Kategoriarkiv: Digitala verktyg i undervisningen

Lärare – fortbilda dig själv

Hur ska framtidens lärarfortbildning ske? Det är en fråga jag grunnat på under året och även diskuterat med kolleger vid CLL (Centret för Livslångt Lärande) som handhar mycket fortbildning på svenska i Finland. Kicki Häggblom har sett över fortbildningars rubriker de senaste 15 åren och konstaterade att samma teman behandlats i stora drag när det gäller digitala verktyg i undervisningen. Innebär det att frågorna är tidlösa eller att vi aldrig helt kommer vidare med dem?

I min doktorsavhandling om virtuellt lärande kunde jag konstatera att gymnasiestuderande beskrev en praktisk kunskap när de studerade på distans i virtuella lärmiljöer. Det gjorde mig uppmärksam på att digitala miljöer som elever förutsätts lära sig hantera knappast kan närmas teoretiskt. Sannolikt underskattar vi att lärande faktiskt sker i en ny miljö, där det praktiska kunnandet alltid kommer före det teoretiska. En informant beskrev lärorika interaktioner på följande sätt:

Nog för att de flesta kurser pekar ut att man ska vara kritisk till källor, men man använder ändå alltid Wikipedia, men just när man skulle sätta in länken till referensen och visa att man hade tagit en vettig referens och att den var skriven nyligen och att den var aktuell, så det var bra.

Jag fungerar som forskare i ett projekt kring fjärrundervisning och virtuell pedagogik i små skärgårdsskolor. Vid intervjuer med lärarna i projektet framgick det att fortbildningar om digital teknik är vanligen på endera för hög eller låg nivå. Fortbildningar planeras ofta för en i teorin homogen målgrupp, vilket lärare förstås inte är.

I grund och botten tror jag det handlar om att vi talar om digitalisering som ett klart definierat och förståeligt begrepp. Det är det inte. Det har dessutom förändrats under de senaste 20 åren, och fortsätter göra det.

När rektorer och lärare förväntas digitalisera skola och undervisning handlar det om flera aspekter av ett fenomen. Sociala medier och digitala plattformar är ett sätt kommunicera utåt. Det är ett enkelt sätt att delvis digitalisera skolan.

Undervisning präglas av många faktorer som inte lika enkelt digitaliseras. En lärare kan använda digital teknik för att förbereda sig eller för att förmedla information, vilket är den vanligaste formen av digitalisering i undervisningssammanhang.

Mitt forskningsområde är den virtuella aspekten som innefattar en pedagogik anpassad till en digital miljö. Det leder självklart till en mer krävande diskussion där synen på lärande, kunskap, eleven och lärmiljön måste problematiseras.

I kursen Didaktik 1 för blivande klasslärare har jag använt Twitter och WordPress för att skapa ett virtuellt utrymme där gruppen på 111 personer kan interagera med varandra och med den digitala miljön. Den är mer öppen än en statisk undervisningsplattform och mer interaktiv än ett klassrum. Den kan vara utmanande och tröttsam, spännande och lärorik. Det som den dock kräver är en aktivitet från användaren. Blivande lärare behöver förstå de möjligheter som digitaliseringen innebär.

Allt innehåll måste inte skapas av läraren och elever kan vara delaktiga i mycket högre grad än tidigare. Det du saknar information om kan du (sannolikt) leta reda på. Det finns möjligheter att utnyttja samma material i flera sammanhang. Ett exempel på det är Hannah Kaihovirta som i bildkonstens didaktik kommer att analysera didaktiska modeller som lärarstudenterna publicerat på vår kursblogg. Det öppnar för flera didaktiska perspektiv utan att lärare och studenter ständigt ska producera något nytt, nyare, nyast.

Fortbildningar kommer sannolikt att anpassas i högre grad än tidigare till individer, inte grupper. Information är relevant i ett visst sammanhang, inte vid en viss tidpunkt på året när fortbildningar vanligen planeras in.

Projektet Didaktiska Dimensioner i Digitalt lärande har tagit det som en självklar del av sin praktik att dela allt vi kan med dem som är intresserade. Seminarier streamas och publiceras digitalt. Följande seminariedag är Medietanken den 19 januari i Vasa vars innehåll till stora delar kommer att existera digitalt även efter tillfället. Principen är att vi kan lära av varandra och att innehållet säkert är aktuellt några år framöver.

