Under min gymnasietid i Tampereen yhteiskoulun lukio fick jag en idé om att jag borde söka till Åbo Akademi för att studera teologi i stället för vid någon av de finskspråkiga alternativen. Vid fjärde försöket fick jag minimipoäng i språkprovet och jag kunde påbörja mina studier på svenska. Mitt andra alternativ skulle ha varit att studera klassisk filologi vid Åbo Universitet. På den tiden kunde man söka till flera universitet och sedan fritt välja mellan de studieplatser man fått.
När jag kom till Åbo hösten 2014, stod i kön för att skriva mitt namn i matrikeln (jag tror att vi var den sista eller nästsista årskursen att göra det), och samtidigt lyssnade på de svenska konversationerna runtomkring mig, så började jag plötsligt ifrågasätta mitt val. Varför är jag här och inte på den där kullen där de pratar finska?
Men valet var rätt även om jag ibland tvivlade på det. Jag har senare fått höra att man i början trodde att jag var en ganska allvarlig person. Problemet är dock att man faktiskt behöver behärska ett språk för att kunna låtsas vara rolig. Det tog mig hela hösten innan jag kunde skämta så att de andra i Mysis (mysrummet där studerande trivs; det fanns vid den tiden i Reuterska huset) åtminstone log. När jag efter långa dagar i svenskt språkbad började tappa finska ord där hemma, så började min hustru i kärleksfull irritation svara på ryska som hon hade studerat. En ny nivå i de kommunikationsproblem som i allmänhet tycks finnas i äktenskap. Och vi som precis nyligen hade gift oss!
Det finns flera goda minnen. Jag har en minnesbild av Ina Laakso, som senare blev styrelseordförande för Åbo Akademis Studentkår, sittande på huk utanför Reuterska. Det regnade litet och hon höll ett paraply över sig samtidigt som hon kokade kycklingben inför sedermåltiden.
Den första höstfesten var också ett slags kulturchock. Professorn i kyrkohistoria Ingvar Dahlbacka höll personalens tal. Han talade på Teriärvdialekt och man kunde genast lägga märke till österbottningarna på festen. De var de enda som kunde följa med talet. Jag skrattade förbehållsamt tillsammans med andra. Men till skillnad för blondin i det klassiska blondinskämtet* förstod jag aldrig vad det handlade om.
När Teologiska Studentföreningen (TSF) fyllde 50 år 2017 var vi på en studieresa till Israel tillsammans med universitetslärare Pekka Lindqvist. En äldre medlem i vårt “gula gäng” som brukade studera tillsammans i gula huset (Theologicum), Lukas Brenner, hade varit med på en tidigare resa med Pekka. Han tipsade mig att ifall Pekka föreslår något, så ska man alltid tacka ja och följa med. Det gjorde jag och det var värt alla blåsor på fötterna, törsten i hettan och andra “obekvämligheter” som orsakades till exempel av kvällspromenaden till Olivberget extra curriculum. Kursen som studieresan var del av kan anses vara en föregångare för temakurser som numera ordnas årligen med stöd av Polin-institutet. När jag nästan alltid varit bland de sista har det varit fint att äntligen vara med när något nytt har påbörjats.
Skribenten på samariernas heliga berg, Garissim, i maj 2017.
Jag är tacksam för mitt galna beslut att komma till Åbo Akademi. Teologi vid ÅA är speciellt också därför att tröskeln mellan personalen och studerandena är obefintlig. Jag kommer ihåg att när jag skrev min kandidatavhandling om det salomonska templet och frågade professor Antti Laato om några böcker som jag inte kunde hitta (de fanns antagligen i hans rum). Dagen efter hittade jag ett litet templet byggt av de böcker jag hade frågat efter vid min vanliga studieplats i gula huset. En liten hälsning av Antti var inkluderad.
* Varför skrattade blondin på fredag? Hon hörde ett skämt på måndag. (Orig: Miksi blondi nauroi perjantaina? Hän kuuli vitsin maanantaina.)
Författaren jobbar som projektforskare i projektet Jesaja i gränslandet mellan judiskt och kristet. Redaktionens påpekande: När inlägget publiceras må den 10 juni, har Topias just blivit vald till Polin-institutets post-doc tjänst, i vilken han börjar mot slutet av året.