Nu tar vi en paus och återupptar bloggandet igen på v. 34. Tretton inlägg har publicerats under våren. Har du läst dem alla? Ifall inte, kan du helt enkelt rulla neråt för att komma till de äldre inläggen, eller alternativt gå via arkivlänkarna i den högra kanten.

Observera att anmälningen till 100-årsfesten har öppnats. Länken hittar du där uppe, i den övre navigeringsbalken. Där finns också info om höstens teologtorsdagar.

Trevlig sommar!

Under min gymnasietid i Tampereen yhteiskoulun lukio fick jag en idé om att jag borde söka till Åbo Akademi för att studera teologi i stället för vid någon av de finskspråkiga alternativen. Vid fjärde försöket fick jag minimipoäng i språkprovet och jag kunde påbörja mina studier på svenska. Mitt andra alternativ skulle ha varit att studera klassisk filologi vid Åbo Universitet. På den tiden kunde man söka till flera universitet och sedan fritt välja mellan de studieplatser man fått.

När jag kom till Åbo hösten 2014, stod i kön för att skriva mitt namn i matrikeln (jag tror att vi var den sista eller nästsista årskursen att göra det), och samtidigt lyssnade på de svenska konversationerna runtomkring mig, så började jag plötsligt ifrågasätta mitt val. Varför är jag här och inte på den där kullen där de pratar finska?

Men valet var rätt även om jag ibland tvivlade på det. Jag har senare fått höra att man i början trodde att jag var en ganska allvarlig person. Problemet är dock att man faktiskt behöver behärska ett språk för att kunna låtsas vara rolig. Det tog mig hela hösten innan jag kunde skämta så att de andra i Mysis (mysrummet där studerande trivs; det fanns vid den tiden i Reuterska huset) åtminstone log. När jag efter långa dagar i svenskt språkbad började tappa finska ord där hemma, så började min hustru i kärleksfull irritation svara på ryska som hon hade studerat. En ny nivå i de kommunikationsproblem som i allmänhet tycks finnas i äktenskap. Och vi som precis nyligen hade gift oss!

Det finns flera goda minnen. Jag har en minnesbild av Ina Laakso, som senare blev styrelseordförande för Åbo Akademis Studentkår, sittande på huk utanför Reuterska. Det regnade litet och hon höll ett paraply över sig samtidigt som hon kokade kycklingben inför sedermåltiden.

Den första höstfesten var också ett slags kulturchock. Professorn i kyrkohistoria Ingvar Dahlbacka höll personalens tal. Han talade på Teriärvdialekt och man kunde genast lägga märke till österbottningarna på festen. De var de enda som kunde följa med talet. Jag skrattade förbehållsamt tillsammans med andra. Men till skillnad för blondin i det klassiska blondinskämtet* förstod jag aldrig vad det handlade om.

När Teologiska Studentföreningen (TSF) fyllde 50 år 2017 var vi på en studieresa till Israel tillsammans med universitetslärare Pekka Lindqvist. En äldre medlem i vårt “gula gäng” som brukade studera tillsammans i gula huset (Theologicum), Lukas Brenner, hade varit med på en tidigare resa med Pekka. Han tipsade mig att ifall Pekka föreslår något, så ska man alltid tacka ja och följa med. Det gjorde jag och det var värt alla blåsor på fötterna, törsten i hettan och andra “obekvämligheter” som orsakades till exempel av kvällspromenaden till Olivberget extra curriculum. Kursen som studieresan var del av kan anses vara en föregångare för temakurser som numera ordnas årligen med stöd av Polin-institutet. När jag nästan alltid varit bland de sista har det varit fint att äntligen vara med när något nytt har påbörjats.

Skribenten på samariernas heliga berg, Garissim, i maj 2017.

Jag är tacksam för mitt galna beslut att komma till Åbo Akademi. Teologi vid ÅA är speciellt också därför att tröskeln mellan personalen och studerandena är obefintlig. Jag kommer ihåg att när jag skrev min kandidatavhandling om det salomonska templet och frågade professor Antti Laato om några böcker som jag inte kunde hitta (de fanns antagligen i hans rum). Dagen efter hittade jag ett litet templet byggt av de böcker jag hade frågat efter vid min vanliga studieplats i gula huset. En liten hälsning av Antti var inkluderad.

* Varför skrattade blondin på fredag? Hon hörde ett skämt på måndag. (Orig: Miksi blondi nauroi perjantaina? Hän kuuli vitsin maanantaina.)