Å projektets vägnar önskar jag alla läsare och deltagare avkopplande lediga dagar!

Charlotta Hilli är post-doc forskare inom projektet DiDiDi

Från det digitala till det virtuella klassrummet

Lämna ett svar

Den 19 april klockan 14.45-15.45 ordnar DiDiDi följande TeachMeet. Agneta Berntsson från Korrespondensgymnasiet, Sveriges enda distansgymnasium, deltar. DiDiDi uppskattar möjligheten att utbyta erfarenheter med lärare som undervisar helt på distans. Det känns faktiskt självklart att vi möts virtuellt för att diskutera just digitala och virtuella klassrum eftersom Sverige och Finland har ungefär liknande utmaningar när det gäller avstånd och elevunderlag på gymnasienivå. I Svenskfinland pågår ett projekt som kallas ViRum och som står för det virtuella gymnasiet och för tillfället utvecklas virtuella kurser och den virtuella plattformen för att möjliggöra interaktiva och kollaborativa kurser för alla finlandssvenska gymnasiestuderande. Korrespondensgymnasiet har lång erfarenhet av distansundervisning och vet vad det innebär att erbjuda en hel gymnasieutbildning utan närstudier.

Jag kommer att samtala med Kicki Häggblom, som modererar tillfället, om digitala och virtuella klassrum samt den begreppsförvirring som råder kring dessa begrepp. Det finns många frågetecken gällande begrepp som rör teknologi och lärande – har du hört om exempelvis blended learning, online learning, webbaserat lärande, digitalt lärande? I takt med att tekniken utvecklas dyker nya begrepp upp men det är inte självklart vad som skiljer dem åt och vad som egentligen avses med dem. Efter tillfället kan du förhoppningsvis förhålla dig till digitalt och virtuellt på nya sätt och tillämpa dem i undervisningen utgående från en starkare teoretisk grund.

Seminariet spelas in och det finns möjlighet att delta i diskussionerna endera i realtid via Adobe Connect eller senare via DiDiDi:s YouTubespellista. Anmälan till seminariet görs på
https://survey.abo.fi/lomakkeet/7714/lomake.html

Varmt välkommen med!

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Dialog2016

Lämna ett svar

Dialog2016 gick av stapeln i Mariehamn (4-5.2) och DiDiDi var främst representerad av undertecknad även om vår koordinator Kicki Häggblom också föreläste om Upphovsrätt för lärare. Martin Tallvid inledde och Håkan Fleischer avslutade fortbildningsdagarna. Däremellan presenterades allt från programmering och datalogiskt tänkande (Linda Mannila) till interaktiva och visuella redskap i undervisningen (Camilla Askebäck-Diaz).

Valet att låta forskare rama in evenemanget och inkludera undervisande lärares erfarenheter är säkert ett fungerande koncept. Tallvid tog exempelvis fasta på vikten av klassrumsforskning som är relevant för pedagoger. Det jag reflekterat mycket över de senaste månaderna är respekten för praktiken i forskningssammanhang. När lärare pratar om sin undervisning kontextualiserar de den vanligtvis och berättar om specifika situationer där appar eller verktyg fungerat särskilt väl. Vetenskapliga teorier och modeller tar inte alltid kontexten i beaktande vilket gör dem enkla att generalisera, och tyvärr svåra att tillämpa i praktiken. Ingen undervisningsgrupp är den andra lik så att säga, och alla teorier och modeller måste anpassas till praktiken. Läggs digital teknik till så uppstår ytterligare en faktor som lärare behöver beakta. Nya digitala verktyg behöver nya pedagogiska metoder.

Tallvid konstaterade att en 1:1 lärmiljö där alla elever har en egen nätuppkopplad apparat inte på något sätt liknar en lärmiljö utan dylika apparater. Lärare är utbildade för det senare och sällan förberedda på det första. Gör lärarutbildningar och arbetsgivare tillräckligt för att förbereda lärare på undervisning i (det jag väljer att kalla) virtuella lärmiljöer? Svaret är nej. Det verkar fortfarande saknas insikt om vilken fundamental förändring den virtuella tekniken innebär i undervisningen. Det räcker inte med att köpa teknik till skolorna. Som sagt, nya digitala och virtuella verktyg behöver nya pedagogiska metoder. För en långsiktig pedagogisk förändring borde rektorer aktivt arbeta för att lärare gemensamt utvecklar den virtuella undervisningen i skolan och fortbildar sig regelbundet. Kollegialt lärande kallas det ibland. Och det går inte att underskatta IT-pedagogers betydelse i sammanhanget. Att förändra praktik tar tid och enstaka eldsjälar tröttnar i värsta fall om inte förändringen sker kollegialt.

