaisena. Suurvallan historian poliittinen merkitys oli iskostettu osaksi nuoren kappalaisen maailmankuvaa Turun yliopistossa, jossa hän oli aloittanut opintonsa vuonna 1670.

Ajan aatteita ymmärtävää kappalaistakin tärkeämpi henkilö muinaisesineiden kannalta oli todennäköisesti kuitenkin hänen appensa: kruunun paikallinen virkamies, Henrik Wärdh. Maria-rouvan isä toimi Ahvenanmaan kruununvoutina ja vastasi postimestarina siitä, että niin virallinen kuin yksityinenkin posti päätyi asiallisesti perille Suurta Postitietä pitkin. Reitti kulki Ahvenanmaalta Turkuun Kustavin saariston kautta. Kruununvoutina hän oli hyvin perillä hallinnon tuoreimmista määräyksistä. Ehkäpä juuri toimelias Wärdh oli
ottanut asiakseen selvittää saaristolaisten muinaislöytöjä. Häneltä ei tunnetusti puuttunut tarmoa ajaa omikseen ottamiaan asioita, mikä näkyi esimerkiksi siinä, että hänen aloitteestaan ja hänen ylhäisten patronustensa Jakob Flemingin ja Henrik Hornin suosiolla ja lahjoituksin rakennettiin Suomen vanhin ristikirkko, Kustavin Pyhän Jaakobin kappeli. Kirkon kiinnostavia vaiheita ovat valottaneet Panu Savolainen ja Outi Hupaniittu. Kustavin kirkko (1676) on Suomen vanhin säilynyt ristikirkko – Lastuja Suomen historiasta (utu.fi)

Maalauksen muut ainekset ovat 1600-luvun malligrafiikan vakiinnuttamia. Tällaisia muotokuvia konterfeijarit, muotokuvamaalaukseen erikoistuneet maalarit ja tavalliset käsityöläismaalarit valmistivat aatelis-, pappis- ja virkamiesperheiden tilauksesta. Maria-rouvaa esittävässä maalauksessa pöydälle asetettu pieni rukouskirja oli naismuotokuvissa suosittu hurskautta ja kunniallisuutta merkitsevä tunnusesine. Vasemman, kupurasolkea pitelevän käden viehko liike, jolla rouva kannattelee käsivarrellaan mustan päällyspuvun helmaa, esiintyi esimerkiksi englantilaisissa pukukuvissa jo 1640-luvulta. Kuvaustapa jatkui vielä vuosikymmeniä edustusmuotokuvissa samoin kuin kuvattua hahmoa kehystävien muhkeasti laskostettujen kultakirjontaisten verhojen suosiokin.

On epäselvää, kuka Kustavin kappalaispappilan pariskunnan ikuistanut maalari oli. Tekijöitä nimeämään pyrkinyt pioneerikauden suomalainen taidehistoria yritti löytää parimuotokuvien maalarille nimen ja muuta tuotantoa. Taidehistorioitsija K. K. Meinander­­
attributoi 1930-luvulla tekijäksi Pohjanlahden molemmin puolin toimineen Dietrich Möllerumin. Oliko maalari kuitenkin joku muu, ehkä peräti tukholmalaisen hovimaalari Ehrenstrahlin verstaan yhteydessä lyhyen aikaa toimineessa Martin Hannibalin akatemiassa oppia saanut henkilö, jää vaille vastausta signeerauksen ja lähteiden puutteessa. Koulussa oli opetettu piirtämään niin elävää mallia kuin kopioimaan piirroksia ja Maria-rouvan muotokuvan kaltaisia gravyyrejäkin. Oppilaat kopioivat mallioppimisena myös verstaan johtajan Ehrenstahlin ja opettajansa Hannibalin maalauksia.

Erityiseksi ja poliittisesti ajankohtaiseksi Maria-rouvan muotokuvan tekee hänen kädessään pitelemä kupurasolki. Se oli maalausajankohtanaan Ruotsin suurvallan pitkästä ja kunniakkaasta historiasta kertova todiste. Kupurasoljen esittely muotokuvassa yhdistää paikallishistoriallisesti saariston asutuskulttuurin varhaisvaiheet ja kruununvoudin tyttären pienen inhimillisen elämän osaksi Ruotsin modernisoitumiskehitystä. Byrokratisoitumisen seurauksena muinaismuistohallinnollekin oli luotu rakenteita. Lisääntyvä historiatietoisuus nosti esiin sekä arvokkaita muistoja menneisyydestä että motivoi yksityisiä henkilöitä maalauttamaan itsestään muotokuvia muistoksi jälkipolville.

