Kategoriarkiv: Virtuella lärmiljöer

Lärare – fortbilda dig själv

Hur ska framtidens lärarfortbildning ske? Det är en fråga jag grunnat på under året och även diskuterat med kolleger vid CLL (Centret för Livslångt Lärande) som handhar mycket fortbildning på svenska i Finland. Kicki Häggblom har sett över fortbildningars rubriker de senaste 15 åren och konstaterade att samma teman behandlats i stora drag när det gäller digitala verktyg i undervisningen. Innebär det att frågorna är tidlösa eller att vi aldrig helt kommer vidare med dem?

I min doktorsavhandling om virtuellt lärande kunde jag konstatera att gymnasiestuderande beskrev en praktisk kunskap när de studerade på distans i virtuella lärmiljöer. Det gjorde mig uppmärksam på att digitala miljöer som elever förutsätts lära sig hantera knappast kan närmas teoretiskt. Sannolikt underskattar vi att lärande faktiskt sker i en ny miljö, där det praktiska kunnandet alltid kommer före det teoretiska. En informant beskrev lärorika interaktioner på följande sätt:

Nog för att de flesta kurser pekar ut att man ska vara kritisk till källor, men man använder ändå alltid Wikipedia, men just när man skulle sätta in länken till referensen och visa att man hade tagit en vettig referens och att den var skriven nyligen och att den var aktuell, så det var bra.

Jag fungerar som forskare i ett projekt kring fjärrundervisning och virtuell pedagogik i små skärgårdsskolor. Vid intervjuer med lärarna i projektet framgick det att fortbildningar om digital teknik är vanligen på endera för hög eller låg nivå. Fortbildningar planeras ofta för en i teorin homogen målgrupp, vilket lärare förstås inte är.

I grund och botten tror jag det handlar om att vi talar om digitalisering som ett klart definierat och förståeligt begrepp. Det är det inte. Det har dessutom förändrats under de senaste 20 åren, och fortsätter göra det.

När rektorer och lärare förväntas digitalisera skola och undervisning handlar det om flera aspekter av ett fenomen. Sociala medier och digitala plattformar är ett sätt kommunicera utåt. Det är ett enkelt sätt att delvis digitalisera skolan.

Undervisning präglas av många faktorer som inte lika enkelt digitaliseras. En lärare kan använda digital teknik för att förbereda sig eller för att förmedla information, vilket är den vanligaste formen av digitalisering i undervisningssammanhang.

Mitt forskningsområde är den virtuella aspekten som innefattar en pedagogik anpassad till en digital miljö. Det leder självklart till en mer krävande diskussion där synen på lärande, kunskap, eleven och lärmiljön måste problematiseras.

I kursen Didaktik 1 för blivande klasslärare har jag använt Twitter och WordPress för att skapa ett virtuellt utrymme där gruppen på 111 personer kan interagera med varandra och med den digitala miljön. Den är mer öppen än en statisk undervisningsplattform och mer interaktiv än ett klassrum. Den kan vara utmanande och tröttsam, spännande och lärorik. Det som den dock kräver är en aktivitet från användaren. Blivande lärare behöver förstå de möjligheter som digitaliseringen innebär.

Allt innehåll måste inte skapas av läraren och elever kan vara delaktiga i mycket högre grad än tidigare. Det du saknar information om kan du (sannolikt) leta reda på. Det finns möjligheter att utnyttja samma material i flera sammanhang. Ett exempel på det är Hannah Kaihovirta som i bildkonstens didaktik kommer att analysera didaktiska modeller som lärarstudenterna publicerat på vår kursblogg. Det öppnar för flera didaktiska perspektiv utan att lärare och studenter ständigt ska producera något nytt, nyare, nyast.

Fortbildningar kommer sannolikt att anpassas i högre grad än tidigare till individer, inte grupper. Information är relevant i ett visst sammanhang, inte vid en viss tidpunkt på året när fortbildningar vanligen planeras in.

Projektet Didaktiska Dimensioner i Digitalt lärande har tagit det som en självklar del av sin praktik att dela allt vi kan med dem som är intresserade. Seminarier streamas och publiceras digitalt. Följande seminariedag är Medietanken den 19 januari i Vasa vars innehåll till stora delar kommer att existera digitalt även efter tillfället. Principen är att vi kan lära av varandra och att innehållet säkert är aktuellt några år framöver.

Å projektets vägnar önskar jag alla läsare och deltagare avkopplande lediga dagar!