Författaren jobbar som projektforskare i projektet Jesaja i gränslandet mellan judiskt och kristet.  Redaktionens påpekande: När inlägget publiceras må den 10 juni, har Topias just blivit vald till Polin-institutets post-doc tjänst, i vilken han börjar mot slutet av året.

År 1976 blev jag färdig teologie magister. Jag fortsatte trots allt att studera en rad ämnen på det som då kallades laudaturnivå. För min kommande licentiatexamen i teologisk etik med religionsfilosofi behövde jag ett högre biämne. Och med tanke på det lektorat i systematisk teologi som jag siktade in mig på, behövde jag några ämnen till.

Det ledde bl.a. till att jag läsåret 1977-78 aktivt tog del i högre seminariet i religionshistoria. Där samlades en heterogen samling yngre forskare. Den dåvarande professorn i religionshistoria, Haralds Biezais, hade en förmåga att entusiasmera också oss som hade sitt huvudämne på annat håll. Med var bl.a. Kalle Sandelin, senare professor i NT, blivande GT-docenten Nils Martola, religionssociologen Susan Sundback som skulle bli professor i sociologi, doktoranden Tore Ahlbäck som blev föreståndare vid DI samt överbibliotekarie vid ÅAB, psykologen Kaj Björkqvist som sedermera blev professor i utvecklingspsykologi i Vasa, Bertel Wahlström blivande doktor i filosofi och rektor för Katedralskolan i Åbo, samt undertecknad.

Professor Biezais skulle gå i pension 1978 och i maj 1978 höll han sitt sista seminarium. Jag hade äran att vara den sista som lade fram en text. Min uppsats var en analys av olika sätt att se på teologi och på religionsvetenskap som vetenskapliga verksamheter.

Titelbladet på uppsatsen.

Ett högre seminarium i religionshistoria några år tidigare än det seminarium inlägget berättar om. Från vänster: Tore Ahlbäck, Haralds Biezais, oidentifierad kvinnlig studerande, Bertel Wahlström (vars pro gradu-avhandling behandlades), Nils Martola, samt troligen Susan Sundback.

Professor Biezais hade en dramatisk bakgrund. Före andra världskriget var han präst i lutherska kyrkan i Lettland och teologisk forskare vid universitetet i Riga. Hans doktorsavhandling behandlade Albert Schweitzers etik. Under kriget var han, under svåra omständigheter, tvungen att fly sitt hemland. Det berättas att hans teologiska meriter inte imponerade på ledande personer då han ville finna en plats vid Uppsala universitet. Följden blev att han övergav teologin och doktorerade i religionshistoria. Han skrev en rad tjocka verk om förkristna religioner i Lettland. Professor i Åbo blev han i början av 70-talet.

Biezais’ bakgrund var sannolikt anledningen till att han hade ett hatkärleksförhållande till teologi och till teologer. Ämnet för min uppsats våren 1978 gjorde att han var rätt känslomässigt engagerad redan i början av seminariet. Han tycktes uppskatta min text. Den gav honom anledning att inleda med en utredning av hur en lång rad internationella forskare både inom teologi och inom religionshistoria inte lyckats lägga den egna trosuppfattningen åt sidan i sin forskning. Det som de sysslat med kunde i så fall inte kallas vetenskap, var hans budskap.

Då han tystnat bad Kalle Sandelin om ordet. De som kände Kalle, vet att han inte hade något emot att provocera litet då och då.

”Jag vill tacka professor Biezais för denna intressanta PREDIKAN!” sade han.

Reaktionen lät inte vänta på sig.

”’PREDIKAN’! Det här är ett vetenskapligt seminarium och här predikas inte! Om doktor Sandelin inte förstår det här, så kan doktor Sandelin gå ut!”

Varpå min gode vän och kollega Kalle tog sina papper, reste sig och tågade ut.

Situationen var svår för mig, minns jag. Min omedelbara reaktion var att ta Kalles parti och också lämna rummet. Men jag satt ju där med min uppsats som skulle behandlas och, hoppeligen, godkännas.

Nå, seminariet fortsatte, också om stämningen var något dämpad. Och professor Biezais, som jag på många sätt uppskattade och tyckte om, gav mig ett gott vitsord. Vid det sedvanliga postseminariet på Hämeenportti kunde vi ren se på episoden som ett nästan dråpligt möte mellan två starka personligheter.