Teologie doktor Tor Krook var kyrkoherde i Karleby under min barn- och ungdomstid. För honom stod det klart att jag efter studenten 1960 skulle börja studera teologi, men inte i Åbo som enligt honom var en fara för en levande tro. Det blev Helsingfors och teologhemmet Claustrum Theologicum, där han på eget initiativ reserverat plats för mig.

Våren 1961 beslöt min gode vän Karl-Johan Hansson och jag att flytta till fakulteten i Åbo och teologhemmet i Annexet. Nu blev vi 14 på årskursen i stället för 220 i H:fors. Och visst blev kontakten en annan. Vi hade goda lärare och professorer och diskuterade inte bara studerande emellan utan ställde också kritiska frågor till lärarna. Under till exempel Helge Nymans seminarier i praktisk teologi försvarade vi väckelsekristna vår pietistiska trosuppfattning mot Nymans mera objektiva tolkning så intensivt att han uppbragt lämnade rummet. Studentikosa och humoristiska inslag av olika slag hörde givetvis till studielivet. Kristliga studentföreningens valborgsmässosamlingar drog mycket folk och föreningens tidning Urim och Tummim lockade till många skratt.

Den personliga kontakten med till exempel professor Hilding Pleijel blev av stor betydelse för mig. På min fråga om jag kunde skriva min avhandling pro gradu om Åkerblomrörelsen svarade han med en motfråga: Kan det bli en doktorsavhandling? Det vet jag inte, löd svaret. Kom tillbaka när du vet så tar vi ställning till det. Efter att ha fördjupat mig i ämnet kom jag till att det var möjligt och fick välja det. Rörelsen kom överraskande att engagera mig hela livet på grund av det stora allmänna intresset och ledde förutom till doktorsavhandlingen också till en biografi, filmer och teaterpjäser. Pleijels bedömning av mina förutsättningar för vidare studier blev avgörande för mig. Jag har försökt minnas att det spelar en roll hur professorer och lärare uppmuntrar och vägleder sina studerande.

Efter studietiden och några år som skolpräst och folkhögskolerektor kom jag tillbaka till akademin, först som lektor vid pedagogiska fakulteten och senare som tillförordnad professor i kyrkohistoria 1975 -1983. Bill Widén hade skaffat en då modern halvautomatisk skrivmaskin som vi försökte använda. Den hade ett mindre minne. När man skrev ett högtidligt brev till någon kollega avbröts plötsligt skrivandet av att ”maskinen” oväntat började spotta ut en helt annan text ur minnet. Den var så osäker, att den fick ”vila” under min professorstid. Datorerna har varit av annan kaliber även om också de kan spela spratt.

Under perioden som professor satsade jag mest på att få kompetens för en professur i praktisk teologi, eftersom den var den första som blev ledig vid fakulteten Den sökte jag också och fick fastän jag kunde tillträda tjänsten först 1991 efter åtta överraskande år i politiken. När jag som nytillträdd professor blev intervjuad av Åbo Underrättelser förklarade jag bestämt att jag skulle jag sköta den ända till min pensionering. Så blev det inte. När man inom akademin planerade att sammanslå teologiska och humanistiska fakulteterna 1997 såg jag mig tvungen att försöka rädda fakulteten genom att ställa upp i rektorsvalet. När jag blev vald fick andra ta över professuren till min pensionering 2005. Senare har sammanslagningen förverkligats på gott och ont.

TF:s 75-årsfest med tal av dekanus Ingvar Dahlbacka och med rektor Gustav Björkstrand och biskop Erik Vikström som hedersgäster.

Kraven på resultat för både studerande och fakulteter gjorde att man vid millennieskiftet måste se över de administrativa strukturerna vid akademin. För teologiska fakulteten innebar det inte bara att man måste avstå från sin fakultetsstatus utan också förlorade två av sina sex professurer. Tack vare sedan decennier tillbaka bortglömda donerade medel till teologisk utbildning kunde vi genom kraftfulla insatser rädda inte bara en del tjänster utan också effektivera forskarutbildningen och forskningen genom grundandet av Polininstitutet. Institutet har avsevärt breddat studerande- och forskarunderlaget.

Efter min andra pensionering år 2009 har jag intensivt och med glädje fortsatt min forskning och skrivit mer än jag gjorde under mina aktiva år som lärare och professor. Det har Åbo Akademi och teologin erbjudit utmärkta tillfällen till. En gång forskare – alltid forskare.