Charlotta Hilli är post-doc forskare inom projektet DiDiDi

FM Charlotta Hilli disputerar 16.9.2016

1 svar

Fredagen den 16 september 2016 kl. 13 i Akademisalen, Academill, Strandgatan 2, disputerar FM Charlotta Hilli vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier. Som opponent fungerar Arja Virta från Åbo universitet. Kustos är professor Ria Heilä-Ylikallio och Hillis avhandling i pedagogik har titeln:

Virtuellt lärande på distans. En intervjustudie med finländska gymnasiestuderande.

Teknologiska framsteg under 2000-talet har förändrat förutsättningarna för att erbjuda distansundervisning. Trenden har gått från digital informationsförmedling till kommunikation mellan användare. Innehållet kontrolleras inte längre av enstaka användare, utan sociala medier och virtuella världar går mot att bli allt mer interaktiva där användare kan påverka, förändra och dela innehållet.

Virtuella lärmiljöer innebär vanligen nätbaserade studier eftersom virtuell har jämförts med verklig, och allt digitalt har setts som overkligt. Virtuella lärmiljöer definieras i avhandlingen som interaktiva, kollaborativa och kommunikativa digitala miljöer. De erbjuder kursdeltagare ett stort handlingsutrymme, vilket kan vara motiverande och också utmanande för lärprocessen. Virtuellt lärande förutsätter en aktiv individ som metakognitivt kontrollerar lärprocessen. I en tid då ansvaret för lärande läggs i allt högre grad på individen, är metakognitiva färdigheter och en aktiv hållning gentemot lärande väsentliga att betona.

Virtuella lärmiljöer erbjuder möjligheter att variera undervisningsmetoder och betona gymnasiestuderandes interaktioner med både kurskamrater, lärare och lärmiljö. Virtuellt lärande förutsätter en kursdesign som resonerar mot de möjligheter som teknologin erbjuder. Det krävs flexibla lärandemål som anpassas till lärmiljön i fråga. Studien bekräftar att färdigheter som informationssökning eller kompetenser som kommunikativa förmågor kan stärkas genom virtuellt lärande.

Från projektets sida är vi således stolta över att kunna välkomna er till disputation! Den lectio som Charlotta håller i samband med att hon lägger fram sin avhandling kommer att bandas, för att i ett senare skede publiceras på denna sida.

Dialog2016

Lämna ett svar

Dialog2016 gick av stapeln i Mariehamn (4-5.2) och DiDiDi var främst representerad av undertecknad även om vår koordinator Kicki Häggblom också föreläste om Upphovsrätt för lärare. Martin Tallvid inledde och Håkan Fleischer avslutade fortbildningsdagarna. Däremellan presenterades allt från programmering och datalogiskt tänkande (Linda Mannila) till interaktiva och visuella redskap i undervisningen (Camilla Askebäck-Diaz).

Valet att låta forskare rama in evenemanget och inkludera undervisande lärares erfarenheter är säkert ett fungerande koncept. Tallvid tog exempelvis fasta på vikten av klassrumsforskning som är relevant för pedagoger. Det jag reflekterat mycket över de senaste månaderna är respekten för praktiken i forskningssammanhang. När lärare pratar om sin undervisning kontextualiserar de den vanligtvis och berättar om specifika situationer där appar eller verktyg fungerat särskilt väl. Vetenskapliga teorier och modeller tar inte alltid kontexten i beaktande vilket gör dem enkla att generalisera, och tyvärr svåra att tillämpa i praktiken. Ingen undervisningsgrupp är den andra lik så att säga, och alla teorier och modeller måste anpassas till praktiken. Läggs digital teknik till så uppstår ytterligare en faktor som lärare behöver beakta. Nya digitala verktyg behöver nya pedagogiska metoder.

Tallvid konstaterade att en 1:1 lärmiljö där alla elever har en egen nätuppkopplad apparat inte på något sätt liknar en lärmiljö utan dylika apparater. Lärare är utbildade för det senare och sällan förberedda på det första. Gör lärarutbildningar och arbetsgivare tillräckligt för att förbereda lärare på undervisning i (det jag väljer att kalla) virtuella lärmiljöer? Svaret är nej. Det verkar fortfarande saknas insikt om vilken fundamental förändring den virtuella tekniken innebär i undervisningen. Det räcker inte med att köpa teknik till skolorna. Som sagt, nya digitala och virtuella verktyg behöver nya pedagogiska metoder. För en långsiktig pedagogisk förändring borde rektorer aktivt arbeta för att lärare gemensamt utvecklar den virtuella undervisningen i skolan och fortbildar sig regelbundet. Kollegialt lärande kallas det ibland. Och det går inte att underskatta IT-pedagogers betydelse i sammanhanget. Att förändra praktik tar tid och enstaka eldsjälar tröttnar i värsta fall om inte förändringen sker kollegialt.

Det är alltid intressant med perspektivskiften. Avstånden till Mariehamn kan också symbolisera hur lärare kan välja riktning beroende på vad de vill göra i undervisningen och vad målet är. Ibland är det enklare att nå målet och ibland krävs längre tid och mer förberedelser, ungefär som en kortare eller en längre resa.

Lärare arbetar dagligen med kunskap och därför krävs också diskussioner om vad relevant kunskap är år 2016 och framåt. Fleischer talar om stretchad kunskap. Det återkommande för forskare inom området är det paradigmskifte som pågått i tiotals år. Kunskapen förändras i snabb takt. Forskningsrön sprids snabbare än någonsin och våra verkligheter utmanas av allt det vi tar del av. Program och verktyg förändras likaså snabbt. Därför vill jag särskilt lyfta upp det som Fleischer sade nämligen ”Appar kommer och går, förhållningssätt består!” Lärandemålen är X och för att nå dit finns en rad olika färdvägar och färdsätt. Precis som Tallvid och Fleischer valde jag att utgå ifrån att det mest grundläggande är hur lärare förhåller sig till kunskap.

Mitt tema var virtuell dialog. Virtuella program ökar möjligheterna att gå i dialog med studerande på en rad olika sätt. Det innebär dock att lärare tvingas skärskåda sin undervisning och kunskapssyn. En dialog borde inkludera många röster och flera perspektiv (Bakhtin, 1981). En studie som jämförde amerikanska och japanska ungdomars matematikkunskaper noterade att japanska elever hade bättre kunskaper. Skillnaden verkade vara att amerikanska lärare presenterade ett problem och en modell för att lösa det. Japanska lärare presenterade ett problem och lät eleverna gruppvis försöka lösa det för att sedan gemensamt diskutera kring lösningarnas användbarhet. Det kan vara ett exempel på ett mer dialogiskt klassrum där läraren inte är den enda kunskapsbäraren utan där kunskapen konstrueras gemensamt via en dialog. Camilla Askebäck-Diaz nämnde att ungefär 25 procent av elever deltar i diskussioner i klassrummet oavsett om de vet eller inte vet svaret. Därför kan appar öka deltagandet hos alla elever, inte bara den minoritet som vågar/orkar/vill delta.

I ett dialogiskt klassrum är det viktigt att notera ett emancipatoriskt perspektiv nämligen att en mångfald av röster får höras, inte enbart majoritetens eller den rådande normens (Dysthe, 1996). Ett dialogiskt klassrum är ett inkluderande klassrum. Via virtuella program kan dialogen ske muntligen eller skriftligen och den behöver inte alltid ske vid en specifik tidpunkt. Vissa studerande föredrar att delta skriftligen i ett samtal, andra uppskattar muntliga inlägg. Dialogen kan ske mellan studerande och studerande, mellan studerande och lärare eller mellan undervisningsgruppen och utomstående personer. Studerande kan söka olika slags källor och utomstående experter kan bjudas in via videosamtal för att vidga perspektiven vid dialogen. Mitt favoritexempel är wikis i undervisningen eftersom det så uppenbart kräver en förändrad pedagogik när studerande gemensamt skriver texter och kort och gott skapar kunskap tillsammans. Det leder automatiskt till att läraren blir en handledare som kan anpassa responsen enligt studerandes behov och att utbudet på källor är större än om enbart lärobok eller lärarens material används. Dylika projekt tar ofta tid och källor förändras vilket gör att uppgifter gärna ska vara flexibla. Det verkar finnas en tumregel när undervisningen virtualiseras, nämligen att inte använda för många olika program samtidigt utan att vara på det klara med vad målen med övningen är och söka teknik som motsvarar lärandemålen. Som sagt, appar (och program) kommer och går, men jag vågar påstå att behovet av dialog kvarstår.

Ett varmt tack å DiDiDi:s vägnar till Carola Eklund och övriga arrangörer för ett välorganiserat och intresseväckande seminarium – tillsammans når vi längre!