Det är alltid intressant med perspektivskiften. Avstånden till Mariehamn kan också symbolisera hur lärare kan välja riktning beroende på vad de vill göra i undervisningen och vad målet är. Ibland är det enklare att nå målet och ibland krävs längre tid och mer förberedelser, ungefär som en kortare eller en längre resa.

Lärare arbetar dagligen med kunskap och därför krävs också diskussioner om vad relevant kunskap är år 2016 och framåt. Fleischer talar om stretchad kunskap. Det återkommande för forskare inom området är det paradigmskifte som pågått i tiotals år. Kunskapen förändras i snabb takt. Forskningsrön sprids snabbare än någonsin och våra verkligheter utmanas av allt det vi tar del av. Program och verktyg förändras likaså snabbt. Därför vill jag särskilt lyfta upp det som Fleischer sade nämligen ”Appar kommer och går, förhållningssätt består!” Lärandemålen är X och för att nå dit finns en rad olika färdvägar och färdsätt. Precis som Tallvid och Fleischer valde jag att utgå ifrån att det mest grundläggande är hur lärare förhåller sig till kunskap.

Mitt tema var virtuell dialog. Virtuella program ökar möjligheterna att gå i dialog med studerande på en rad olika sätt. Det innebär dock att lärare tvingas skärskåda sin undervisning och kunskapssyn. En dialog borde inkludera många röster och flera perspektiv (Bakhtin, 1981). En studie som jämförde amerikanska och japanska ungdomars matematikkunskaper noterade att japanska elever hade bättre kunskaper. Skillnaden verkade vara att amerikanska lärare presenterade ett problem och en modell för att lösa det. Japanska lärare presenterade ett problem och lät eleverna gruppvis försöka lösa det för att sedan gemensamt diskutera kring lösningarnas användbarhet. Det kan vara ett exempel på ett mer dialogiskt klassrum där läraren inte är den enda kunskapsbäraren utan där kunskapen konstrueras gemensamt via en dialog. Camilla Askebäck-Diaz nämnde att ungefär 25 procent av elever deltar i diskussioner i klassrummet oavsett om de vet eller inte vet svaret. Därför kan appar öka deltagandet hos alla elever, inte bara den minoritet som vågar/orkar/vill delta.

I ett dialogiskt klassrum är det viktigt att notera ett emancipatoriskt perspektiv nämligen att en mångfald av röster får höras, inte enbart majoritetens eller den rådande normens (Dysthe, 1996). Ett dialogiskt klassrum är ett inkluderande klassrum. Via virtuella program kan dialogen ske muntligen eller skriftligen och den behöver inte alltid ske vid en specifik tidpunkt. Vissa studerande föredrar att delta skriftligen i ett samtal, andra uppskattar muntliga inlägg. Dialogen kan ske mellan studerande och studerande, mellan studerande och lärare eller mellan undervisningsgruppen och utomstående personer. Studerande kan söka olika slags källor och utomstående experter kan bjudas in via videosamtal för att vidga perspektiven vid dialogen. Mitt favoritexempel är wikis i undervisningen eftersom det så uppenbart kräver en förändrad pedagogik när studerande gemensamt skriver texter och kort och gott skapar kunskap tillsammans. Det leder automatiskt till att läraren blir en handledare som kan anpassa responsen enligt studerandes behov och att utbudet på källor är större än om enbart lärobok eller lärarens material används. Dylika projekt tar ofta tid och källor förändras vilket gör att uppgifter gärna ska vara flexibla. Det verkar finnas en tumregel när undervisningen virtualiseras, nämligen att inte använda för många olika program samtidigt utan att vara på det klara med vad målen med övningen är och söka teknik som motsvarar lärandemålen. Som sagt, appar (och program) kommer och går, men jag vågar påstå att behovet av dialog kvarstår.

Ett varmt tack å DiDiDi:s vägnar till Carola Eklund och övriga arrangörer för ett välorganiserat och intresseväckande seminarium – tillsammans når vi längre!

