Dialog2016 gick av stapeln i Mariehamn (4-5.2) och DiDiDi var främst representerad av undertecknad även om vår koordinator Kicki Häggblom också föreläste om Upphovsrätt för lärare. Martin Tallvid inledde och Håkan Fleischer avslutade fortbildningsdagarna. Däremellan presenterades allt från programmering och datalogiskt tänkande (Linda Mannila) till interaktiva och visuella redskap i undervisningen (Camilla Askebäck-Diaz).
Valet att låta forskare rama in evenemanget och inkludera undervisande lärares erfarenheter är säkert ett fungerande koncept. Tallvid tog exempelvis fasta på vikten av klassrumsforskning som är relevant för pedagoger. Det jag reflekterat mycket över de senaste månaderna är respekten för praktiken i forskningssammanhang. När lärare pratar om sin undervisning kontextualiserar de den vanligtvis och berättar om specifika situationer där appar eller verktyg fungerat särskilt väl. Vetenskapliga teorier och modeller tar inte alltid kontexten i beaktande vilket gör dem enkla att generalisera, och tyvärr svåra att tillämpa i praktiken. Ingen undervisningsgrupp är den andra lik så att säga, och alla teorier och modeller måste anpassas till praktiken. Läggs digital teknik till så uppstår ytterligare en faktor som lärare behöver beakta. Nya digitala verktyg behöver nya pedagogiska metoder.
Tallvid konstaterade att en 1:1 lärmiljö där alla elever har en egen nätuppkopplad apparat inte på något sätt liknar en lärmiljö utan dylika apparater. Lärare är utbildade för det senare och sällan förberedda på det första. Gör lärarutbildningar och arbetsgivare tillräckligt för att förbereda lärare på undervisning i (det jag väljer att kalla) virtuella lärmiljöer? Svaret är nej. Det verkar fortfarande saknas insikt om vilken fundamental förändring den virtuella tekniken innebär i undervisningen. Det räcker inte med att köpa teknik till skolorna. Som sagt, nya digitala och virtuella verktyg behöver nya pedagogiska metoder. För en långsiktig pedagogisk förändring borde rektorer aktivt arbeta för att lärare gemensamt utvecklar den virtuella undervisningen i skolan och fortbildar sig regelbundet. Kollegialt lärande kallas det ibland. Och det går inte att underskatta IT-pedagogers betydelse i sammanhanget. Att förändra praktik tar tid och enstaka eldsjälar tröttnar i värsta fall om inte förändringen sker kollegialt.
Det är alltid intressant med perspektivskiften. Avstånden till Mariehamn kan också symbolisera hur lärare kan välja riktning beroende på vad de vill göra i undervisningen och vad målet är. Ibland är det enklare att nå målet och ibland krävs längre tid och mer förberedelser, ungefär som en kortare eller en längre resa.
Lärare arbetar dagligen med kunskap och därför krävs också diskussioner om vad relevant kunskap är år 2016 och framåt. Fleischer talar om stretchad kunskap. Det återkommande för forskare inom området är det paradigmskifte som pågått i tiotals år. Kunskapen förändras i snabb takt. Forskningsrön sprids snabbare än någonsin och våra verkligheter utmanas av allt det vi tar del av. Program och verktyg förändras likaså snabbt. Därför vill jag särskilt lyfta upp det som Fleischer sade nämligen ”Appar kommer och går, förhållningssätt består!” Lärandemålen är X och för att nå dit finns en rad olika färdvägar och färdsätt. Precis som Tallvid och Fleischer valde jag att utgå ifrån att det mest grundläggande är hur lärare förhåller sig till kunskap.
Mitt tema var virtuell dialog. Virtuella program ökar möjligheterna att gå i dialog med studerande på en rad olika sätt. Det innebär dock att lärare tvingas skärskåda sin undervisning och kunskapssyn. En dialog borde inkludera många röster och flera perspektiv (Bakhtin, 1981). En studie som jämförde amerikanska och japanska ungdomars matematikkunskaper noterade att japanska elever hade bättre kunskaper. Skillnaden verkade vara att amerikanska lärare presenterade ett problem och en modell för att lösa det. Japanska lärare presenterade ett problem och lät eleverna gruppvis försöka lösa det för att sedan gemensamt diskutera kring lösningarnas användbarhet. Det kan vara ett exempel på ett mer dialogiskt klassrum där läraren inte är den enda kunskapsbäraren utan där kunskapen konstrueras gemensamt via en dialog. Camilla Askebäck-Diaz nämnde att ungefär 25 procent av elever deltar i diskussioner i klassrummet oavsett om de vet eller inte vet svaret. Därför kan appar öka deltagandet hos alla elever, inte bara den minoritet som vågar/orkar/vill delta.
I ett dialogiskt klassrum är det viktigt att notera ett emancipatoriskt perspektiv nämligen att en mångfald av röster får höras, inte enbart majoritetens eller den rådande normens (Dysthe, 1996). Ett dialogiskt klassrum är ett inkluderande klassrum. Via virtuella program kan dialogen ske muntligen eller skriftligen och den behöver inte alltid ske vid en specifik tidpunkt. Vissa studerande föredrar att delta skriftligen i ett samtal, andra uppskattar muntliga inlägg. Dialogen kan ske mellan studerande och studerande, mellan studerande och lärare eller mellan undervisningsgruppen och utomstående personer. Studerande kan söka olika slags källor och utomstående experter kan bjudas in via videosamtal för att vidga perspektiven vid dialogen. Mitt favoritexempel är wikis i undervisningen eftersom det så uppenbart kräver en förändrad pedagogik när studerande gemensamt skriver texter och kort och gott skapar kunskap tillsammans. Det leder automatiskt till att läraren blir en handledare som kan anpassa responsen enligt studerandes behov och att utbudet på källor är större än om enbart lärobok eller lärarens material används. Dylika projekt tar ofta tid och källor förändras vilket gör att uppgifter gärna ska vara flexibla. Det verkar finnas en tumregel när undervisningen virtualiseras, nämligen att inte använda för många olika program samtidigt utan att vara på det klara med vad målen med övningen är och söka teknik som motsvarar lärandemålen. Som sagt, appar (och program) kommer och går, men jag vågar påstå att behovet av dialog kvarstår.
Ett varmt tack å DiDiDi:s vägnar till Carola Eklund och övriga arrangörer för ett välorganiserat och intresseväckande seminarium – tillsammans når vi längre!
Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi
