Hannu Salonoja (årskurs 1969) och Ruth Törnkvist (årskurs 1970) studerade i Münster med hjälp av det sk. Münsterstipendiet. Båda har skrivit om sina minnen från den här lärorika tiden och båda texter publiceras nedan.
Författarna deltar i 100-årsjubileet i Åbo den 5 oktober.
Hannu Salonoja (Münsterstipendiet 1973-74)
Det var en tidig lördagsmorgon vid 9-tiden i slutet av oktober som jag befann mig i kvarteret Hjorten. Denna morgon blev avgörande för min framtid. Professor Gösta Lindeskog ställde en extra fråga utanför Novum. ”Har kandidaten funderat på Münsterstipendiet”? Förstås hade jag läst anslagstavlan men inte desto mera. Vi diskuterade mitt laudaturarbete som skulle behandla tolkningshistoria i Bergspredikan. En dryg månad senare mötte jag herr dekanus och han gratulerade. Ett år vilket blev ett och ett halvt, borta från Åbo lärde mig vad teologi i en katolsk stad betyder. Tiotals kyrkor och kloster, två teologiska fakulteter var ”etwas ganz anderes” vad omgivningen beträffar. Likaså var det igen ett nytt språk och nya traditioner. Die westfälische Landeskirche hade beviljat vår fakultet denna möjlighet och för mig ett äventyr för livet. Det är verkligen så här, därför att jag ännu efter drygt 50 år senare frågar mig hur det var då i Tyskland jämfört med idag. Jag skrev in mig vid båda fakulteterna.
Den katolska kyrkan har en mera omfattande bibel än den protestantiska. Förstås deltog jag i språkvetenskapliga seminarier och samtidigt på den evangeliska sektorn i nytestamentliga seminarier som behandlade samhällsansvar i stil med ”Hat Christus die Sklaven befreit?” Det var knappt för 30 år sedan andra världskriget hade slutat och Tyskland kapitulerat villkorslöst. Spåren syntes överallt och framför allt i tänkandet. Institutum Judaicum hade en östeuropeisk judisk professor, Sofer, som gärna berättade hur Nazies ”passerade” institutet. Min bostad fanns i Hamannstift som inte mera finns kvar men som var en smältdegel. Det var minst 10 – 15 nationaliteter som levde i all sämja. Utom kyrkorna fanns det två studentförsamlingar, den evangeliska och katolska. Studenterna i bådadera blev bekanta. Kontakterna lever än idag. Bader – Meinhof gruppen var mycket aktiv. En vacker dag kom jag från fakulteten och gatan var ”gesperrt”. Polisen hindrade mig att gå direkt hem. Det var en razzia utanför grannhuset. Om det var fråga om den grekiska militärjuntan eller någon annan gruppering blev oklart. I samma hus fanns det en Mensa, studentrestaurangen. Officiellt reste jag till mässan i Leipzig men inofficiellt till ett teologiskt institut med Aleksandr Solzjenitsyns Archipelag Gulag i resväskan. Ännu denna dag vet jag inte vem som betalade resan. Det fanns en ombudsman även i vårt hus. Staten arrangerade ”studieresor” till Berlin för utländska studenter. Mottagningen på hotel Kempinski var en upplevelse, likaså en dag som officiell gäst i DDR:s huvudstad Berlin.
Vad denna period i mitt liv har betytt för mig, kan jag bara helt kort säga med orden “min själ blev kvar där, fast jag flyttade tillbaka”. Teologiskt tänkande är djuplodande. Den bibliska texten är alltid en självklarhet fastän vår tolkning i den lutherska kyrkan avviker från den reformerta traditionen!
Rut Törnkvist (Münsterstipendiet 1974-75)
I Åbo-teologins 100-årsjubileum.