Hanna Pirinen

FT, dosentti, Jyväskylän yliopisto

 

Vår förståelse av medeltidens bilder uppdateras ständigt

Vår förståelse av medeltidens bilder uppdateras ständigt

Den medeltida konsten i Finland har varit föremål för forskning sedan 1800-talet och dokumentation redan från 1600-talet. Resultaten tar upp flera hyllmeter av vetenskaplig litteratur. Forskarnas upptäckter och insikter betjänar dessutom kyrkor och museer där medeltidens bilder och föremål bevaras och utställs.

Detalj av S:t Henriks sarkofag i Nousis. Bild: Siv Österlund

Vår kunskap om och förståelse av den medeltida konsten i Finland är dock inte slutlig och stabil, utan utvecklas och uppdateras hela tiden av nya forskare, nya perspektiv och nya metoder. Det finns fortfarande mycket kvar att forska i – bilder, föremål, kyrkor och fenomen som ännu praktiskt taget är okända – och samtidigt kommer det genom nya teoretiska synpunkter ständigt upp nya frågor som kan ändra vår uppfattning om medeltida bilder vi trodde vi kände bra till. Även sådana ”klassiker” som Biskop Henriks sarkofag i Nousis har ännu inte öppnat upp alla sina hemligheter och svarat på alla frågor.

I skrivande stund håller flera konstvetare i Finland på med forskning om medeltidens bilder och visualitet. Till exempel fokuserar doktoranderna Janika Aho (Helsingfors universitet) och Vilma Mättö (Åbo universitet) på kalkmålningar i svenska och finska kyrkor: Aho granskar målningarna med tanke på hur de reflekterade moraluppfattningar och medverkade i lokalsamfundets mentalitet, medan Mättö analyserar hybridfigurernas funktioner i kyrkornas bildprogram. Kristel Markus-Venäläinen (HU) undersöker växtsymboliken i kyrkorna i Östersjöregionen. Katri Vuola (HU) har redan länge idkat mångvetenskaplig forskning om träskulpturer, deras ursprung och bevaring. Lauri Ockenström (Jyväskylä universitet) arbetar med bland annat magikens och symbolikens användning i och genom bilder. Leena Valkeapää (JYU) forskar i medeltida bilders senare öden och nya meningar de givits under olika tider. Åsa Ringbom (Åbo Akademi, emerita) sysslar framför allt med dateringen av kalkstensbyggnader i samarbete med mångvetenskapliga internationella arbetsgrupper. Elina Räsänen (HU) leder ett forskningsprojekt om fragmentation och iconoclash i medeltida bilder och föremål, förändringarna som skett av diverse anledningar i dessas materialitet, dessas fysiska omgivning samt dessas behandling och tolkning.

Flera historiker och arkeologer arbetar också med medeltidens visuella fenomen, och flera mångvetenskapliga projekt pågår som bäst. Ett aktuellt nordiskt projekt är Mapping Lived Religion in Medieval Sweden and Finland (Linnéuniversitetet och Göteborgs universitet i samarbete med Tammerfors universitet) , i vilket bilder betraktas tillsammans med andra medeltida manifestationer av helgonkulten och infogas i en öppen databas som kommer att möjliggöra nya komparativa insikter till helgonens betydelse i den nordiska vardagen.

Sofia Lahti, FD

Post doc-forskare i projektet ICONOCLASH. Fragmentaarisuus ja kuvakalske keskiajan ja uuden ajan alun esineissä.

PS. Det finns en kul och spännande podcast om medeltidens konsthistoria på finska: Kidutetut neitsyet, producerad/förverkligad av Janika Aho och Vilma Mättö. Rekommenderas varmt!

Vart försvann medeltiden från våra städer?

