Välkommen på DiDiDi seminarium den 11.4.2014 kl 13-15, rum D405, Academill, Strandgatan 2, Vasa.
Temat är ”läraren i den virtuella miljön”. Seminariet kan följas on-line på adressen https://connect.vasa.abo.fi/dididi
Vi önskar att alla deltagare anmäler sig via denna länk, även de som deltar i webinariet.
Närmare program:DiDiDi semi_11.4.2014
När jag för några månader sedan blev ombedd att sätta en rubrik på min presentation under Dididi-seminariet den 11 april, så valde jag pretentiöst nog ett latinskt uttryck, Läraren och den virtuella lärmiljön – Non omnia possumus omnes. Latin är ett intressant språk, som förekommer nu som då i alla möjliga sammanhang, men som de facto är dött eftersom det inte talas aktivt av någon. Vissa likheter finns med mitt tema, virtuella lärmiljöer. I IT-tidens begynnelse kallades det e-lärande, numera digitalt lärande, som håller på att övergå till virtuellt lärande. Dessa begrepp dyker upp avsevärt oftare än latinska uttryck, men om innebörden är mycket klarare än latinets vet jag inte. E-lärande handlade främst om att ladda upp skriftligt material och förmedla information, som studerande på egen hand kunde arbeta med och skicka in till läraren. Den digitala tidsåldern präglas av skrivna texter, bilder och videor av olika slag, som studerande arbetar med oftast ensamma via t.ex. bloggar eller undervisningsplattformer. Det centrala inom virtuellt lärande är samarbete och möjligheterna att producera gemensamt material via Internet och virtuella resurser. Det nya i sammanhanget är att vi faktiskt kan prata, skriva, skapa och lära tillsammans i realtid. De flesta lärare befinner sig någonstans mellan digitaliseringen och virtualiseringen. Vi inser nyttan med att dela material över nätet, men studerande jobbar fortfarande alltför ofta ensamma med det. Det här bottnar förstås i en syn på lärandet som något som sker hos en enskild individ, medan nyttan med att samarbeta med andra för att lära lätt förbises.
Läraren i Second Life. CC Charlotta Hilli
Vi kan naturligtvis byta ut begreppen in absurdum utan att ta till oss vad de egentligen innebär. För att tekniken i skolan inte ska bli enbart floskler för att imponera på läsare så krävs satsningar på fortbildningar för lärare, men också mera forskning i dessa nya lärmiljöer. Den största utmaningen blir att utveckla en ny pedagogik där virtuella resurser används framgångsrikt med tanke på lärandet och på ett sätt som motiverar studerande att lära sig ännu mera. Och vi behöver hjälpas åt för att uppnå potentialen. Många lärare väljer att stanna kvar i e-lärandet och ensamheten, istället för att samarbeta med andra pedagoger för att se nya möjligheter med det virtuella. Om vi utvecklar den latinska rubriken något så blir den moderna svenska betydelsen: Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.
Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi
Tillsammans med marssolen inleds nu den tredje virtuella ekonomikursen som alltså utgör mitt empiriska underlag i min doktorsavhandling. Lärare brukar skämtsamt säga att en kurs är bäst tredje gången den ordnas. Då har försök och misstag lett till en bra kurs och läraren känner sig på topp. I verkligheten är det förstås inte så. Oavsett ämne blir en kurs bättre varje gång den ordnas, eftersom läraren blir bättre via mera ämneskunskap och ökad pedagogisk kompetens.
Också i mitt fall kunde processen pågå länge till, men min plan är att doktorera år 2016, därför får jag sätta punkt någonstans och konstatera att såhär långt kom jag denna gång. Nästa gång når vi säkert ännu längre! Lärare står ibland inför det faktum att idéerna inte kan förverkligas av praktiska orsaker. Second Life eller virtuella världar överlag kan betyda mycket för pedagoger, men då krävs att lärmiljöer byggs i världarna utgående från målen med undervisningen, och det kräver tid, pengar och en grupp kunniga personer. En enskild lärare kan inte förväntas göra allt detta. Alldeles enkelt är det inte att kombinera gymnasiets läroplan med virtuella världar, och det finns en orsak till att universitet enklare kunnat utnyttja virtuella världar i undervisningen.
Google+ är suverän i lärsituationer och där har jag valt att skapa YouTube-videoklipp, repetitionsfrågor via Google Drive, men också samla studerande i Hangout-samtal (jfr Skype eller videokonferenser) då vi arbetar kring olika teman via diskussioner och gemensamma texter skrivs i Google Drive.
