Jag har alltid haft lite svårt att kalla mig teolog. Än idag har jag inte helt på klart varför jag valde att börja studera teologi, men någon sorts teolog blev det av mig. Jag hittade ganska snabbt en gemenskap i Åbo (dels eftersom teologin ju är känd för att locka en viss procent Borgåbor). På mitt andra studieår blev jag aktiv i TSF och det var bara början på all möjlig aktivitet. Jag tror jag nog egentligen höll på med annat mer än jag studerat, men utexaminerad blev man ändå. Det är svårt att välja ut något specifikt minne. Jag känner mig lyckligt lottad av att ha fått så mycket utav den tiden.

Gulisintagning anno 2013. Team RaittanTaittan tog hem vinsten!

Jag gillade att man genast lärde känna äldre studeranden, som skrattade åt oss i Mysis då vi stackars små gulisar var stressade inför första tenten på universitet, i kyrkohistoria. Det fanns på något vis hela tiden en trygghet, att ha människor som lite visade glimtar ur livet på TF liksom på akademin.

Även om det var och är fint, riktade jag mig utåt ganska fort. Jag hade många vänner som studerade någonting helt annat och det var inte helt ovanligt att jag på något vis blev en brygga mellan dessa två. Endera kom jag till Mysis och berättade om bravader som ägt rum i andra ändan av akademin, eller så var jag på en fest där jag (än en gång) fick förklara hur det här med teologi riktigt fungerar och varför jag nu som teolog kan sitta här på fest egentligen. Ibland kändes det ganska tungt, att snurra mellan två världar och kanske “argumentera” för sin existens i båda, men samtidigt är jag glad att jag gjorde det. Jag hoppas att jag kanske kunnat vara med och vidga fleras vyer i olika saker, även om det ibland varit ensamt. Mina egna vyer blev i alla fall vidgade. Framförallt var det fint att vid exempelvis årsfester vid sången O gamla klang och jubeltid vara den enda i en sal av över hundra personer som sjunger meningen om teologer. Visst existerade vi också! Men att alltid ha tryggheten att komma “hem” till Mysis igen.

Trygga Mysis, här den sista stunden från Reuterska Mysis (2015)

Min sociala personlighet förde mig till andra föreningar och olika studentrepresentantuppdrag, som utvecklade mina kunskaper ytterligare och som också formade mig något enormt. Ett speciellt tack riktar jag till Åbo Akademis Studentkår. Det var fint att verka där som en i ledet av andra teologer som tidigare valde att ge en insats för alla akademins studerandes bästa.

Min studietid kunde sägas ha avslutas abrupt då pandemin slog till våren 2020, men det var i samma tider som jag ansökte om mitt magistersbetyg, så för en som var så inne i studielivet gick jag inte miste om något då allt blev stillastående (mina sympatier till alla de vars studietid drabbats). Jag fick ut mer än jag önskat av studietiden, på bästa möjliga sätt. Dock att hämta ut sitt examensbetyg på Kuppis Citymarket var inte direkt den festliga stämningen jag önskade som avslut, men man får väl se det som det sura bäret på en nästan för söt kaka.  Tack teologin.

Examensbetyg uthämtat från Kuppis Citymarket

Ina Laakso

Studerade 2013-2020

Ungdomlig entusiasm och vilja att påverka kan ibland kollidera med äldres erfarenhet. Så skedde även för mig då jag i egenskap av studentrepresentant i fakultetsrådet vid ett tillfälle tog ut svängarna lite väl mycket och yttrade mig obetänksamt.

Det torde ha varit i slutskedet av studierna år 1984 då fakultetsrådet behandlade ett ärende. Jag har glömt vad det handlade om men vi förde i rådet en lång diskussion och alla var eniga utom lektorn Kalle Sandelin som ivrigt förfäktade en helt diametral åsikt. Diskussionen ledde ingenvart, men Kalle höll fast vid sin ståndpunkt som han absolut ville driva igenom.

I det skedet bad jag om ordet och påpekade att det är dags att fatta beslut och att vi inte i det oändliga kan lyssna till lektor Sandelins försök att få oss andra att ändra ståndpunkt. Sedan tillade jag – mycket obetänksamt – att Sandelins agerande påminner om något slags minoritetsterrorism då han så envetet försökte driva igenom sin egen ståndpunkt trots att alla andra var av annan åsikt.

Mitt ordval var inte det mest lämpliga och den gode Kalle flög bokstavligen i taket och krävde att få antecknat till protokollet att studerande Ekstrand kallade honom minoritetsterrorist.

Vid det här laget började en viss olustkänsla sprida sig i magtrakten. Samtidigt såg jag att professorn i kyrkohistoria, Bill Widén småleende bad om ordet och sade: ”Om Sandelin önskar få detta antecknat till protokollet så vill jag också få antecknat till protokollet att det är 24 grader varmt på Mallorca i dag.”