Då man idag talar om det bebyggda medeltida Finland, tänker de flesta på våra strategiskt placerade men idag, i all ensamhet, utstickande medeltida slott och gråstenskyrkor. Övriga spår av samtiden ser vi just inte, allra minst av urban bebyggelse. Inte ens i Åbo som var betydelsefull som stiftsstad och hade omfattande, etablerade handels

Klostermellangatan i Åbo från gamla stortorget mot Nunnegatan. Den idag korta gatstumpen har kvar sin medeltida prägel. Under medeltiden gick gatan från stortorget till St. Olofs dominikanerkloster i Kaskisbacken.

kontakter med östersjöländerna.  Avundsjukt strövar därför mången finländsk turist omkring innanför den bastanta ringmuren i medeltida Visby eller i gamla stan i Tallinn. Fastän mycket blivit ombyggt under senare tider finns medeltidsprägeln i dessa städer starkt kvar i slingrande, smala gränder och bastanta stenmurar i bevarade hus och slumrande ruiner. Känslan av gångna tider är så påtaglig att man nästan kan vidröra den. ”Åh, vad fint det är! Varför har vi inte någon medeltida stad som denna?”

I själva verket grundades sex städer i Finland under medeltiden: Åbo, Ulfsby, Borgå, Viborg, Raumo och till sist Nådendal. Antalet är litet i jämförelse med antalet grundade städer i rikets västra del, där det i slutet av medeltiden fanns 37 städer. Städerna i Finland var små men av betydelse för handel, kyrkan och kronan. Störst var Åbo med dryga 2 200 invånare. Bebyggelsemässigt var Åbo också störst, vilket man kan ana sig till då man ser slottet vid åns mynning och domkyrkan på sin kulle. Men vart har allt annat försvunnit?

I Finland har man genom tiderna enligt tradition byggt i trä. Så gjorde man också i städerna där främst kyrkorna och någon eventuell försvarsanläggning byggdes i sten. I Åbo och Viborg har man hittat rester av medeltida stenkällare och grunder till handelshus i sten, men också i dessa städer torde träet ändå ha dominerat under stora delar av medeltiden.

Som material är trä billigt, lättillgängligt och lättbearbetat. Det är dock inte beständigt och behöver bytas ut då det inte längre uppfyller sin funktion. När det blivit dags att åtgärda en gammal träbyggnad har ägaren, utöver alternativet att reparera, också kunnat välja att modernisera och bygga om, eller riva och bygga nytt. Bygga nytt har man också varit tvungen att göra efter de otaliga bränder som förstörde stora delar av tät stadsbebyggelse. Som exempel kan nämnas Åbo, som enligt källor brann fem gånger under 1400-talet och hela elva gånger under följande sekel. I samband med återuppbyggnaden återvann man ofta oförstört byggmaterial som tegel och sten, och bidrog på så vis ytterligare till att den medeltida stadsprägeln suddades ut rätt fort – framför allt ovanför markytan.

I Åbo har man i nya arkeologiska undersökningar och nytolkningar av gamla fynd, hittat rikliga spår efter den medeltida staden bara en liten bit under markytan, och man finner ständigt fler lämningar. Förvåningen var stor 2017 när man i samband med renoveringen av Katedralskolans gymnastiksal från 1901, hittade ett ruinområde under golvet. De historiska skikten var många och kunde spåras ända till tiden för stadens grundande drygt 700 år tidigare. Helt oväntat var det inte. Arkeologerna var förberedda på att hitta rester av byggnader, eftersom man hittat sådana på tomterna intill. Men omfattningen – stora delar av byggnader till två gårdar – överraskade och gav orsak till att än en gång revidera uppfattningen om det medeltida Åbo.

Exempel på framgrävda ruiner i museet Aboa Vetus aula.

Med lite fantasi kan man alltså uppleva den medeltida staden också i Åbo. Vandrar man längs Kaskisgatan ner mot ån och stannar upp ungefär precis där ingången till en känt före detta apotek finns, står man rakt ovanför ruinen till st. Olof dominikanerklostrets kyrka. Fortsätter man vidare längs med ån kommer man strax till museet Aboa Vetus i vilket man kan röra dig bland de framgrävda ruinerna och beundra vardagliga ting som berättar om livet i den en gång unga staden. Ruinområdet och spåren efter belagda gator fortsätter i olika stor omfattning vidare under marken ända fram till domkyrkan. När man står på domkyrkotrappan och ser ut över den idag stora, tomma skvären kan man i sitt sinne förställa sig det myller av folk som en gång rörde sig bland den täta bebyggelsen längs slingrande smala gator, alldeles som i Visby eller Tallinn.