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

I en värld av bilder

Lämna ett svar

En av de största utmaningarna med att digitalisera kursmaterial som lärare är att veta vilka källor som får användas och vilka som är skyddade av upphovsrätt. När det gäller källor som studerande använder så kan det löna sig att låta dem producera eget material för att komma runt upphovsproblematiken. För tillfället undervisar jag gymnasiekursen Ekonomisk kunskap i virtuella gymnasiet, ViRum:s regi och en utmaning med distansundervisning är att skapa interaktiva övningar som för det första motiverar studerande att lära sig en viss terminologi på egen hand, och att uppmuntra dem att studera samhället, miljön eller världen omkring dem. Ett sätt kan vara att via bilder dokumentera ett visst fenomen och analysera det.

Ekonomi är ett tacksamt ämne eftersom vi lever i en tid då ekonomiska begrepp som ”konkurrenskraft”, ”effektivitet” och ”produktivitet” präglar många debatter och diskussioner i samhället. Ingen går säker utan begreppen dyker upp där man minst anar det. Forskare vid diverse finländska universitet har med oro följt med den finländska regeringens åtstramningar kring utbildningen. Vi ska effektivera verksamheten, öka produktiviteten och samtidigt höja kvaliteten och i längden hela Finlands konkurrenskraft. Bildning och kunskap kunde också ha varit huvudsakliga målsättningar även om de är svårare att mäta i siffror. Skolans verksamhet på olika orter lever förstås med samma diskurs och därför är det inte särskilt långsökt att involvera den i olika undervisningsämnen. Det är trots allt elevernas kunskap och liv det handlar om. Vilken bild får ungdomar av framtiden?

Det kan ge undervisningen en intressant vinkling om centrala begrepp ska visualiseras av studerande. Läraren behöver nämligen inte ständigt vara producenten. I höstas lärde jag mig dessutom ett nytt knep när en ämneslärarstuderande sökte efter en bild hen använt i sin lektionsplanering i Google. Det är enkelt att välja upphovsrätten till bilderna redan vid sökningen.

Googles sökfunktioner har utvecklats. CC Charlotta Hilli

DePietro (2013) hävdar att idén om att alla kan redigera informationen i t.ex. Wikipedias artiklar är överdriven. De som skapat webbsidor kan begränsa rätten till redigering och det kan finnas en tydlig agenda som ska bibehållas oavsett vad eventuella kritiker anser. Samma är relevant när bilder tas eller används. Fotografen väljer alltid vad som inkluderas i bilden och vad som exkluderas. Manipulationen av bilder är förstås inget nytt. Få tror väl att historiska personporträtt avbildar hur personerna såg ut i verkligheten. Bilder berättar väldigt lite om personen ifråga och desto mera om den diskurs den skapats inom. Därför kan bilder som studerande använder och tar analyseras ur många synvinklar. Oavsett om vi delar bilder eller fotograferar själva så är vi medproducenter, vilket leder till den intressanta frågan om huruvida vi kan kritiskt granska den tid vi onekligen är en del av och alla de bilder som omger oss.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Konsten att digitalt kontextualisera ett fenomen som arabiska våren

Lämna ett svar

Det är ett år sedan projektet den digitaliserade arabiska våren avslutades. Jag bloggade om projektet här och det har också resulterat i en artikel, samt flera konferenspresentationer. Nu tänkte jag fortsätta spåna kring kontexten i ett dylikt projekt. Kontext är något välbekant för lärare. Vi planerar vår tid med studerande utgående från en viss ram, ibland ett fenomen som arabiska våren, ibland något annat. De flesta fenomen skapar troligen viss huvudbry hos oss. De är flytande, ämnesöverskridande och de förändras i takt med att vi får tillgång till mera källor.

Den senaste tiden har den fruktansvärda olyckan i franska alperna väckt bestörtning och vi står än en gång handfallna inför att personer dött och medierna/flygbolaget/stater/anhöriga/alla vi andra söker desperat efter en förklaring. I vår digitala tid läckte snabbt uppgifter ut om andre piloten, vars privatliv nu hängts ut till offentligt skådande. Offentlig skam har använts som straff länge. Numera används sociala medier för att anklaga företag för dålig service, eller så kan privatpersoner bli indragna i offentligt fingerpekande och vissa har blivit av med sitt arbete på grund av social press från, ja, alla de som klickar vilt omkring sig på nätet utan förståelse för proportioner, konsekvenser eller bakgrundskunskaper.