I de tidigare kurserna använde vi Second Life för diskussioner och övningar, men eftersom programmet kräver en hel del när det gäller prestanda, ljudkort och grafikkort kommer diskussionerna att föras i Hangout, medan Second Life blir en miljö där andra sinnen stimuleras och övningarna fokuserar på samarbete och egna efterforskningar. Som sagt är det utmanande att anpassa undervisningen till en virtuell värld, men Google+ lärmiljön blir också begränsande på sitt sätt eftersom allt utgår ifrån webbaserade sidor av olika slag. Möjligheten att röra på sig i Second Life bland olika simar (områden) och uppleva en virtuell ekonomi har också ett värde när det gäller variationen av de pedagogiska metoderna.
Med tanke på ett framtida virtuellt gymnasium i Svenskfinland så behöver vi vara öppna för fördelar som olika lärmiljöer ger och överväga vilka program som utgör basen för undervisningen, troligen kommer flexibilitet att vara ledordet här. Personligen håller jag med Linus Torvalds när han säger att OpenSource (öppen källkod) är framtiden, därför valde jag också gratisprogrammen Google+ och Second Life, samt Wikibooks eftersom de gav mig möjligheten att skapa den miljö jag behövde i den här kursen. I en annan kurs kanske jag använder andra program, men gratis kommer också de att vara. 🙂
Charlotta Hilli är doktorand inom dididi
Vad kan modersmål, litteratur, religion, historia och samhällslära lära av varandra och hur kan dessa ämnen gemensamt tolka en händelse som den arabiska våren? Under en vecka i februari arbetade ämneslärarstuderande i ovannämnda ämnen vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi i mindre grupper kring temat arabiska våren i Egypten.
Målet var att de blivande lärarna skulle tänka didaktiskt och skapa ett videoklipp som kan användas i undervisningen på gymnasienivå. Medan de gjorde det här fick de pröva sin samarbetsförmåga och också digitala kompetens. Vår tanke var att de med pekplattor och appen ExplainEverything skulle klara av uppgiften, men de flesta grupper kombinerade både dator och pekplatta, samt olika appar (bl.a. iMovie).
Grupperna har presenterat sina videoklipp och potentiella pedagogiska grepp för lärare som vill använda dem i undervisningen på projektets blogg, men direktlänk till blogginläggen finns under videoklippen. För att genomföra det hela anlitades IT-pedagogen Fredrik Åman för pekplatteintroduktion, journalisten Ingrid Svanfeldt handledde kring manusarbete, dessutom fördes en diskussion med religionsvetaren Nina Björkman som doktorerar på Muslimska brödraskapet.
Journalisten Ingrid Svanfeldt är Facebookvän med Yasmine Ryan och på den vägen fick vi in två journalister i rummet! Bild: Charlotta Hilli, CC.
Projektet är ett sätt att visa hur videoklipp kan användas i undervisningen, vid klassrumsdiskussioner men också som arbetsmetod för studerande och elever. Vi utgick ifrån ett problembaserat lärande (PBL) och grupperna fick arbeta en del på egen hand, men vi hade regelbundna sammankomster där de presenterade sina manusidéer. För varje gång vi träffades hade grupperna utvecklat sina idéer och speciellt manustänket är guld värt i ett dylikt projekt!
När tekniken fungerar så är den suverän! Journalisten Yasmine Ryan deltog i en kort diskussion med gruppen från sitt hem i Tunisien. Bild: Charlotta Hilli, CC.
En extra guldkant innebar Skypesamtalet med journalisten Yasmine Ryan, som är baserad i Tunisien och kunde jämföra situationen i de båda länderna. Gruppen nedan valde att spela in en del av intervjun (med pekplattan) och använda den i sitt videoklipp. Grupperna har arbetat med olika slags autentiska källor (intervjuer, videoklipp, bilder, citat, dikter) för att förmedla en liten del av ett komplext tema. De hade bearbetat oerhört mycket material för att kunna producera sina videoklipp. En del grupper har källförteckningen i videoklippet, andra har den i sina blogginlägg. De har tolkat källorna och kritiskt granskat dem under processens gång, samt diskuterat upphovsrättsliga frågor. Det här kan vara ett sätt att stärka skolungdomars medie- och källkritiska förmåga.