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Elektroniskt övningsprov 2.10

Lämna ett svar

eprov

Studentexamensproven digitaliseras stegvis med början från och med hösten 2016. Under läsåret 2015-2016 testar studentexamensnämnden (SEN) och gymnasierna de praktiska provarrangemangen genom två riksomfattande elektroniska övningsprov. Syftet med övningarna är att hitta eventuella problem och samla ihop utvecklingsförslag, så att genomförandet av det elektroniska studentprovet ska lyckas från och med hösten 2016.

2 oktober 2015 kan sägas vara en historisk dag inom gymnasieutbildningen i Finland. Då anordnades det första riksomfattande övningsprovet. Ämnet var modersmål och litteratur (svenska och finska). Provet var frivilligt för gymnasierna och det var utbildningsanordnaren som beslöt om deltagande. SEN gjorde upp provuppgifterna och skickade dem till gymnasierna genom systemet för elektroniska studentprov. Provuppgifterna motsvarade nivån i studentproven och gymnasierna kunde även använda provresultatet i utvärderingen av de studerande. Mera information om genomförandet av övningsprovet finns på Digabi-projektets webbsidor under adressen https://digabi.fi/ovningsproven/. Vid Vasa övningsskolas gymnasium valde vi att delta i övningsprovet med 38 studerande från åk 2.

Trots att övningsprovet i stort liknade ett vanligt studentexamensprov fanns det många nya moment både i förberedelserna av provlokalen och under själva provtillfället. Ett lokalt provnätverk skulle byggas, elkontakter skulle finnas tillgänglig vid varje skribents plats, USB-minnen med Studentexamensnämndens operativsystem skulle förberedas osv. Men så här efteråt går det att konstatera att förberedelserna och genomförandet fungerade utmärkt.

Provövervakarens plats

En hel del kablar på golvet

Tillfället utvärderades genom att övervakande lärare förde observationsprotokoll under provtillfället och efter provet skickades en elektronisk enkät till deltagande studerande. I observationsprotokollen nämndes främst praktiska förbättringsförslag av varierande slag kring inledande och avslutande av elektroniska prov. Enkäten till studerande besvarades av 34 studerande, dvs. ca 90 % av de som deltog i provet. Nedan finns ett utdrag ur resultaten från enkäten.

Hur upplevdes provet?

De flesta kommentarer till ovan nämnda fråga gick i stil med att provet var ”medelsvårt” eller ”jag vet inte hur lätt eller svårt provet var”. Här ännu ett par citat:

Själva uppgiften var inte svår men provets uppbyggnad var ny och försvårade utförandet.

Tyckte att provet var ganska lätt. Det var intressanta ämnen så jag tyckte faktiskt också att provet var ganska roligt när man dessutom fick prova en ny metod att skriva ett prov.

Hur upplevdes materialet/källorna som fanns i provet?

Studerande skulle svara på en fråga och använda minst 2 källor i sitt provsvar. Det fanns 10 olika källor att tillgå i provet.

Även här fanns det kompletterande kommentarer med olika syn på materialet.

Roligt med filmer också och inte bara massa artiklar.

Enkelt att förstå och läsa. Filmklippen var också bra valda.

Det var för flummigt.

Det var svårt att ha det på datorn eftersom man inte kunde stryka under eller ha sitt svar och materialet framför sig. Jag skulle vilja ha materialet i handen och skriva resten på datorn, så att man kan stryka under sitt svar och se materialet på samma gång

Förstår inte varför vi inte skulle få använda öppet nät? Är inte hela situationen ett enormt plus-minus-noll, eftersom vi skriver på dator men har tillgång till precis lika mycket information som om vi skulle skriva för hand.

Hur var det att skriva provet på dator?

diagram3

Några avsluta kommentarer.

Jag saknade möjligheten att skriva med olika sorters text (kursiv/fet/normal) och göra textrutan större.

Möjlighet att skriva med kursiv text behövdes, mera liknande Word-programmet skulle vara bra!

Att hoppa mellan källorna och ens skrivna text är dåligt tycker jag. Att få ett utskrivet kompendiet med texterna skulle va mycket bättre!

Jag tycker att jag funderade alldeles för mycket på det nya systemet och inte själva provet, men efter några gånger ska det nog gå bra.

Jag tycker det fungerade bra! Trodde inte att det skulle löpa så smooth då det var första gången som skolan gjort detta.

Som övergripande reflektion kan det konstateras att studerande verkade mindre nervösa för detta första elektroniska prov än vad lärare och personal var.

Yle besökte Övningsskolans gymnasium och gjorde ett reportage från provtillfället 2.10. Artikeln kan läsas och reportaget kan tills vidare ses på adressen: http://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/02/battre-papper-och-penna