Enligt Wikipedia är detta ett japanskt par som utsätts för skamstraff för otrohet år 1860. Publikens känsloyttringar kan vi bara spekulera kring. Skamstraffets funktion kunde vara ett intressant tema för ett ämnesintegrativt projekt.

Arabiska våren kan ses som en social rörelse, men vi kunde lika gärna studera Franska revolutionen, Japans modernisering eller olyckor i vår samtid. Tusentals människor hittar stöd hos varandra genom sociala medier. För att förstå det som skett krävs mera än enkla förklaringsmodeller. Vi valde att närma oss fenomenet från olika håll – historiskt, religiöst, samhällsvetenskapligt och litterärt.

En av våra rubriker var: Muslimska brödraskapet. Utfryst och anklagad – vad har de egentligen för agenda? Efter första vågen av revolutionen blev det ju enkelt att skylla det mesta på brödraskapet. Fingerpekandet hade alltså inletts, men hur mycket vet vi egentligen om de krafter som verkar inom Egypten? Målet var hela tiden att fördjupa förståelsen. Det betyder inte att vi efter projektet har en total insyn i vad som skedde och varför, men jag vågar påstå att våra studerande åtminstone har en mera mångfacetterad bild än före projektet. Varje lärare ska förhålla sig till det som sker omkring oss och begripliggöra det för studerande. Det ämnesintegrativa arbetet kan ge ett stort stöd i detta uppdrag.

Flygolyckan visar hur viktigt det är för oss att förstå varför något inträffat, och arabiska våren är inget undantag. Studerande började genast gräva i de källor vi gav dem, i annat material de hittade och den källkritiska effekten var ett faktum. Politiska och religiösa krafter och begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter blev snabbt föremål för diskussion. Den religiösa mångfald som existerar i Egypten var en viktig insikt och de litterära skatter som arabvärlden erbjuder var ett nöje att ta del av för oss alla. Teknologin i form av pekplattor, datorer och Internet var centrala för projektet, men de var verktyg för att nå den förståelse som vi eftersträvade. Verktygen är ingenting utan människorna och det ska vi aldrig glömma bort som pedagoger. Andra människor ger sociala medier ett värde, medan tekniken ger oss nya förutsättningar för både kommunikation och deltagande. Styrkan var att studerande fick fritt komma överens om hur deras gruppvisa videoklipp skulle utformas och detta tillförde den viktiga kreativa och fantasifulla aspekten som krävs när det digitala och virtuella möter pedagogiken.

I grunden handlade det om att se kunskapen som något föränderligt. De personer som är involverade i arabiska våren har väldigt olika syn på det som skett och händelseförloppet utvecklas för varje dag som går. Vi har ett utmärkt tillfälle att visa hur långsamt ett samhälle förändras och via olika skolämnen kan vi bättre förstå vad fenomenet innebär för människorna, för stater och för omvärlden. Och förståelse är så oerhört viktig för att förhålla sig till och existera i ett samhälle och i världen som människa bland andra människor.

Charlotta Hilli är historie- och samhällslärare och doktorand i DiDiDi med temat lärande i virtuella lärmiljöer.

Social media – educational usage activated

Lämna ett svar

Writing about digital technology in education isn’t easy. Digital technology is constantly changing which makes it difficult to grasp from a scientific point of view, but this is our brave new world where nothing stays the same for long. Elza Dunkels was keynote speaker at the seminar Medietanken in Vasa (30.1.2015) and one of her sentiments was that the question we need to ask is how digital solutions can transform education, but we easily get sidetracked by questions like ”Should Instagram/Facebook/X be prohibited in schools?” and thus we focus on the disruptive nature of digital technology. Teachers who ask the latter question only see the digital noise, which is what Peter DePietro (2013) calls all that nonsense online that we really don’t need and contributes nothing to the learning process. Questions like that don’t challenge teaching practices. Teachers should contemplate the new directions social media can take education.

The usual didactical questions should be asked: what is the purpose of this assignment, how will it be conducted, but also what tools are needed? Before you can plan digital assignments you need to know the available technology. But you might also need to re-think your own view on knowledge and assessment. If you think knowledge can only be transmitted from teacher to student, virtual environments will be of little use to you. If you assume the only way to assess students’ knowledge is through written exams that are performed alone and preferably without access to Internet, then again, virtual learning environments will not aid you as a teacher.