Jag började mina studier vid TF höstterminen 1970 efter att ett år tidigare sökt till medicinska
fakulteten i Helsingfors, men inte kommit in där. Vid den här tiden tyckte jag att teologi var lite
halvflummigt och att man kanske kunde göra mera nytta som läkare, eller eventuellt kombinera
båda kompetenserna. Jag hade varit aktiv i den kristna studentgruppen vid BSS (Björneborgs
Svenska Samskola) så många tog för givet att det var teologi jag skulle studera, medan jag själv
funderade över om jag valde den lätta vägen (inga antagningsprov) medan nytt försök att komma in vid medicinsk fakultet skulle krävt en betydligt större arbetsinsats. Det tog ett tag innan jag började kalla mig teolog, utan sade att jag läste teologi. Studierna visade sig sedan vara synnerligen intressanta, isynnerhet exegetiken där jag fick fördjupa mig i de bibliska texterna på grundspråken, deras tillkomsthistoria och sammanhang. Jag var ju väl förtrogen med bibeltexterna sedan tidigare (som de flesta teologstudenter på den tiden) med både biblisk historia, söndagsskola, bibelstudieplaner och kristen skolverksamhet och läger i bagaget. Den praktiska tillämpningen diskuterades häftigt både med kurskamrater, lärare och framför allt äldre studenter, licentiater i teologiska studentföreningen och i KSÅA (=Kristliga Studentföreningen vid ÅA). 1970 levde vi ju ännu i svallvågorna efter 1968 med med studentrevolter, koloniernas frigörelseprocesser, Kyrkornas Världsråds möte i Uppsala och kyrkornas roll i det hela; befrielseteologi både på det personliga och samhälleliga planet. Årskurs 1970 blev ju också försökskaniner för en studiereform, som stramade upp studierna tidsmässigt, vilket för oss innebar att vi på två terminer förväntades klara av aprobatur i GT och NT, samt religionshistoria, vilket i praktiken betydde att vi delvis samtidigt läste och tenterade av hebreiska för Kalle Illman, medan vi också läste och tenterade av grekiskan för Jukka Thurén som hade ett outtröttligt intresse för grammatik och dess tillämpningar. Jag insåg ju snart att det gällde att sitta med på alla timmar oberoende av om man hunnit läsa igenom ”läxan” eller inte. Kommer ännu ihåg en gång när det blev min tur att läsa i Novum och bena ut ord och grammatik med föga framgång, när Jukka Thurén till slut frågade mig om ordet kai (och) också var obekant. Det var mycket som hände i början på 1970-talet. Vi firade och organiserade alternativt julfirande, besökte fängelser, hade häftiga diskussioner om kyrkornas samhällsansvar, bistånd och mission i retur.
När det s.k. Münsterstipendiet lediganslogs vårterminen 1974, beslöt jag att söka det. Min studiekamrat Hannu Salonoja hade ju fått det 1973-74, och både Kalle Illman och Kalle Sandelin hade haft stipendiet och talade mycket varmt om det. Dessutom fanns Olav Johansson där redan, prästvigd för den tyska evangeliska kyrkan och arbetade som sjukhuspräst. Det flesta som haft stipendiet skrev eller samlade material för sin gradualavhandling där. De tyska terminerna ”Semester”, uppdelade på Winter och Sommersemester var ju ngt annorlunda än våra höst- och vårterminer, så jag rådgjorde med både Kalle Illman och Kalle Sandelin, som bekräftade att det nog var på vårvintern efter påsk, som de hade rest iväg. Jag hade GT som huvudämne och hade sedan på cum och laudaturnivå Bertil Albrektsson som professor innan bibelkommissionen tog över honom i Uppsala. Jag fick stipendiet (var ende sökande) och skickade iväg ett brev på min bästa skoltyska med meddelande om att jag skulle resa veckan därpå och hoppades att det skulle lösa sig med boende och annat praktiskt. Vad jag inte visste då var att Hannu hade förlängt sitt stipendium och att det inte var tänkt att det skulle komma någon ny stipendiat den terminen. Vad jag förstod först senare var, att det uppstod en viss panik i Landeskirche Westfalen som stod för stipendiet, men det fanns ju ingen tid att be mig ta vändande tåg tillbaka till Åbo.