Ute på museets gård i riktning mot stortorget pågår nya arkeologiska utgrävningar. Ruinernas placering visar att byggnaderna i tiden legat vid samma gata som gårdarna under Katedralskolans gymnastisksalsgolv, som finns under marken bara ca 50 meter närmare torget.

Forskarna vid Åbo museicentral har tillsammans med arkitekten och biträdande professorn i arkitekturhistoria vid Aalto Universitetet, Panu Savolainen, kunnat återskapa den centrala stadsbilden i Åbo och hur staden såg ut våren 1827, ett halvt år innan den förödande branden. Området kring domkyrkan bygger till stora delar på den medeltida gatuindelningen och visar hur stor bebyggelsen var. Om du vill få en uppfattning om hur tätt bebyggt Åbo varit, kan du göra en digital vandring i området här: https://digimuseo.fi/turku-abo-1827/

 

Pia Wolff-Helminen, FM doktorand vid Åbo Akademi, är koordinator, skribent och redaktionsmedlem i projektet FiKon – Nya perspektiv på Finlands konsthistoria.

Suomen keskiajan taiteen ”myyteistä”

Eri historiallisiin aikoihin liittyy pinttyneitä käsityksiä. Tutkijoiden oikaisut jäävät usein katveeseen ja välillä tuntuu siltä, että huomiohakuisuudessaan media pyrkii näitä käsityksiä enemmänkin vahvistamaan kuin purkamaan. Historioitsija Jaakko Tahkokallio julkaisi vuonna 2019 tarpeellisen kirjan nimeltä Pimeä aika. Kymmenen myyttiä keskiajasta. Siinä hän avasi vanhentuneita käsityksiä, jotka jatkuvasti toistuvat keskiajasta puhuttaessa.

Myös Suomen keskiajan taidehistoriaan liittyy ”myyttejä”. Kirjoitan sanan lainausmerkeissä, jotta se ei tässä sekoitu perinteentutkimuksen tärkeään käsitteeseen. Näitä ”myyttejä” kierrätetään erilaisissa julkaisuissa, näyttelyissä ja toki myös fiktiivisessä kaunokirjallisuudessa.

Pyhä Anna. Yksityiskohta Pyhän Annan kasvoista Neitsyt Maria ja lapsi -pyhimyskaapin oikeanpuoleisesta ovesta, n. 1440, Saloisten kirkko. Öljy ja tempera puulle. Kuva: ER.

Erityisen ongelmallisia ovat julkaisut, joiden sisältämän tiedon lukija olettaisi olevan ajankohtaista. Suomen kansallismuseon vuonna 2021 julkaisemassa kirjassa Curiositas. Esineitä, tarinoita 1100–1917 toistetaan monia harhaluuloja, joita tutkijat ovat osoittaneet vääriksi jo kauan aikaa sitten. Yksi tällainen luulo on reformaation jälkeinen kuvainraasto: Curiositas-kirjan mukaan ”– luterilaisuudessa pyrittiin hävittämään kaikenlaiset esineet ja kuvat, joita oli katolilaisuudessa pidetty pyhinä–” (s. 63). Näinhän ei ollut, vaan esimerkiksi monet alttarikaapit muu­tettiin ja muodistettiin vastaamaan uusia tarpeita ja ideaaleja. Toinen esimerkki jälleen kerran kierrätetystä ”myytistä” koskee Naantalin birgittalaisluostarin oletettua erityistä käsityö­osaamista 1400-luvulla; kirja väittää, että ”luostarin ympärille kehittyi kukoistava tekstiiliteollisuus” (s. 42). Tekstiiliteollisuudesta Suomessa ei tietenkään voi puhua ennen 1800-lukua ja ylipäänsä Naantalin sisarten erityisille käsityöperinteille ei ole mitään tosiasiallista pohjaa, vaikka muutamia hienoja tekstiilejä onkin säilynyt.

Tässä kirjoituksessa otan esimerkeiksi kolme Suomen keski­ajan taidehistoriaan liittyvää, usein toistettua ”myyttiä”. Muiden muassa näitä puretaan Åbo Akademin FiKon – Nya perspektiv på Finlands konsthistoria -kirjahankkeessa, jonka ensimmäisessä osassa olen mukana yhtenä kirjoittajana.