Det är ingen nyhet att lärare tvingas ta ställning till det som händer i omvärlden, och det är inte enbart historia och samhällslära som kan axla det här ansvaret. För att förklara och förstå det som sker har olika ämnen stöd av varandra, så dylika projekt kan gärna genomföras ämnesintegrativt för att också ge lärare möjlighet att lära av varandra och förstås underlätta handledningen av studerande. Personligen skulle jag inte genomföra det utan mina kolleger Mårten Björkgren (religion), Tom Gullberg (historia och samhällslära), Anders Westerlund (modersmål och litteratur), samt Emilia Sylvin som deltog i mindre skala med geografin och PBL i åtanke. Projektet avslutades med att vi handledande lärare presenterade projektet och ämneslärarstuderande presenterade sina videor under seminariet Läraren och Islam i skolan för bland annat lärare och islamologer. Stort tack till Dididi för det ekonomiska stödet som gjorde det möjligt för oss att anlita de viktiga utomstående experterna!
Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi, samt historie- och samhällslärare.
Alla som arbetar med tonåringar vet precis hur frustrerande och givande det är. I skrivandets stund kan jag garantera att en del lärare sliter sitt hår över att studerande inte lämnat in arbeten i tid, eller uteblivit från presentationer för att senare dyka upp med en förvånad min och säga något i stil med att: ”Jag hann inte för jag var på jobb/träningar/musikuppträdande.” eller ”Jag glömde bort det, men kan jag göra det i morgon i stället?” Vad läraren svarar varierar, men en uppläxning där orden ”viktigt”, ”deadline” och ”arbetslivet” brukar ingå.
Ibland skulle tankeläsning vara en fördel som lärare, men en öppen dialog är bästa alternativet i nuläget. Det är ibland stört omöjligt att förstå hur en tonåring tänker kring sitt skolarbete. Den kognitiva neurovetenskapen tror sig ha svaret på varför studerande ofta har en mera avslappnad inställning till döda linjer och mycket annat i livet. De hittar till och med stöd hos Shakespeare!
De gånger studerande inte gjort något inom utsatt tid, så brukar jag be dem ge ett förslag på en tidsplan som de hinner med. Och då brukar det blixtra till av klarhet i deras ögon och jag får en kort redogörelse över vad de har ogjort och hur deras schema ser ut, men också att de har tid i helgen eller en kväll då de ska göra klart det ena eller det andra. För det mesta brukar vi båda vara nöjda med den diskussionen och en ny död linje är fastslagen. Att få en insikt i hur ungdomar tänker är värdefullt och det gör en lärare ödmjuk. Deras liv snurrar ofta väldigt fort och förutom arbete, fritidsintressen och vänner kan föräldrars skilsmässor, problem med kompisar eller läs- och skrivsvårigheter göra det svårt att passa in i gymnasiets 5-6 veckor studier med tre lektioner per vecka, 1 vecka provvecka och så inleds nästa period av studier.
En bild ur den virtuella världen Second Life där vi bland annat diskuterar distanskursens upplägg.
Den distanskurs som jag nu har pågående har en fördel att den inte följer det vanliga schemat, utan vi kan planera enligt behov. Efter några veckors tystnad från studerandes sida så hade vi nyligen ett planeringsmöte då de bestämde vilka tider de skall ha sina uppgifter klara.
-”Den veckan har jag inte tid för vi har uppträdanden med musikinstitutet hela veckan.”
– ”Jag åker på resa med familjen på torsdag och kommer tillbaka om lite över en vecka.”
Vi kom fram till ett lämpligt datum i mars. Deras prestationer hittills har varit goda och jag tror att de kommer att sköta resten av sina uppgifter galant också. Sådant motiverar mig som lärare att ge studerande extra tid och förhoppningsvis få in ett välgjort arbete, framom hastverk. Målet är trots allt att studerande ska lära sig, inte att de lär sig inom ett visst antal veckor. Speciellt påtagligt blir det i distanskurser då de har vanlig undervisning hela dagen och det är inte många timmar per vecka de har tid att jobba med kursen. Som lärare vet jag förstås att det finns en orsak till att tiden är begränsad. Få studerande orkar ta sig samman om tidsfristen är för lång, och speciellt när det gäller att samarbeta kring olika teman, så behöver de ta hänsyn till att andra studerande vill bli klara inom en viss tid. Vår diskussion tog ungefär en timme, men i samband med den fick studerande förhandla sinsemellan, planera gemensamt och ta ansvar för sina schema, vilket också är viktiga färdigheter i yrkeslivet.
Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi
Kreativitet är knepig. Den dyker upp när man minst anar det och vägrar ofta visa sig de gånger den verkligen behövs. Det är en fördel om båda hjärnhalvorna samarbetar, men tidvis undrar jag om inte mina hjärnhalvor varit ute på egna äventyr och helt struntat i att informera mig om det. Den som känner sig tröstad av vetenskapliga studier kring kreativitet kan ta en titt på följande videoklipp.