Man anländer mitt i natten till Münster. Jag frågade mina medpassagerare i kupén om nästa station var Münster, och när tåget saktade in och stannade ryckte jag till mig mina kappsäckar och gick raskt mot dörren och försökte öppna den. Visserligen såg det rätt mörkt ut, men tåget var ju långt… Innan jag hann kliva ner i ingenstans kom en av medresenärerna rusande efter mig och förklarade att detta ännu inte var den stora staden Münster. Antagligen hade vi stannat för att invänta mötande tåg. Glädjen och lättnaden var oerhörd när jag sedan steg av på Münster Hauptbahnhof och möttes av en hel välkomstdelegation: Hannu Salonoja, Raimo Huikuri och Olav Johansson, så jag kastade mig om om halsen på alla tre. Olav var ju stadd vid både bil och prästgård och förklarade att jag skulle övernatta hos honom och nästa dag skulle han tillsammans med Hannu köra mig till Volkeningheim, det studenthem där jag skulle bo (Hannu och Raimo bodde i grannstudenthemmet, Hamannstift, ett studenthem för manliga teologer). Ännu en överraskning väntade mig när jag vaknade på morgonen. Jag filade på lämplig tysk godmorgonfras vid mitt första möte med den tyska student som också bodde i prästgården. Han hade studerat svenska och ville gärna tala svenska med mig. Den första veckan i Münster sov jag på en soffa i gästrummet i Volkeningheim, och sedan kunde jag flytta in i ett av de allra mista rummen som blivit ledigt i våning 3, Flur 3. Hannu som redan var gammal i gamet, eskorterade mig överallt; till Stadtamt (jag skulle ju uppvisa pass och bli registrerad och få uppehållstillstånd som studerande), och även till Kaiser Wilhelms Universität för att också där kunna skriva in mig officiellt som studerande. Efter att jag avlagt den kurs i tyska som anordnades för utländska studenter och fått godkänt, var jag ordentligt inskriven (man kunde gå på föreläsningar och seminarier utan att vara inskriven, men jag tyckte väl att det var det minsta jag kunde göra. Många av de andra utländska studenterna hade ju aldrig kommit i kontakt med något germanskt språk, än mindre dess grammatik). Då jag kom mitt i terminen, passade jag att gå på alla seminarier och kurser som verkade intressanta.
Det finns både ett evangeliskt och ett katolskt universitet, samt olika institut, för mig det viktiga Institutum Judaicum med den store Herrn Professor Rengstorf som ledare och Professor Zwi Sofer, en östeuropeisk jude som hade kurser i jiddish och judisk folkloristik bl a. Volkeningheim var säte för ESG (=die Evangelische Studentengemeinde) med två studentpräster anställda, Fritz Hufendiek och en amerikan, Clark. Fritz bodde i prästgård på området, och hemma hos honom var det alltid ”kyrkkaffe” efter studentgudstjänst varje söndag i kyrkan snett över gatan. I källarvåningen bodde ofta ngn utländsk student för kortare eller längre tid, som ännu inte fått studentrum/studieplats uppehållstillstånd mm. Inför min första söndag i Münster frågade jag en tysk student in min studentkorridor var denna kyrka låg. Monika tog mig till köket och pekade snett över gatan och undrade om jag hade något emot att hon följde med, vilket jag naturligtvis inte hade, vilket lett till en vänskap som varat i 50 år, med ömsesidiga besök i både Sverige och Tyskland.
Münster är fullt med kyrkor, både evangeliska och katolska, och när det ringer till gudstjänst på söndag är det en öronbedövande klang som garanterat väcker alla sjusovare. Det finns ett talesätt: Det regnar alltid i Münster, och när det regnar och kyrkklockorna klämtar är det söndag. Det var en speciell söndag (mig veterligen finns den bara i Tyskland). Någon form av Bot- och böndag. Dessutom handlade en av texterna om att lyda överheten. Jag undrade i mitt stilla sinne vad en tysk präst skulle göra av de här texterna med tanke på den tyska närhistorien. Längst fram i kyrkan skymtade jag bara ett grått hår (Fritz hade grånat väldigt tidigt) och en svart ”Lutherkappa”, som var den vanliga utstyrseln för en luthersk/evangelisk präst. Vita albor och färggranna korkåpor associerades med katolicism. Predikan föll däremot på läppen. Det var naturligtvis regnigt och ruggigt och efteråt inbjöds till ”kyrkkaffe hos Fritz i prästgården vid Volkeningheim. ESG- studenterna skötte det praktiska te eller kaffe, några torra kex, ingenting vad jag skulle ha associerat till som gott kaffebröd. Sedan bjöds det runt olika former av snaps, det var ju verkligen ruggigt både ute och inne. Där och då beslöt jag mig att lära mig tyska ordentligt. Innan jag hade lyckats fila på en mening (även om snapsen lättade något på tungans band), hade ju diskussionen för länge sedan böljat vidare. Jag kom senare att bli aktiv inom ESG och satt med i styrelsen, så jag lärde mig tom att skriva protokoll, en syssla som cirkulerade i styrelsen.
I statuterna för Volkeningheim står det att minst hälften av studenterna skall vara utländska. Detta betydde att vi var en otrolig blandning av nationaliteter, religioner och mänskor. Varje våning hade sin talesperson. Det fanns Mensa, studentmatsal där studenter för en billig penning kunde få ett ordentligt mål varm mat. För den som inte gillade Eisbein t ex, var fredagen alltid ett säkert kort; då var det fisk. För det mesta fixade jag maten själv i vårt primitiva kök; 4 separata gaslågor. Ingen ugn. Några studenter hade skaffat sig en s.k. Backhaube, en sorts bakugn i aluminium som drevs med el, och när maten/kakan/pirogen var klar öppnade man ”Locket”. Där kämpade olika dofter o odörer om syret. Afrikanskorna kokade sin torrfisk, chilenarna lyckades baka empanadas (en sorts köttpirog), grekiskan tillverkade sin egen youghurt och vi övriga kokade och stekte efter bästa förmåga. Kackerlackorna trivdes bakom skåpen och det ramlade ju alltid ner mat på golvet, så det kunde vara ganska livfullt när man tände sent på kvällen eller tidigt på morgonen. När vi hade ”Flurfete” (Våningsfest) hade vi ritat vackra affischer med en rad kackerlackor som vandrade i rad mot Flur 3) Föreståndarinnan, Frau Jakobsen, blev mycket upprörd, och det blev räfst och rättarting (och kackerlackssanering). I Volkeningheim hölls det olika internationella fester och kvällar, solidaritetsaftnar med mat, sång och dryck, isynnerhet efter kuppen i Chile när Alliende störtades och Pinochet kom till makten. Många av de chilenska flyktingarna kom till Tyskland, och många kom till Münster och flera av dem landade i Volkeningheim. Ibland talades det mera spanska än tyska i vår korridor. Även här uppstod vänskapsband för livet. Studentprästerna både på den evangeliska och katolska sidan hade fullt upp. Latinamerikanskt tidsbegrepp var ju ngt annat än tysk punktlighet. Ordnade vi en fest, ofta var det en avskedsfest för någon utländsk student som skulle återvända till hemlandet, bjöd vi chilenarna att komma minst 2 timmar tidigare, så fanns det en chans att de dök upp när festen var igång och bidrog med gitarrmusik, sång och dikt. Det fanns naturligtvis även nordiska studenter i Münster, allt från finländare (flera läste medicin), danskar och norrmän, och vi firade b la lilla jul och Midsommar tillsammans i olika konstellationer. Även någon finsk gudstjänst firades då prästen för lämplig finsk ”församling” i Tyskland besökte Münster. Då ställde dom finska studenterna upp med hederligt kyrkkaffe med hembakt.
Talar man om Münster, måste man även nämna torget. Det är torgdag onsdag och lördag. Då kan fattiga studenter fylla på förråden. Strax före stängningsdags slumpade försäljarna bort grönsaker, frukt, ett fantastiskt utbud av blommor, och s.k. Scheisseier, smutsiga ägg och mycket mycket mer. Det var nära till Holland, så utbudet av ost, grönsaker och blommor var enormt. Även en fattig student från Finland kunde unna sig otroliga blombuketter till ett billigt pris. Ett av oststånden hade alltid de längsta köerna. Ägaren, flankerad av den närmaste familjen, var en glad man som frikostigt bjöd på smakbitar åt alla som stod i kön. Man kunde köpa olika ”studentpåsar” för några D-mark och då fick man rikligt med olika sorters ostbitar, mycket Gouda ”jung, mittelalt och alt”, perfekt mogna brie, som skulle ätas genast mm. Studentpåsarna finns kvar, idag i Euro. Nu är det sonen med fru, barn och barnbarn svågrar och svägerskor som tagit över. Varje vår som jag besökt Tyskland och Münster gör vi en nostalgiutfärd till Folkeningheim (som nu hotas av stängning, pga de stora kostnader som en ny helrenovering av byggnaderna skulle kräva) och ett torgbesök. Förutom den obligatoriska Matjeshering mit Brötchen, handlar jag alltid ost och hälsar till ”Urfadern” från ”die rotharige Finnin”.
För min egen teologiska och personliga utveckling hade Münstertiden en enorm betydelse. Förutom att jag lärde mig att obehindrat tala och läsa tyska, hade jag förmånen av att ha tillgång till både en katolsk och evangelisk fakultet. I den katolska gick jag på föreläsningar och seminarier i pastoralteologi och själavård. I den evangeliska gick jag på föreläsningar och seminarier i Romarbrevet NT naturligtvis i GT. Jag använde mig flitigt av seminariebiblioteket för att samla material till min pro graduavhandling om Höga visan, likaså huvudbiblioteket som just höll på att digitaliseras. Ett seminarium i Wissenschaftsteori och Theologi tyckte jag lät intressant och lyckades tom prestera ett Schein med hjälp av en tysk student som var mig behjälplig med att göra bisats till huvudsats och tvärtom. Jag insåg snart att jag inte skulle kunna börja skriva på min gradu i Münster. Det intensiva tyska språkbadet gjorde att alla eventuella andra språk försvann, och svenska skulle blivit till svensktysk rappakalja, så jag nöjde mig med att kopiera kopiöst med tyskt material och skriva gradun i Åbo. En finsk student Riitta, som läste Journalistik, hade väldigt roligt åt min talade tyska. Hon tyckte jag talade med tydlig finlandssvensk språkmelodi. Det närmaste jag kommit att bli tagen för infödd, var när de trodde att jag var från Holland eller Ungern. Tiden i ESG blev väldigt avgörande för mig.
Med studentprästerna besökte vi DDR en par gånger och träffade studentprästerna där och deras studentförsamlingar. En hel del tysk teologisk litteratur var förbjuden i DDR, bl a Gollwitzer (som ju varit i rysk krigsfångenskap och skrivit många bra böcker ur ett fredsperspeketiv). Fritz och Clark packade sina bilar fulla med teologisk litteratur och oss ESG studenter och lyckades föra in alla böcker de hade med sig till DDR-studentprästens stora glädje. På hemvägen från en av dessa DDR resor körde vi runt i Berlin i Fritz bil för att hitta nyheten Pizzeria. Till slut hittade vi den och åt våra första pizzabitar som vi kunde skryta med hemma i Münster.
