”Livet är lokalt” sägs det. Även studerandet på teologiska fakulteten var ganska lokalt för mig (2010–2017). Föreläsningarna mestadels i Annexet, Gula-huset, Reuterska och Tryckerihuset. Mysrummet i något av dessa, lunch i Gadolinia och gudstjänstövningarna i Domkyrkan. Allt man behövde i ett kvarter. Ibland var man tvungen att färdas längs Biskopsgatan till Arken eller ASA-huset, eller gå den långa vägen längs Tavastgatan till Kåren för där fanns godare mat. I något skede började vårt lilla ”gula-gäng” sakna lite omväxling både i miljö och mat.  Då började vi med pizza-torsdagar i Arezzo. Pizzorna var enorma – ifall man åt en hel pizza blev man så mätt och trött att resten av dagen var man tvungen att dricka kaffe i mysrummet för att hålla sig vaken.

Det var annars också uppfriskande att uppleva nya ställen: studierna i judaistik tog mig bland annat till Åbo synagoga, judiska begravningsplatsen i Hammarbacka och till och med på exkursion till Israel och Palestina. Resesällskapet till Heliga landet bestod av teol. studeranden och personal från Joensuu, Helsingfors och ÅA och leddes av FIME. En kväll efter dagsprogrammet satt vi med ett litet gäng resenärer någonstans nära Jaffa Road och lyssnade till en grupp som spelade folkmusik med jiddisch-språkig lyrik. Plötsligt dök en livlig amerikansk kvinna fram till lektor Pekka Lindqvist och sade ungefär så här: ”Oh my God, you are Pekka Lindqvist! I can’t believe it’s you! I have read several of your articles! Can I have your autograph?” Hade hon t.om.  Pekkas avhandling i handen? Pekka var förbryllad av uppmärksamheten och vi åboteologer kände oss stolta över att vår lektor är en kändis ända i Amerika! Snart gick sanningen upp.  Mötet var ett organiserat skämt av Helsingforsstuderanden.

En annan kväll, efter en lång dag var vi hungriga och sökte oss till en pub där de också hade mat. Som studerande hade jag ingen stor resebudget så jag tittade på de billigare maträtterna i menyn och bestämde mig för pepper-något! Trodde att jag skulle få njuta av pepperoni eller dylikt (tänkte inte att pepperoni är alltid tillverkat av svinkött).

Snart kom servitören med en liten tallrik fylld med gröna, jättestarka chiliskivor – och inget annat! Hur skulle jag nu hantera detta? Som tur märkte servitören min häpenhet och kom snart med två brödbitar. Hungrig som jag var åt jag upp chilin med brödet. Det sved i ögonen och nästa dag fick jag besöka bussens toalett några extra gånger. Men roligt var det!

Författaren arbetar i dag som Evangeliföreningens (SLEY) distrikschef för Södra Savolax och Kymmenedalen och bor i Kotka.