År 1976 blev jag färdig teologie magister. Jag fortsatte trots allt att studera en rad ämnen på det som då kallades laudaturnivå. För min kommande licentiatexamen i teologisk etik med religionsfilosofi behövde jag ett högre biämne. Och med tanke på det lektorat i systematisk teologi som jag siktade in mig på, behövde jag några ämnen till.
Det ledde bl.a. till att jag läsåret 1977-78 aktivt tog del i högre seminariet i religionshistoria. Där samlades en heterogen samling yngre forskare. Den dåvarande professorn i religionshistoria, Haralds Biezais, hade en förmåga att entusiasmera också oss som hade sitt huvudämne på annat håll. Med var bl.a. Kalle Sandelin, senare professor i NT, blivande GT-docenten Nils Martola, religionssociologen Susan Sundback som skulle bli professor i sociologi, doktoranden Tore Ahlbäck som blev föreståndare vid DI samt överbibliotekarie vid ÅAB, psykologen Kaj Björkqvist som sedermera blev professor i utvecklingspsykologi i Vasa, Bertel Wahlström blivande doktor i filosofi och rektor för Katedralskolan i Åbo, samt undertecknad.
Professor Biezais skulle gå i pension 1978 och i maj 1978 höll han sitt sista seminarium. Jag hade äran att vara den sista som lade fram en text. Min uppsats var en analys av olika sätt att se på teologi och på religionsvetenskap som vetenskapliga verksamheter.
Titelbladet på uppsatsen.
Ett högre seminarium i religionshistoria några år tidigare än det seminarium inlägget berättar om. Från vänster: Tore Ahlbäck, Haralds Biezais, oidentifierad kvinnlig studerande, Bertel Wahlström (vars pro gradu-avhandling behandlades), Nils Martola, samt troligen Susan Sundback.
Professor Biezais hade en dramatisk bakgrund. Före andra världskriget var han präst i lutherska kyrkan i Lettland och teologisk forskare vid universitetet i Riga. Hans doktorsavhandling behandlade Albert Schweitzers etik. Under kriget var han, under svåra omständigheter, tvungen att fly sitt hemland. Det berättas att hans teologiska meriter inte imponerade på ledande personer då han ville finna en plats vid Uppsala universitet. Följden blev att han övergav teologin och doktorerade i religionshistoria. Han skrev en rad tjocka verk om förkristna religioner i Lettland. Professor i Åbo blev han i början av 70-talet.
Biezais’ bakgrund var sannolikt anledningen till att han hade ett hatkärleksförhållande till teologi och till teologer. Ämnet för min uppsats våren 1978 gjorde att han var rätt känslomässigt engagerad redan i början av seminariet. Han tycktes uppskatta min text. Den gav honom anledning att inleda med en utredning av hur en lång rad internationella forskare både inom teologi och inom religionshistoria inte lyckats lägga den egna trosuppfattningen åt sidan i sin forskning. Det som de sysslat med kunde i så fall inte kallas vetenskap, var hans budskap.
Då han tystnat bad Kalle Sandelin om ordet. De som kände Kalle, vet att han inte hade något emot att provocera litet då och då.
”Jag vill tacka professor Biezais för denna intressanta PREDIKAN!” sade han.
Reaktionen lät inte vänta på sig.
”’PREDIKAN’! Det här är ett vetenskapligt seminarium och här predikas inte! Om doktor Sandelin inte förstår det här, så kan doktor Sandelin gå ut!”
Varpå min gode vän och kollega Kalle tog sina papper, reste sig och tågade ut.
Situationen var svår för mig, minns jag. Min omedelbara reaktion var att ta Kalles parti och också lämna rummet. Men jag satt ju där med min uppsats som skulle behandlas och, hoppeligen, godkännas.
Nå, seminariet fortsatte, också om stämningen var något dämpad. Och professor Biezais, som jag på många sätt uppskattade och tyckte om, gav mig ett gott vitsord. Vid det sedvanliga postseminariet på Hämeenportti kunde vi ren se på episoden som ett nästan dråpligt möte mellan två starka personligheter.