Etikettarkiv: elevcentrerad undervisning

Virtuell närvaro

Under veckan har jag arbetat med två mindre grupper i Second Life. Första gruppträffen i SL och det tog 20 minuter för mig att få min mikrofon att fungera! Klockrent med tanke på att bara en studerande hade problem med sin. Vet fortfarande inte vad problemet var. I Google Hangout fungerade den av någon orsak. Lösningen? Jag loggade in och ut några gånger. Andra träffen gick avsevärt smidigare.

När vi träffas virtuellt så diskuterar och projektarbetar vi. Föreläsningarna finns i korta videoklipp och jag undviker in i det längsta att hålla låda i SL. Min mening var inte att skapa ett traditionellt klassrum i SL, utan att pröva på nya didaktiska grepp. Att faktiskt ge studerande utrymme att reflektera tillsammans och när de stampar på stället komma med ett förslag så att de kommer vidare i diskussionen.

Jag gav studerande i uppgift att plocka ut ekonomiska begrepp ur en artikel och förklara dem parvis eller gruppvis. Vissa ringde upp varandra i SL, andra chattade i privata meddelanden med varandra. Det var en verkligt underlig känsla att inte höra dem prata, men det kan ju hända att dylika diskussioner blir bättre när de inte har en lärare som lyssnar. När vi gick igenom artikeln så  kunde vi också fördjupa temat utan större problem och studerande vågade också ställa frågor. Studerande kunde välja hur de deltog endera muntligt eller skriftligt. Tidigare forskning hävdar att de som är mera tystlåtna i klass kan ta ett annat utrymme virtuellt. Avatarerna blir ett slags skydd mot andras blickar och det här kan i bästa fall ge studerande modet att delta.

sl2sl

Gruppdiskussion i Second Life. (Bilden är tagen av Andreas Sundstedt)

Styrkan hos SL är att det enkelt går att kommunicera sinsemellan (förutsatt att tekniken fungerar). Du kan ringa upp både en och flera personer samtidigt, och förstås chatta på samma sätt. Pedagogik handlar i grund och botten om kommunikation och därför kan vi planera och genomföra distansstudier på andra sätt än tidigare tack vare de virtuella miljöerna som skapats de senaste 5-10 åren. Vi är inte längre bundna till enbart skriven text eller envägskommunikation, utan grupper av människor kan samarbeta på många olika sätt. Och samarbete är ett populärt begrepp, inte enbart inom pedagogiken, utan också på arbetsmarknaden med projekt och nätverk av olika slag. Det råder nästan inflation på work-shopar i alla möjliga sammanhang. Det är ironiskt att vi blir allt mer sociala på nätet, trots att det ofta innebär att vi rent fysiskt sitter ensamma med en dator. Ändå är det en glädje att inse att människan inte ändras i grunden: vi är fortfarande sociala djur. (I SL blir det här extra påtagligt när människor väljer ett djur som sin avatar. Ser alla räven i gruppbilden?)

Charlotta Hilli är doktorand i DiDiDi

Vem pratar i klassen?

Såhär inför skolstarten så har lärare studerat sina scheman för året och börjat planera sina lektioner. En tankeställare för alla lärare är vem pratar mest i klassen? Och nu menar jag inte allmänt babbel som är nog så störande för undervisningen, utan verkliga samtal där kunskapen förmedlas, behandlas och analyseras. Enligt Olga Dysthe (1995) talar läraren 75% av tiden och eleverna delar på 25%. Här är ett exempel ur boken Det flerstämmiga klassrummet (s. 11):

Läraren: Vilka slags sociala förändringar gav den industriella revolutionen upphov till?

Elev: Städerna blev större

Lärare: Tänk ett ögonblick på hur man levde på landet och i staden och vad de gjorde före den industriella revolutionen. Sedan kom fabrikerna och de skapade nya samhällsgrupper.

Dysthe hänvisar till flera forskningar både svenska och internationella som säger samma sak. Läraren är den som pratar och eleverna svarar med enstaka ord eller meningar. Och såhär har det varit de senaste 50 åren. Jag känner igen mig i exemplet ovan för det blir lätt så när man som lärare tycker att något är intressant och vill förklara och dela med sig av det man vet.

Framför allt går det snabbare att gå igenom ett tema när en person pratar och att det tar längre tid när en grupp ska diskutera sig fram till något. MEN däri ligger pedagogikens dilemma – bara för att en lärare säger något betyder inte att eleverna lär sig. I exemplet ovan kunde läraren lätt ha låtit studerande komma fram till samma slutsatser på andra sätt via bilder, frågor, videoklipp och så vidare, och då skulle eleverna ha fått möjlighet att tillsammans fundera på vad den industriella revolutionen innebar.

Det skulle vara oerhört enkelt att vara lärare om det enda som krävdes var ett antal monologer per dag som följdes av några skriftliga förhör och prov. Enkelt och tråkigt kan tilläggas. Det mest spännande med yrket är kontakten med ungdomar och utmaningen att aktivera dem och få dem intresserade av ett tema som jag redan brinner för.

Om vi vänder på steken och funderar på hur vuxna skulle reagera ifall arbetet innebar att varje dag sitta 7,5h och lyssna 75% och prata 25%? Variation är A och O när det gäller lärprocesser, vilket forskningsresultat upprepade gånger har visat. Hoppas verkligen att det inte tar ytterligare 50 år innan vi vågar ta steget ut och på allvar inkludera ungdomarna i samtalen i klassrummen. Av egen erfarenhet så minskar också det där allmänna babblet när undervisningen inkluderar elever. Babblet är ofta elevernas protest mot en enväldig lärare, medan lärarens maktmedel i klassen är kontrollen över ordet. På något sätt borde vi kunna kompromissa oss fram till en lösning där båda parterna är nöjda med talturerna och metoderna i klassen.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi