Min dagliga närvaro på teologin tog slut i och med coronaepidemin. När akademin till slut öppnade igen efter epidemin hade utrymmena på teologin krympts ned så att det inte längre fanns några arbetspunkter för icke anställda forskare, och dessutom blev jag officiellt pensionär under pandemin. Men fortfarande föreställer jag mig samtal på förmiddagens kaffepaus, i mitt fall i Tryckerihuset, efter att under årens lopp ha suttit i såväl Theologicum, Annexet som Reuterska huset. I början av pandemin gick man in för virtuella kaffepauser, vi loggade in på Zoom varje vardag kl. 10, en del med kaffemugg, andra utan. Sedan falnade intresset, ofta loggade jag in utan att någon var där. Och nu nöjer man sig med förmiddagskaffe en gång i veckan.

Mina första kaffepauser inträffade 1986 då jag arbetade som t.f. assistent i systematisk teologi (sic!). Deltagare jag minns från den tiden var professorerna Fredric Cleve (SyT), Bengt Ingmar Kilström (PT [tf.]), Karl-Johan Illman (GT) och Karl-Gustav Sandelin (NT), samtliga numera avlidna. Med Sandelin sträckte sig min kaffebordsgemenskap över 25 år, ända tills han blev ekenäsbo på heltid. Som kuriosum kan jag nämna, att mitt namn (och inte bara mitt) nämns i förordet till några doktorsavhandlingar med anledning av givande samtal på kaffepauserna. Sandelin framhöll ofta deras sociala betydelse.

Bloggförfattaren med en annan trogen kaffepausdeltagare, Karl-Gustav Sandelin, på Gustav Strömsholms disputation 1997.

Vi pratade egentligen aldrig om trivialiteter. Våra samtal gick på djupet. Vi pratade både som teologer och som religiöst engagerade människor. En viktig ingrediens var den teologiska tvärvetenskapligheten – alla ämnen var representerade. Efter studenttiden kan man ju som doktorand och forskare isolera sig i en fackbubbla, men med kaffegemenskapen bevarades bandet till de andra ämnena, och vi lärde oss så mycket av varandra. Merete Mazzarella skrev en gång att då det i en nekrolog heter att n.n. delade gärna med sig av sin kunskap, så är det inte nödvändigtvis positivt menat. Så var det inte på våra kaffepauser, vi törstade efter den kunskap som kollegerna beredvilligt lät komma oss till del.

Som religiöst engagerade människor figurerade naturligtvis också kyrkolivet i våra samtal. Så klart fanns det skillnader i vårt engagemang. En del hade mer eller mindre medvetet låtit bli att bli prästvigda medan andra var måna om att framhålla att de inte var enbart akademiker utan också präster. Och så fanns det ju såväl blivande som före detta biskopar i sällskapet. Vårt förhållande till kyrkolivet kan kanske bäst sammanfattas som kritisk solidaritet.

Jag nämnde i början några delvis länge sedan döda kolleger som jag fått dela gemenskapen med. Men jag har också fått göra det med upp till inemot 40 år yngre forskare. Det har också varit mycket värdefullt, och tack vare dem är jag inte en så främmande fågel då jag numera då och då tittar in på vårt campus. Då jag för ett par år sedan deltog i Kyrkodagarna i Mariehamn slogs jag av hur ofantligt många människor jag kände bland deltagarna, trots att jag inte är präst och aldrig varit förtroendevald i kyrkan. Det som gett mig ett sådant kontaktnät är 40 års närvaro på TF/Teologin i Åbo.