  1. Keskiajan ihmiset näkivät kuvia vain kirkoissa.
  2. Keskiajan seinämaalaukset oli tarkoitettu opin välittämiseksi lukutaidottomille.
  3. Keskiajan taide on kömpelöä ja perifeeristä.

Väärin! Keskiaika oli kuvallista, kuin myöhemmätkin vuosisadat. Erityisesti 1400-luvulta ja 1500-luvun alkupuolelta on Suomessa jopa säilynyt meidän aikaamme asti paljon teoksia, ja myös tietoja myöhemmin kadonneista esineistä. Ihmiset näkivät monenlaisia kuvia

Kieltänäyttävä hahmo, kalkkimaalaus Sauvon kirkosta, 1460-luvun loppu–1472. Kuva: ER

myös kirkkorakennusten ulkopuolella. Kuvia oli muun muassa monissa tuontiesineissä, eivätkä ne olleet vain ylimystön käytössä. Ylipäänsä on syytä muistaa, että ihmiset piirsivät ja maalasivat kuvia esimerkiksi hiilellä ja tekivät kuvallisia käsitöitä myös satoja vuosia sitten. Materiaalisen kuvallisuuden lisäksi erilaiset rituaalit ja hartauden muodot olivat luonteeltaan hyvin visuaalisia.

Katolisten, keskiaikaisten kirkkojen seinillä olevien kuva-aiheiden tehtävä ei ollut ensisijaisesti opetuksellinen. Tämä painotus liittyy vasta evankelis-luterilaisen kirkon aikaan, jolloin uuden opin mu­kai­ses­ti kuvien tehtävä oli muistuttaa ja opettaa. Kuten tiedetään, lukutaito Suomessa yleistyi vasta 1800-luvulla. Keskiajalla kuvilla oli monia merkityksiä, mutta niiden pääasiallinen tehtävä oli auttaa katsojaa eläytymään pyhiintapahtumiin ja kannustaa pyrkimyksessä elää oikein. Kuvien esittämien pyhien henkilöiden kanssa oltiin vuorovaikutuksessa. Samalla kuvat välittivät käsityksiä valtarakenteista esimerkiksi lahjoittajavaakunoiden kautta, mutta ne tarjosivat myös viihdykettä.

Sinettileimasin, Pyhä Andreas, 1400-luvun loppu/ 1500-luvun alku. Leimasimen teksti: s(igillum) haquini haquini presbyteri. Tämä tarkoittaa, että sinetti on kuulunut Håkan Håkansson -nimiselle papille. Ville Väänänen löysi esineen Halikosta vuonna 2021. Luetteloitu Suomen kansallismuseon kokoelmiin, KM 43702:1. Kuva: Anssi Vuohelainen.

Suomessa säilynyt keskiajan taide on monipuolinen kokonaisuus, joka ajoittuu 1100-luvun lopulta 1500-luvun alkuvuosikymmenille. Siihen kuuluu monia erilaisia esineryhmiä paneelimaalauksista jalometallisiin esineisiin, monivärisistä ja kullatuista alttarikaapeista silkkikirjailuihin. Suuri osa materiaalista on huonosti tunnettua, ja esimerkiksi Suomen kansallismuseon keskiajan kokoelmista on esillä vain murunen. Osa teoksista on kokeneiden työhuoneiden valmistamia tuontitöitä, osa paikallisesti valmistettuja. Moniväristen puuveistosten, alttarikaappien paneelimaalausten tai kirkkojen kalkkimaalausten laadukasta käsityöjälkeä ei ole aina yksinkertaista todentaa rikkoutuneisuuden ja fragmentaarisuuden vuoksi. Metallinetsijöiden ansioista tutkittava aineisto myös karttuu jatkuvasti.

Yllä olevat lauseet voi Suomen taidehistorian osalta siis muuttaa seuraaviksi teeseiksi:

  1. Keskiajan ihmiset näkivät kuvia joka puolella ja visuaalisuus oli tärkeä osa elämää. Kuvallisuus ei rajoittunut kirkkoihin.
  2. Keskiaikaisissa kirkoissa olevien kuvien tehtävät olivat moninaiset. Pyhiin tapahtumiin eläytyminen ja vuorovaikutus kuvissa esiintyvien pyhien ihmisten kanssa olivat tärkeitä tehtäviä. Kuvat eivät olleet ensisijaisesti opetusta varten, toisin kuin ne olivat protestanttisen reformaation jälkeen evankelis-luterilaisessa kirkossa.
  3. Suomessa säilynyt keskiajan taide on ammattimaisten käsityöläisten tuottamaa. Siihen sisältyy sekä tuontitöitä että kotimaassa valmistettuja teoksia. Kokonaisuus on pääosin laadukas, joskin fragmentaarinen.


