Då jag hösten 1995 kom med mitt lilla flyttlass till Åbo återvände jag egentligen till min födelsestad. Hur den var som studiestad fick jag ett smakprov på redan vid gulnäbbsintagningen då vi delade ut änglar på Hesburger, sjöng sånger på Hansatorget och gjorde vatten till vin på Teini. Det var praktisk teologi från första stund och eftersom vår årskurs var ganska liten lärde vi snabbt känna varandra. Trots att en del sökte sig till andra studieinriktningar infann sig en känsla som kom att bli bestående. Här på teologiska fakulteten är vi inte bara en grupp studerande med matrikelnummer – vi är unika individer som tilltalas vid namn och uppskattas för dem vi är.
Tal av undertecknad vid TSF:s vårfest på Gillesgården.
Den personliga prägeln var ju på gott och ont förstås. Då det blåste upp kring någon teologisk tvistefråga blev det ibland svårt att skilja på sak och person men då vågorna lade sig var man tacksam över att gemenskapen och grundtryggheten klarade också den stormen. Nu efteråt kan jag tycka att det var både hälsosamt och stimulerande att det uppstod sådana här debatter och fanns utrymme för diskussion och olika åsikter.
Att som studerande få möjlighet att lära känna och få en nära relation inte bara till den egna årskullen utan till professorer och lärare är ingen självklarhet. Så var ändå fallet vid TF. Uppmuntrande samtal både i auditorier, på gårdsplanen och i Mysrummet, uppbyggliga diskussioner vid seminarier och berikande studieresor (i mitt fall Grekland och Rom) gav inte bara teologisk utan överhuvudtaget viktig och värdefull vägkost för framtiden. Att till exempel professor och senare gode vännen Karl-Johan ”Jocke” Hansson bjöd en hem eller att professor och dåvarande dekanus Karl-Gustav Sandelin gav en uppdraget och förtroendet att resa runt i Svenskfinland och marknadsföra teologiska studier visar på erkänsla och uppskattning som satte djupa spår. Erfarenheter som fick stor betydelse för min uppfattning om och uppskattning av högskolestudier och akademisk forskning.
Skönsjungande herrar. Fr. v. Församlingsförbundets verksamhetsledare Kalle Sällström, fader Anders Hamberg, undertecknad, kyrkoherde Jon Lindeman och kaplan Ronny Thylin.
Sedan är det svårt att minnas teologiska fakulteten utan att nämna Teologiska studentföreningen. För mig går de två hand i hand. Hur vi satt och drack tentkaffe i Mysrummet, hur vi gav ut tidningen Divina Comedia för att uttrycka det som kändes aktuellt och angeläget och hur vi ordnade grötfester, vårfester och resor för att stärka sammanhållningen men också kontakten till andra läroinrättningar och till exempel Borgå domkapitel. Satsningar som jag vill tro varit viktiga byggstenar till mångt och mycket av det vi upplever idag.
Studieresa till Sverige. Fr. v. Överinspektör Malin Eriksson (f. Svahnström), kyrkoherde Mari Puska, församlingspastor Jukka Hildén och undertecknad.
För mig klipptes inte navelsträngen helt då jag flyttade från Åbo. Tack vare olika redaktörsuppdrag och kurserna Orienterande praktikum och Masskommunikation hade jag under flera år möjlighet att hålla upp kontakten till fakultetens anställda och studerande. Numera påminns jag om fakultetens och studiegemenskapens betydelse varje gång jag hör domkyrkans klocka slå i radion, då jag rapporterar från kyrkomötet eller i andra ärenden besöker Åbo. Och varje gång infinner sig samma känsla av tacksamhet och värme över det jag fick uppleva och vara en del av. Tack TF och stort grattis!
Lucas Snellman, studerade vid TF 1995–2001, nu präst och ledande sakkunnig vid Kyrkostyrelsen.