According to DePietro the key to using social media successfully is to incorporate co-operation and interactive learning on different levels. Twitter can be used to summarize course content through students’ tweets, re-tweets and comments. But the real challenge lies in supporting interaction between students. The idea is to learn from each other, not to post texts only for the teacher to read. The tweets can be assessed as a collaborative assignment, through hashtags you create a wall for your course which is easy to access when it’s time for assessment. DePietro used Facebook as an exam space, where each student answered one question based on a book they all had read. The students read the answers written by other students and liked the answers they agreed on, part of the test also required commenting on answers by others. This was a novel way of actually collaborating through social media while testing/discussing content knowledge. DePietro’s aim with that test was to put content first and technology second as a way of introducing New Media to his students. If we choose the media first, it might not work well with the intended pedagogy. There are many different ways of collaborating; brain-storming sessions, developing a creative product, reflecting on different topics, writing an assignment together. The teacher need to know what the different social medias can provide, but according to DePietro it’s also important to explain to students why social media are used. For those of us who facebook or tweet recreationally it might be surprising to find that they can be used for educational purposes, and it’s quite common that students don’t take social media seriously as a learning space.

It takes time to learn to use apps educationally, which is why DePietro suggests sticking to one social media at a time. Blogging is not the same as microblogging (like Twitter), the didactical aim is probably very different, and students might get frustrated if the teacher is constantly changing the learning space. Dunkels concluded that it’s time to realize that digitalization is here, it’s staying and it’s part of our daily lives outside and inside the classrooms. The question now is what we do with it as teachers, as students and researchers.

Charlotta Hilli is writing her PhD thesis ”Upper secondary school students’ views on learning in a virtual learning environment” as part of the project DiDiDi

Anmälan till Medietanken 2015 är öppen

Lämna ett svar

[vimeo 111407471 w=500&h=280]

Anmälan till Medietanken 29.1.2015 är öppen 28.11.2014-7.1.2015 VIA DENNA LÄNK.

Medietanken 29.1.2015 i Academill, Vasa riktar sig till lärare, rektorer, lärarstuderande och andra intresserade.

Programmet och information hittar du på www.dididi.fi/medietanken

Följ Medietanken 2015 på sociala medier. Vi använder #medietanken2015.

Facebook: DiDiDi https://www.facebook.com/dididiforalla

Twitter: @projektdididi https://twitter.com/projektdididi

Youtube: DiDiDi för alla https://www.youtube.com/user/dididiforallavasa/videos

Seminariet ordnas inom ramen för Didaktiska dimensioner i digitalt lärande, www.dididi.fi

Välkommen!

Talking Tools på konferens i Thessaloniki

Lämna ett svar

Här är en kort sammanfattning av min presentation på International Conference on Interactive Mobile Communication Technologies and Learning (IMCL 2014) i Thessaloniki 13-15 november.

På konferensen presenterade jag resultat från vår första pilotstudie med Talking Tools (TT) smarttelefonappen. Datainsamlingen gjordes av Juha Hartvik, Kasper Hiltunen och Mia Porko-Hudd i slöjdundervisningen för lärarstuderande. Närmare bestämt handlade presentationen om analysens andra del, i vilken enkäten till de elva lärarstuderande jämfördes med de kategorier av innehåll som vi hittade i analysen av deras TT-bloggar. Målet med hela undersökningen var att se hur studerande dokumenterar sin lärprocess med hjälp av TT. Genom att se på problem och möjligheter med dokumentationen siktar vi på att kunna utforma didaktiska riktlinjer för hur TT kan användas på bästa sätt i undervisningssammanhang. Syftet med TT är bland annat att stöda ett sociokulturellt lärande på ett flexibelt sätt.

Här finns hela ppt-presentationen online:

http://www.slideshare.net/awengblom/imcl-2014-presentation-wiklund-engblom

Här hittar du mina anteckningar från konferensen i form av ’Storified tweets’, där du bl.a. ser vilka projekt som presenterades på konferensen:

https://storify.com/awengblom/mobile-learning-conference

Några spännande teman på konferensen handlade om e-health, app för observation av ADHD-elever, appar och mobila spel för åldringar, framgångsfaktorer av videoföreläsningar, gamification i många kontexter, möjligheter till utbildning för kvinnor i Saudiarabien genom m-lärande, mobila laboratorielösningar för ingenjörsstuderande, interaktivitet i museer, men också nya interaktiva lösningar för kommunikation med åhörarna under vanliga föreläsningar (Tweedback).