Större kunskap om mina hjärnvågor har tyvärr inte stimulerat mig, istället har jag använt kolleger och vänner som en klagomur, men jag har snubblat över något relativt nytt, nämligen Marie D. Tiger Mikkonens blogg, där hon bland annat talar om förmågan att gå vidare från olika livskriser. Det är ju inte riktigt en livskris att börja undervisa virtuellt, men nästan.
Min motivation gällande mitt eget forskningsprojekt har alltså inte varit på topp på senaste tiden. Det har varit svårt att hitta en tid då alla studerande kan träffas i Second Life och de projekt som borde ha inletts för flera veckor sedan har stampat på stället. Det där att använda Second Life som något mera än ett fysiskt klassrum är en utmaning. Jag återkommer till eventuella kreativa framsteg på det härområdet när jag återfått kontakten med mina studerande, som gladeligen haft provvecka och tydligen tolkat det som ledig tid från min kurs.
http://www.flickr.com/photos/aigle_dore/5951751285/in/photolist-a4VVL8-a4Whit-a4Z5nm-au8teK-a4VWet-a4We7k-a4VVQT-a4Z4gQ-a4YLEG-a4Z47Q-a4VW2z-a4YH6f-a4VSdg-a4YL4Q-a4VZTV-a4Wgar-atfso5-a4VW9a-8BPS9m-7BidLL-7STtoE-amhhy3-fG17kQ-96sC5k-8AqdrF-a9tqAg-gzyPSs-aaiDjj-aaiCHQ-aafPS2-8srhXp-atfrSQ-a3KNCX-a3NDNm-ehqVgK-dasaKD-bPqKXV-bXDMZd-bXDJwu-bXDM8s-bXDKMo-8BMjhe-7Jbt8B-9GooXu-bAvWgG-9M2fff-fG15eW-fFHvzz-bPqDSc-fFHw7B-fFHuYV/
Bilden är tagen av Moyan Brenn (2011) och är från öknen i Arizona.
Det som Marie D. Tiger Mikkonen återkommer till är att det krävs mod att göra stora förändringar och det är inget som sker över en natt. Ibland kan det ta många år. Hon pratar inte om virtuella lärmiljöer och gymnasiereformen, men det finns likheter. Ser vi till FSS ordförandes uttalande så märks det att studerande gärna ser mera IKT i undervisningen och uppenbarligen stöds de av Utbildningsstyrelsen (UBS) som via digitaliseringen av studentexamen vill förändra gymnasiepedagogiken. De som ska förändra undervisningen i grunden är förstås rektorerna och lärarna. Det här kommer att bli en lång process. De gymnasielärare jag pratat med känner sig ofta överväldigade av alla förväntningar och har svårt att veta vilken väg de ska gå när det gäller den digitala biten i undervisningen. Marie D. Tiger är inte enbart konstnär. Hon är också en art life coach och försöker handleda personer som livskrisar vidare. Det står helt klart för mig att vi lärare också behöver en vägvisare i dessa virtuellt krävande tidevarv. De stavas IT-PEDAGOGER. De hjälper kanske inte mot kreativ torka, men åtminstone kan de stöda oss med hjärnhalvorna på flykt att hitta de hjälpmedel vi behöver för att ta våra första staplande steg på vår digitala färd.
Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi
http://vimeo.com/81103189
Att den finländska digitaliserade studentexamen väcker frågor och tankar undgår ingen som på olika sätt är involverad i eller påverkas av den. Digabis representanter kan inte samtidigt rent fysiskt nå ut till alla gymnasier i Finland, men till sin hjälp har de tagit både en blogg och en Vimeo-sida med olika videoklipp gällande reformen.
I ett tidigare skede var det tal om att studerande kan använda vilka apparater som helst under skrivningarna, men det har ändrats och programmet ska, såvitt jag förstått Digabis sida rätt, installeras med hjälp av en DVD/CD eller ett USB-minne. Dessutom behöver abiturienterna kunna koppla upp sig via kabel mot Studentexamensnämndens (SEN) databas där proven lagras. De skolor som gjort stora satsningar på pekplattor åt alla studerande gladdes knappast över den här nyheten.
http://vimeo.com/71489000
Det är positivt att det finns kommentarer från vissa skolor och hoppas Utbildningsstyrelsen (UBS) tar till sig av kommentarerna. Det finns fina möjligheter att använda digitalt material och skapa omväxlande uppgifter i anknytning till det, men bland annat de tekniska frågorna bör besvaras. Det räcker inte enbart med IT-stöd före provarrangemangen, samma stöd borde finnas på plats medan proven skrivs för det är aningen långsökt att utgå ifrån att övervakande lärare och rektorer ska lösa IT-problemen som kan uppstå när abiturienterna sätter sig ner vid sina bärbara datorer och ska skriva sina prov. Kommunernas IT-personal får räkna med att finnas på plats också och vara insatta i programvaran. Dessutom ser förstås hackare ser sin chans när studentprovet får begränsad eller ingen nätkontakt.
Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi
DiDiDi ordnar två workshops med användningen av ipad i fokus.
Se mera info: iPad-workshops 2014
Observera att de två tillfällena går i andra utrymmen än vad som anges i infon:
Må 24.2 i Academill rum D402
Må 10.3 i Academill rum D505
I Dan Åkerlunds doktorsavhandling ”Elever syns på nätet. Multimodala texter och autentiska mottagare.” (2013) beskriver han det paradigmskifte som sker i skolvärlden idag. För oss som vet vad skifte är men inte paradigm så krävs ett exempel som berör det Åkerlund skriver om, nämligen hur IT-tekniken förändrar våra uppfattningar om det mesta, också lärande och kunskap. Åkerlunds paradigmskifte utgår ifrån att pedagoger använder välbekanta metoder som varit gångbara sedan 1800-talet, men vi påverkas också av alla nya idéer om hur IKT kan tillämpas i undervisningen.
Bilden är tagen från http://donaldclarkplanb.blogspot.fi/2012/09/school-slates-original-ipads.html
Elever ur folkskolans tid skulle säkert känna igen sig i ett modernt klassrum där pekplattor används. Pekplattan och griffeltavlan ser snarlika ut, inte sant? Pulpeter, kateder, svarta tavlor, smarta tavlor, en och annan väggkarta – den fysiska miljön har inte förändrats speciellt mycket, men verktygens funktionalitet har det. Pekplattan och internet ger oss bland annat en interaktiv kartbok och vi kan dyka ner i Amazonfloden, spjälka upp dess minsta beståndsdelar, utforska djurlivet i den och ta oss en vandring längs den. De stora väggkartorna som hela klassen kunde/kan samlas kring har en viss information om ett område, men tyvärr uppdateras inte förändringar i nationsgränser eller miljön och det går inte att zooma in intressanta ställen överhuvudtaget. Vi står alltså med ena foten i folkskolans klassrum och med andra foten i det digitala klassrummet. Utmaningen är att ta med oss det värdefulla ur tidigare klassrum, men också anamma de nya digitala möjligheterna med tanke på framtida kunskapskrav.
Griffeltavlans och kulramens historia är lång, och berättar mycket om synen på lärande. Repetition är A och O. Genom upprepade övningar nöttes kunskapen in. Pekplattan ger faktiskt liknande möjligheter – skriv- och räkneappar som hjälper eleverna att lära sig läsa, skriva och räkna. Samtidigt inser vi att pekplattans potential sträcker sig längre än så, där material kan sparas, spelas in, produceras, redigeras och delas obehindrat.
Griffeltavlan, kulramen och kartorna visar att skolan tidigt utnyttjade olika redskap i undervisningen för att stöda lärandet. De digitala redskapen är mycket mera användbara än föregångarna, förutsatt att de används på rätt sätt. Synen på kunskap förändras delvis och vi inser att det blivit svårare att memorera fakta i en tid när så mycket förändras så snabbt. Vi upplever som bäst paradigmskiftet och få lärare är egentligen kompetenta att använda tekniken som den kunde användas av många orsaker. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Föreläsningar, anteckningar och repetition har varit en del av skolvärlden oerhört länge, medan pekplattan funnits sedan 2010! Vi kan självfallet förbjuda tekniken och stanna kvar i folkskolans trygga värld. Eller så accepterar vi att digitaliseringen behövs (precis som griffeltavlorna behövdes någon gång i tiderna), men på villkor som stärker lärprocessen hos våra barn och ungdomar.
Charlotta Hilli är doktorand inom dididi
På vårterminen 2014 bjuder vi på följande seminarier (med förbehåll för ändringar)
5.2 :Student på tangent; studiebesök till Vasa övningsskola. Detta ingår som ett symposium i seminariet Lärarutbildning i tiden 4-5.2.2014 i Vasa
Information om seminariet 4-5.2 finns på http://lararutbildningitiden2014.wordpress.com/
Anmälan görs senast 2.1.2014 på https://survey.abo.fi/lomakkeet/3238/lomake.html
10.4: Medietanken 2014
11.4 :Läraren och den virtuella lärmiljön
9.5: Lärarstuderande och teknik för lärande
Våra seminarier streamas också live via länken https://connect.vasa.abo.fi/dididi och sätts ut som bandade versioner under fliken Seminarier