På Institutum Judaicum Delitschianum i Münster läste jag jiddisch för Herrn Zwi Sofer med en liten grupp studenter med udda intressen. Han föreläste även om judisk folkloristik. Han organiserade en resa till Antwerpen, och med två kleinbussar åkte vi iväg Herrn Professsor Rengstorf med trevlig fru, och vi studenter. När vi kom till gränsen frågade gränspolisen bara om alla var tyskar (tyskarna kunde ju resa på sitt vanliga ID-kort) och jag min dummer gav mig till känna som icketysk. Jag hade inte tänkt på att ta med passet. Jag skämdes som en hund. Vi blev ju försenade ngn timme innan de hade fått kontakt me Stadtamt i Münster och kunde verifiera att jag hade både pass och uppehållstillstånd i Tyskland. Herrn Professsor R var märkbart irriterad, men fru R var ju glad och trevlig som vanligt. De judiska kvarteren i Antwerpen ligger bakom huvudjärnvägsstation och vi var naturligtvis inbokade på ett judiskt hotell. Herrn Sofer skötte pratet på jiddisch. Vi besökte diamantsliperierna som fortfarande drivs av judiska yrkesmän, tidningsredaktionen för den jiddishspråkiga tidningen, och en judisk skola för lågstadiet där vi flickor ombads knyta en schalett om håret. Läraren var en ung man i svart med de traditionella kindlockarna. Överhuvudtaget var den manliga klädseln i de judiska kvarteren den traditionella med lång svart rock, svart hatt och svarta byxor.
Vid terminens slut bjöd Herrn Sofer hem oss till sig. Vi flickor fick i uppdrag att inhandla olika livsmedel från Kosherbutiker i Münster. På min lott blev det att inhandla sötsaken Halva och sillfiléer, så jag kände mig riktigt på min mammas gata. Någon form av Sill a la russ skulle jag väl få till. Själv stod Herr Sofer för Vodkan och saltgurka och honung. Själv hade han en otrolig historia. Kommen från enkla förhållanden som en östeuropeisk jude studerade han i Wien i
Österrike och bodde på studenthem. De rikare studenterna ställde ut sina skor utanför dörren för att städerskan skulle putsa dem. Det gjorde aldrig Herr Sofer. Städerskan hade en son som hade någon form av ögonsjukdom och Herr Sofer hjälpte henne att få kontakt med en judisk läkare som opererade sonen, så han blev återställd. När Hitler tagit makten och det blivit dags för Anschluss av Österrike, hade städerskans son uppsikt över huset där Herr Sofer bodde, men han angav honom aldrig för Nazisterna. Herr Sofer var yrkescellist och spelade i orkestern i Wien, när SS-soldaterna stod på vakt i konsertsalen. Han lyckades även undvika att få J instämplat i passet. Han emigrerade sedan till Israel. Tiden i Israel var en känslig fråga. Man skulle inte kritisera Israel för ockupationer och övergrepp, absolut inte. Men han trivdes inte där, så på olika vägar tog han sig tillbaka till Europa och Tyskland och hamnade i Münster. Som jag uppfattade det tog Herrn Professor Rengstorf honom under sina vingars skugga på sitt institut där han levde och verkade när jag råkade vara stipendiat i Münster.
Det skulle finnas hur mycket som helst att berätta. Hannu Salonoja har skrivit om resorna till Berlin och DDR som de utländska studenterna bjöds på för en symbolisk summa. Ischtarporten i original från Babylon som finns i Pergamonmuseet i Berlin gjorde ett outplånligt intryck mig. Till sist: Har du möjlighet att söka ett stipendium eller studera utomlands. Gör det! Har du möjlighet att söka Münsterstipendiet och har åtminstone rudimentär skoltyska. Gör det! Har du
inte läst tyska, se till att du gör det!