Bill Widén var som tidigare rektor för Åbo Akademi insatt i mötesjuridiken, och ville med sitt uttalande påpeka för Sandelin att man inte kan anteckna vad som helst till protokollet, utan endast sådant som har med sakinnehållet i det aktuella ärendet att skaffa.

Vid det här laget hade dock Sandelin fått nog av både mitt mindre lyckade ordval och professor Widéns ironiska kommentar. Han reste sig resolut och meddelade att han p.g.a. ett hastigt påkommet illamående önskade avlägsna sig från mötet.

Historien fick dock ett lyckligt slut. Jag gick efter mötets slut till Sandelins arbetsrum och bad honom om ursäkt för mitt ordval. Sandelin – som var känd för sin impulsivitet – hade också vid det här laget lugnat sig lite så vi drog ett streck över hela ”minoritetsterrorismen”.

Vi förblev goda vänner och även kolleger under några år och jag hade också förmånen att besöka Kalle och hans fru Ringa i deras pensionärsbostad i Ekenäs. Slutet gott, allting gott! Och frid över Karl-Gustav Sandelins minne!

Teologie doktor Tor Krook var kyrkoherde i Karleby under min barn- och ungdomstid. För honom stod det klart att jag efter studenten 1960 skulle börja studera teologi, men inte i Åbo som enligt honom var en fara för en levande tro. Det blev Helsingfors och teologhemmet Claustrum Theologicum, där han på eget initiativ reserverat plats för mig.

Våren 1961 beslöt min gode vän Karl-Johan Hansson och jag att flytta till fakulteten i Åbo och teologhemmet i Annexet. Nu blev vi 14 på årskursen i stället för 220 i H:fors. Och visst blev kontakten en annan. Vi hade goda lärare och professorer och diskuterade inte bara studerande emellan utan ställde också kritiska frågor till lärarna. Under till exempel Helge Nymans seminarier i praktisk teologi försvarade vi väckelsekristna vår pietistiska trosuppfattning mot Nymans mera objektiva tolkning så intensivt att han uppbragt lämnade rummet. Studentikosa och humoristiska inslag av olika slag hörde givetvis till studielivet. Kristliga studentföreningens valborgsmässosamlingar drog mycket folk och föreningens tidning Urim och Tummim lockade till många skratt.

Den personliga kontakten med till exempel professor Hilding Pleijel blev av stor betydelse för mig. På min fråga om jag kunde skriva min avhandling pro gradu om Åkerblomrörelsen svarade han med en motfråga: Kan det bli en doktorsavhandling? Det vet jag inte, löd svaret. Kom tillbaka när du vet så tar vi ställning till det. Efter att ha fördjupat mig i ämnet kom jag till att det var möjligt och fick välja det. Rörelsen kom överraskande att engagera mig hela livet på grund av det stora allmänna intresset och ledde förutom till doktorsavhandlingen också till en biografi, filmer och teaterpjäser. Pleijels bedömning av mina förutsättningar för vidare studier blev avgörande för mig. Jag har försökt minnas att det spelar en roll hur professorer och lärare uppmuntrar och vägleder sina studerande.

Efter studietiden och några år som skolpräst och folkhögskolerektor kom jag tillbaka till akademin, först som lektor vid pedagogiska fakulteten och senare som tillförordnad professor i kyrkohistoria 1975 -1983. Bill Widén hade skaffat en då modern halvautomatisk skrivmaskin som vi försökte använda. Den hade ett mindre minne. När man skrev ett högtidligt brev till någon kollega avbröts plötsligt skrivandet av att ”maskinen” oväntat började spotta ut en helt annan text ur minnet. Den var så osäker, att den fick ”vila” under min professorstid. Datorerna har varit av annan kaliber även om också de kan spela spratt.

Under perioden som professor satsade jag mest på att få kompetens för en professur i praktisk teologi, eftersom den var den första som blev ledig vid fakulteten Den sökte jag också och fick fastän jag kunde tillträda tjänsten först 1991 efter åtta överraskande år i politiken. När jag som nytillträdd professor blev intervjuad av Åbo Underrättelser förklarade jag bestämt att jag skulle jag sköta den ända till min pensionering. Så blev det inte. När man inom akademin planerade att sammanslå teologiska och humanistiska fakulteterna 1997 såg jag mig tvungen att försöka rädda fakulteten genom att ställa upp i rektorsvalet. När jag blev vald fick andra ta över professuren till min pensionering 2005. Senare har sammanslagningen förverkligats på gott och ont.

TF:s 75-årsfest med tal av dekanus Ingvar Dahlbacka och med rektor Gustav Björkstrand och biskop Erik Vikström som hedersgäster.

Kraven på resultat för både studerande och fakulteter gjorde att man vid millennieskiftet måste se över de administrativa strukturerna vid akademin. För teologiska fakulteten innebar det inte bara att man måste avstå från sin fakultetsstatus utan också förlorade två av sina sex professurer. Tack vare sedan decennier tillbaka bortglömda donerade medel till teologisk utbildning kunde vi genom kraftfulla insatser rädda inte bara en del tjänster utan också effektivera forskarutbildningen och forskningen genom grundandet av Polininstitutet. Institutet har avsevärt breddat studerande- och forskarunderlaget.

Efter min andra pensionering år 2009 har jag intensivt och med glädje fortsatt min forskning och skrivit mer än jag gjorde under mina aktiva år som lärare och professor. Det har Åbo Akademi och teologin erbjudit utmärkta tillfällen till. En gång forskare – alltid forskare.

Sandra och Alexander Nykvist

För oss har teologin präglats lite extra mycket av alla temakurser och framförallt studieresor. Man fick egentligen endast åka på en resa, men tog chansen att åka på så många resor som möjligt när inte andra tog chansen. Sandra åkte först till Israel 2016 med temat “det heliga landet” och sedan 2017 till Wittenberg och reformationen. 2018 var vi sedan båda till London för att fördjupa oss i teologiska perspektiv på religionsmöten och dialog och 2019 bar vägarna till Israel med temat teologiska perspektiv på krig och fred (det var under denna resa ett kärlekens frö såddes). Slutligen åkte vi 2022 till Rom för att få en inblick i tidig kristendom.

Låtom oss fokusera på krig och fred. Eller krig och kärlek. 😉 Det var spända och nervösa miner på Sjöskog flygplats. Vi råkade sitta bredvid varandra i flyget och diskuterade om vad vi ser fram emot under resan. Föga anade vi att vi egentligen skulle se fram emot något annat. När vi så reste runt i det heliga landet råkade det sig så gott som alla resor att någondera av oss var den sista att stiga på fordonet i fråga och det fanns bara en ledig plats kvar: nämligen bredvid den andra. Detta var inget vi planerade utan något som bara råkade hända. Efter över halva resan började Alexander notera att det ofta var vi som satt bredvid varandra och konstaterade att det var smått konstigt, men snarare var frågan varför alla andra satt sig som de gjorde.

Efter resan diskuterade vi ofta men under studierna var vi båda irriterade på att alla studieutrymmen var ockuperade av präpelkajsor. Vi märkte då att det alltid var tyst i Tryckis i personalens kafferum så vi började studera där tillsammans eftersom det var enda stället som var lugnt och tyst.

Det tog många månader och sedan var det något som klickade och vi tog en kaffe för att prata igenom allt. Vi beslöt då att bli ett par från och med nästa dag dvs 29.2 eftersom det var skottårsdagen.

När vi blickar tillbaka på resorna är det värt att nämna att jag i London frågade resegruppen om någon ville testa en bar nära övernattningen och ingen svarade…. Förutom Sandra som tänkte “why not”. Var detta kanske hur allt egentligen började eller bara ett sammanträffande? Only God knows but He won’t say.

I Rom tog vi också tillfället i akt och hade några unika upplevelser tillsammans även om vi nog hade diskuterat i förväg att spendera största delen av tiden med gruppen och fokusera på att snappa upp så mycket som möjligt. Exempel på dessa var en vinkällare vi “snubblade in i” och en dejt på en rooftop restaurang. Under resan var det dock ganska många som gärna hakade på vart vi for eftersom de visste att det fanns antingen bra mat eller gelato på vägen och vi uppskattade sällskapet och delade gärna dessa upplevelser.

Under alla resor har vi lärt oss otroligt mycket och det finns massvis med berättelser. Det är bara att fråga så berättar vi gärna om när Sandra blev förhörd av Israelitiska armén, när Pekka glömde bort att han behövde ha en sovplats i Palestina eller Alexanders alla kulinariska upplevelser.

Vi uppmuntrar alla teologer att delta i temakurserna och framförallt resorna. De är verkligen once in a lifetime moments och det skapar både minnen och relationer för livet! Dessutom får man hands on kunskap. Vi har båda konstaterat att dessa kurser har lärt oss mest om både teologi men också om att vara en teolog.

Det finns endast en fråga alla dessa temakurser har lämnat obesvarad och den frågan har också vuxit för varje resa vi gjort: Vad sysslar Pekka med på sina promenader? (och när får man nästa gång gå på toaletten som bonusfråga).

Sandra Nykvist anno 2015

Alexander Nykvist anno 2017

(Redaktionens påpekande: Fyra dagar före publicering av detta inlägg, inledde Alexander sitt arbete som studierådgivare vid fakulteten med ansvar för teologerna. Vi önskar honom välkommen i huset. Igen.)