Elina Räsänen

dosentti, yliopistolehtori, Helsingin yliopisto
docent i medeltidens konsthistoria, Åbo Akademi
Fikon-hankkeen keskiaikaryhmän puheenjohtaja

NYA PERSPEKTIV – UUSIN SILMIN

Allt började en eftermiddag i ett arbetsrum i humanistcentret Arken vid Åbo Akademi. Litteraturen för kursen Konsten i Finland var tråkig, gammal och inaktuell – så mycket hade hänt på forskningsfältet under de senaste tjugo åren! En idé började ta form och den första ansökan om ekonomiskt understöd för ett bokprojekt författades med gemensamma krafter under stor brådska. Svenska Kulturfonden gav oss sedermera ett bidrag som gjorde att vi kunde starta upp projektet, och många små bitar föll på plats. Ett nätverk uppstod, bestående i första hand av akademiker – äldre och yngre forskare, doktorander, doktorer, post-doc-forskare, docenter och professorer – men även av krafter från museivärlden, andra kulturinstitutioner och fristående konsulter på det konstvetenskapliga arbetsfältet i Finland. Alla vill vi samma sak: att omskriva historien om konsten i Finland!

De både stora och små mötena blev många och livliga, präglade av stor inspiration och entusiasm. Experterna från fältet ställde upp mangrant, för att till sist bestå av nästan 40 skribenter. Alla ville bidra! Anteckningsböckerna fylldes av idéer, som så småningom kom att bilda stomme och röd tråd för den nya historien.

Vi var alla eniga om att verk från marginalen skulle lyftas fram jämsides med konstverk och arkitektur som sedan länge varit en del av den stora berättelsen. Men vad får komma med i vår berättelse, vad måste lämnas utanför? Synen på vad som är konst har förändrats genom tiderna: tidigare stora konstnärer och arkitekter har fallit i glömska och nya värderinlgar gör att andra lyfts fram – så sker också i och med detta verk.

Lemu kyrka, predikstol, målning föreställande evangelisten Johannes

Vi medvetandegör att mycket som idag betraktas som konst inte alltid ansetts vara det, t.ex. kalkmålningarna i våra medeltida kyrkor som hade en helt annan funktion. Och den hantverkare som målade evangelisterna på predikstolen i samma kyrka under 1600-talet skulle inte ha kallat sig konstnär, utan var en hantverkare bland andra. Icke desto mindre får både de vackra kalkmålningarna och hantverkarens ”fula” bilder plats i vår bok.

I verket synas således den gamla konsthistorien i sömmarna, för att utmynna i ett nytt sätt att betrakta konsten i vårt land. Frågan om vad som egentligen är ”Finland” har dryftats ingående på så gott som varje möte – det är speciellt knepigt med tanke på dagens globala konstvärld. Genom århundradena har nationsgränserna flyttat på sig, men landet har alltid varit en del av en betydligt större helhet än den areal som anges i geografiböckerna. Precis som idag har vi genom tiderna hört till en internationell gemenskap, där konstnärer, konstverk och idéer rör sig över både synliga och osynliga gränser, i många riktningar. Mobilitet präglar inte enbart dagens globala konst, utan har alltid funnits där, genom historien

Helsingfors huvudbibliotek Oodi.

Våra ansträngningar med att förädla vår vision belönades i år då vi erhöll ett stort ekonomiskt understöd från Alfred Kordelins stiftelse. I motiveringen för beslutet sades att stiftelsen i år understöder projekt som syftar till att göra vetenskapen mer tillgänglig för en bredare allmänhet. Den motiveringen passar vårt projekt väl. Bokserien ges ut i både svensk och finsk upplaga, för att tjäna så många som möjligt: den intresserade allmänheten, universiteten och museerna, både i Finland och i Norden.

I Pargas, 7.4.2022

Marie-Sofie Lundström, projektledare