Du kan gå in och kika på konferensens webb http://www.imcl-conference.org/imcl2014/ . Jag har tillgång till alla konferenspapper i programmet. Sänd ett mejl åt mig om det är något du vill se närmare på awiklund (at) abo.fi

Det här var den 8:e internationella konferensen om interaktiv mobil kommunikationsteknik och lärande, IMCL2014. Den är en del av ett internationellt initiativ för att främja teknikstött lärande och online-teknik över hela världen. Målet med IMCL2014 är att skapa ett forum för att visa upp nya mobila lärteknologiska lösningar och att stimulera till kritisk debatt om teorier, metoder, principer och tillämpningar av m-lärande. Grundtemat handlar om vad ett optimalt utnyttjande av ny teknik är – med andra ord, samma ädla ambitioner som DiDiDi.

Varma hälsningar

Annika Wiklund-Engblom

(som tycker att ett frostigt Vasa är trevligare än ett regnigt Grekland)

Pedagogikens transformation: virtualiseringen

Lämna ett svar

Två begrepp som mer eller mindre förföljer mig är digital och virtuell. Begreppet digital handlar i grunden om hur information och material sparas, delas och bearbetas. Det mesta i administrativ väg sker digitalt numera. Digitala program som Wilma/Helmi fungerar som en informationskanal mellan hemmet och skolan. Det digitala har förenklat informationsförmedlingen, men det är egentligen irrelevant ur pedagogisk synvinkel. Att hämta information från en hemsida eller ta emot samma info från läraren inverkar väldigt lite på själva lärprocessen. Största fördelen är ju att ungdomar kan ta del av många olika slags källor via världens största bibliotek, men om de förmår tolka och hantera källorna är en annan fråga. Samma utmaning har existerat också före den digitala och virtuella epoken.

Den virtuella miljön innebär att elever får interagera med olika slags material, miljöer och att de får arbeta på mångsidiga sätt medan de lär sig. DET är intressant ur pedagogisk synvinkel för när vi lägger till aktivitet i sammanhanget så innebär det för det mesta att något slags lärande sker. Spel i undervisningen kräver egentligen flera blogginlägg, men 16-årige Jonathan Schenker sammanfattar väl det som forskningen också konstaterat. Bra spel är interaktiva, motiverande, stimulerande och de stöder den individuella lärprocessen. Du kan inte vara passiv i en spelmiljö, lika litet som elever borde vara passiva i en virtuell lärmiljö.

Fördelen med virtuella resurser är att kommunikationen mellan elever och lärare underlättas. Jag har tidigare bloggat om Googles dokument i undervisningen och det är bara ett exempel på hur studerande kan skriva tillsammans, lära tillsammans och skapa gemensamma texter medan läraren aktivt kan ge respons och följa med textens utveckling i realtid. Det intressanta med samarbete är ju att nya idéer föds, vi får stöd av varandra och skrivprocessen kan bli lättare och texten bättre när fler än en skribent deltar. På universitetsnivå används peer review eller referentgranskning i olika sammanhang, men första och andra stadiets utbildningar ger mera sällan elever och studerande möjligheten att läsa varandras texter, vilket egentligen är synd eftersom den egna skrivprocessen också kan stärkas när man får ge kommentarer på en annans text. I den här prezin försöker jag samla olika idéer kring hur Googles verktyg kan användas i undervisningen.

En blogg kan fungera som ett digitalt skyltfönster för en lärares kurser, men en blogg kan vara ett forum för elevernas projekt som planeras tillsammans gruppvis med hjälp av text, bilder, videoklipp, filmer och så vidare. Det finns inte alltid en tydlig gräns mellan det digitala och det virtuella, utan det beror på hur olika webbverktyg används. Om inte läraren förankrar motivet med ett spel eller ett blogginlägg i undervisningen leder det inte nödvändigtvis till fördjupade kunskaper utan det blir ett lösryckt moment som studerande inte förstår.

