För tio år sedan och nästan tjugo år efter att mina klasskamrater från gymnasiet hade börjat studera vid Åbo Akademi hade jag kommit så långt att jag också vågade mig dit. Jag var abi-95 och en av mina kurskamrater var född 1995 – men spelar det egentligen så stor roll? Jag tror inte det.

Jag tog ut svängarna så mycket jag kunde, för nu var det min tur, min tid att få leva studieliv! En del av dem som studerade tillika med mig lär fortfarande slicka sig kring munnen när julgröten kommer på tal. Som tidigare församlingsmästare som kokat gröt åt 60–80 pers. var en gröt för 30 pers. ingen match och den inte så hemliga ingrediensen var mjölk direkt från granngården. KAJs låt YOLO spelades mycket det året och den kändes som mitt i prick, eftersom jag ju ändå var nästan 20 år äldre än de flesta av mina kurskamrater. Jag, mina kurskamrater, tutorerna och de andra studerande hade jätteroligt under mitt gulis-år. Beviset anser jag är att jag blev utsedd till årets gulis på vårfesten!

Tiden vid TF (jo, jag vet, det var bara TF första hösten jag studerade, sen blev det FHPT – men det är ändå för alltid TF!) var min guldålder. Jag kom dit osäker på om jag skulle kunna studera på heltid igen. Osäker på hur jag skulle bli bemött av andra studerande. Osäker på mig själv. De fyra år jag studerade där gjorde att jag växte som människa, både inåt och utåt.

Jag kämpade mig genom hebreiskan med mottot ”jag har ju lärt mig finska också”, grekiskan lärde jag mig inte riktigt, men nog systemet som fick mig genom kursen och latinet kändes som en barnlek i jämförelse med de två andra språken. En del kurser var fantastiskt inspirerande, en del kurser var bara måsten för att komma vidare. I gradun skrev jag sen om hur kvinnor som är präster upplever sitt arbete i Borgå stift. Jag bara måste fundera på frågan innan jag själv steg i ämbetet.

Tack TF för allt vad du har gett mig. Människorna runt omkring mig. Miljön som ger den fantastiska inramningen. Kurserna som utmanade och utvecklade mitt tänkande. Festerna och resorna! Gemenskapen som bär alltjämt. Välsignelse över framtiden för teologin vid Åbo Akademi!

PS. Min blogg från studietiden finns fortfarande på nätet om du vill läsa mera: https://iskugganavdomkyrkan.westerbacka.com/

Författaren är ledande kaplan i Väståbolands svenska församling.

”Livet är lokalt” sägs det. Även studerandet på teologiska fakulteten var ganska lokalt för mig (2010–2017). Föreläsningarna mestadels i Annexet, Gula-huset, Reuterska och Tryckerihuset. Mysrummet i något av dessa, lunch i Gadolinia och gudstjänstövningarna i Domkyrkan. Allt man behövde i ett kvarter. Ibland var man tvungen att färdas längs Biskopsgatan till Arken eller ASA-huset, eller gå den långa vägen längs Tavastgatan till Kåren för där fanns godare mat. I något skede började vårt lilla ”gula-gäng” sakna lite omväxling både i miljö och mat.  Då började vi med pizza-torsdagar i Arezzo. Pizzorna var enorma – ifall man åt en hel pizza blev man så mätt och trött att resten av dagen var man tvungen att dricka kaffe i mysrummet för att hålla sig vaken.

Det var annars också uppfriskande att uppleva nya ställen: studierna i judaistik tog mig bland annat till Åbo synagoga, judiska begravningsplatsen i Hammarbacka och till och med på exkursion till Israel och Palestina. Resesällskapet till Heliga landet bestod av teol. studeranden och personal från Joensuu, Helsingfors och ÅA och leddes av FIME. En kväll efter dagsprogrammet satt vi med ett litet gäng resenärer någonstans nära Jaffa Road och lyssnade till en grupp som spelade folkmusik med jiddisch-språkig lyrik. Plötsligt dök en livlig amerikansk kvinna fram till lektor Pekka Lindqvist och sade ungefär så här: ”Oh my God, you are Pekka Lindqvist! I can’t believe it’s you! I have read several of your articles! Can I have your autograph?” Hade hon t.om.  Pekkas avhandling i handen? Pekka var förbryllad av uppmärksamheten och vi åboteologer kände oss stolta över att vår lektor är en kändis ända i Amerika! Snart gick sanningen upp.  Mötet var ett organiserat skämt av Helsingforsstuderanden.

En annan kväll, efter en lång dag var vi hungriga och sökte oss till en pub där de också hade mat. Som studerande hade jag ingen stor resebudget så jag tittade på de billigare maträtterna i menyn och bestämde mig för pepper-något! Trodde att jag skulle få njuta av pepperoni eller dylikt (tänkte inte att pepperoni är alltid tillverkat av svinkött).

Snart kom servitören med en liten tallrik fylld med gröna, jättestarka chiliskivor – och inget annat! Hur skulle jag nu hantera detta? Som tur märkte servitören min häpenhet och kom snart med två brödbitar. Hungrig som jag var åt jag upp chilin med brödet. Det sved i ögonen och nästa dag fick jag besöka bussens toalett några extra gånger. Men roligt var det!

Författaren arbetar i dag som Evangeliföreningens (SLEY) distrikschef för Södra Savolax och Kymmenedalen och bor i Kotka.