Under Vasatiden var kungarna i stort behov av att manifestera sin makt inför både undersåtar och utländska regenter. Även gravmonumenten blev en del av formandet av rikets identitet. Med praktfulla gravmonument över kungligheter och krigsherrar fick minnet av dem en evig plats i historien. Monumenten fick en konstnärlig form och gjordes av dyrbara material. I min forskning om finländsk marmor har det framkommit att stenen var eftertraktad för verk som skulle imponera på betraktaren.
Av vasakungarna uppskattade speciellt Johan III den röd-grå-vitådrade finländska marmorn högt. Den bröts, bearbetades och polerades vid stenbrottet i Vestlax på Kimito sydost om Åbo. Tillsammans med 30 medhjälpare ansvarade stenhuggare Antonius Timmerman för verksamheten i rikets mest ansedda stenhuggeri. Antonius kom troligen från Nederländerna och var känd för sin skicklighet att polera sten.
Första anteckningen om att marmor från Finland användes i ett gravmonument är från början av 1700-talet. Då räknades drottning Katarina Jagellonicas gravmonument av ”Finlandz marmor” i Uppsala domkyrkan till ”märkvärdigheterna” som en besökare bör se. (Johan Eenberg, Kort berättelse af de märkwärdigste saker som för de främmande äre at besee och förnimma uti Upsala stad och näst om gränsande orter, 1703–1704.) Gravmonumentet uppfördes under Johan III:s övervakning och stod inte helt klart vid drottningens begravning 1584, men kolonnerna var högst antagligen på plats.
Av betydligt senare datum är upptäckten att det även i epitafiet över fältmarskalk Pontus De la Gardie (1520–1585) och Sofia Gyllenhielm (1559–1583) i domkyrkan i Tallinn finns marmor som med stor sannolikhet härstammar från Vestlax. Till De la Gardies främsta bedrifter hör segern vid Narva den 6 september 1581, som innebar att Sverige därefter behärskade Finska viken. Han omkom när båten kantrade i floden Narova då han var på väg mot Narva efter fredsförhandlingarna med ryssarna. De la Gardies maka Sofia var Johan III:s dotter med Karin Hansdotter. Detta kan ha bidragit till att kungen tre år efter fältmarskalkens död anlitade Arent Passar att hugga ett gravmonument över tidens största hjälte.
Monumentet från 1595 står idag till höger om altaret i domkyrkan och består av en tumba med makarnas liggande figurer på täckplattan. De för renässanstiden typiska gavlarna gör att monumentet påminner om en paradsäng. På väggen bakom tumban finns en minnestavla med fyra kolonnetter av rödådrad marmor i mittersta våningen. Gravmonumentet har tillskrivits Arent Passer och estnisk Orgita marmor. Juhan Maiste anser dock, på basen av den ojämna nivån på utförandet, att två bildhuggare varit involverade och att de använt två olika stenmaterial. (https://ojs.utlib.ee/index.php/bjah/article/view/BJAH.2014.8.02)
Rätt nyligen kunde jag konstatera att kvaliteten på både material och polering är hög i de fyra kolonnettskaften. De har också den för vestlaxmarmor karakteristiska färgen. Därtill är de i den bandade och veckade marmorn förekommande tunna skikten av hårdare silikatmaterial även klart synliga. En egenskap som, enligt statsgeolog Sten-Anders Smeds, förenar bevarade byggnadsdetaljer med berget invid stenbrottet i Vestlax. Glansen har bevarats och kolonnetterna syns på långt håll i domkyrkan.
På framsidan av tumban finns en bild av slaget vid Narva. Den ger monumentet ett politiskt värde, och riklig användning av marmor visar på hög social status. Med minnesmärket över den mest ansedda krigshjälten förevigade Johan III också Sveriges närvaro i Estland. Marmorkolonnetterna i Pontus De la Gardie och Sofia Gyllenhielms gravmonument bekräftar därtill att marmor från Finland användes när kungamakten ville befästa och förstärka sin position med konstnärliga medel.
Eva Johansson
FD från ÅA, fri forskare