Lärare kan använda videoklipp för att förmedla sina föreläsningar (digitalisering) eller så kan studerande göra projektarbeten där ett tema problematiseras ur olika synvinklar (virtualisering). I den här videon har ämneslärarstuderande i historia, samhällslära, religion, filosofi, modersmål och litteratur fördjupat sig i Det muslimska brödraskapet och dess kvinnosyn. Vi (pedagoger vid ämneslärarutbildningen vid Åbo Akademi) valde att använda apparna ExplainEverything, YouTube, WordPress under projektet. Studerande hade tillgång till pekplattor, men på eget initiativ använde de också sina bärbara datorer och iMovie för att färdigställa videoklippen. Att virtualisera undervisningen innebär att förlora en del av kontrollen som lärare, men samtidigt ger du utrymme för studerandes initiativförmåga och kreativitet, vilket påverkar motivationen positivt!

När undervisningen och metoderna i klassrummet virtualiseras så leder det ganska naturligt till frågor om upphovsrätt, källkritik och informationshantering, speciellt om studerandes material publiceras offentligt. Läraren kan också betona samarbetsförmåga som en del av kursmålen i och med de virtuella verktygens kommunikativa karaktär och forskningsbaserat lärande fungerar utmärkt i en digital miljö där otaliga källor kan granskas och diskuteras tillsammans med övriga studerande och läraren. Det handlar alltså inte bara om studerandes aktivitet, utan också om att läraren är aktivt med under hela lärprocessen, men det är ju inget nytt under solen.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi

Analoga strövtåg

Lämna ett svar

Vårens sista Dididi-seminarium hade temat Thinking out of the screen med universitetsläraren och skulptören Hannah Kaihovirta-Rosvik som presentatör. Konsten digitaliseras precis som allt annat och pekplattor kan bli ett lika viktigt verktyg som pennan och pappret, om vi utnyttjar dess potential. Vi går från det analoga till det digitala med rasande fart, men Kaihovirta-Rosvik menar att vi också kommer att gå från det digitala till det analoga. De barn som växer upp i en digital värld kommer att sakna den mänskliga kommunikationen utan tekniska hjälpmedel. Kanske framtidens människor kommer att längta tillbaka till tiden då samtal innebar ett fysiskt möte mellan människor där röst och kroppsspråk tolkades, inte chattsamtal där ord förkortas och känslor förmedlas via ikoner som föreställer leenden, skratt och andra mänskliga känslouttryck.

Under det gångna året har dagspressen skrivit om många negativa faktorer som digitaliseringen leder till: stress över att ständigt vara uppkopplad, strålningen från trådlösa nätverk, fysiologiska problem som kan uppstå om vi stirrar på en liten eller större skärm halva vårt liv, samt de psykologiska effekterna av att leva ett mera digitalt än analogt liv. Fragment av våra liv sparas digitalt och våra digitala fotavtryck avslöjar om inte allt, så väldigt mycket om oss. Fenomenet genomsyrar så stor del av vår vardag att det är självklart att kritiken är lika omfattande.

Forskare har i många omgångar jämfört hur lärandet påverkas om vi gör anteckningar med dator eller med papper och penna. Pennan fortsätter vara mäktigare än tangentbordet. ”A keyboard doesn’t allow a child to have the same opportunity to engage the hand while forming letters—on a keyboard a letter is selected by pressing a key and is not formed” säger professorn i pedagogisk psykologi vid University of Washington Virginia Berninger. Vi kan forma omgivningen, endera genom våra ord, handlingar eller vår kropp och via vår kropp upplever vi omvärlden och vi minns den bättre. Kan den digitala upplevelsen någonsin bli mera än en skugga av det vi upplever analogt? Platons berömda grottliknelse har aldrig varit mera aktuell! Kanske vi talar om olika slags upplevelser som inte egentligen kan jämföras, trots att vi gärna gör det. Ett chattsamtal är inte samma som att träffas ansikte mot ansikte och det ena utesluter inte det andra, vilket jag tror att var Kaihovirta-Rosviks tanke när hon sa att pekplattor kan bli lika viktiga verktyg som pennan och pappret. Digitaliseringen leder in konsten och därigenom mänskligheten på nya banor. Kanske vårt digitala beteende behöver problematiseras om det gör oss mer skada än nytta. Kanske vi så småningom lär oss fokusera på det som vi verkligen har behov av/brinner för/är intresserade av, sådant som förbättrar vårt liv. Det är lätt att bli distraherad av skuggor av sådant som gör oss splittrade och ofokuserade, men digitalt är det väldigt enkelt att logga ut, stänga av och lyfta blicken mot något annat än skärmen.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi