Laura Maria Latikka (född Raitis) inledde sina studier vid ÅA hösten1989. I dag jobbar hon som kyrkoherde vid S:t Marie församling i Åbo.
Teologiestuderanden Laura Maria Raitis (t.v.) och Minna Luukko (sedermera Näsman) under julen 1993.
Under min studietid var epost något nytt. Vi fick epostadresser och lärde oss skriva och motta epost. I början gick vi in på biblioteket eller andra ÅA-lokaler, hittade en ledig dator och försökte komma ihåg hurdana remsor av bokstäver man skulle skriva för att logga in och använda eposten. Det var ju före Windows. Fick man reda på olika knep så blev det lättare. Man behövde till exempel inte alltid komma ihåg adressen man skrev till, utan det fanns en ”reply”-funktion.
Senare kunde man med hjälp av modem komma till nätet hemifrån. Trots det tror jag inte att vi under min studietid använde internet för att studera. För tenterna läste vi böcker och A4-kopior som lärarna delade ut. För gradun läste jag endast tryckta källor, inga på nätet. Senare, någon gång mellan 1997 och 2000 när jag hade mitt första fulltidsjobb som teolog, frågade min vän som var läkare: ”Använder du internet?” Frågan var inte så konstig då som den nu låter.
Mycket har ändrats sedan 90-talet. En del samtalsämnen har inte. Termerna kan ha bytts ut men temana finns kvar. Det är närmare 30 år sedan jag inom ämnet teologisk etik skrev en proseminarieuppsats om transsexualitet. Det ordet använde man då. Uppsatsen handlade om hur man ska förhålla sig till att någon byter kön.
Mitt andra studieår och hälften av det tredje var jag på utbyte vid Aarhus Universitet. På sommaren måste jag ändå tentera i Åbo för att få studieveckor (dåvarande studiepoäng). Jag kom tillbaka till Åbo i början av 1992.
Att komma tillbaka är oftast svårare än att flytta till ett främmande land. Så var det också för mig, både när jag återvände från Danmark och senare från Nepal och Indien. Sammanlagt var jag borta från Åbo hela två år under de sju år jag studerade.
I ett brev daterat den 1.12.1992 skrev jag om svårigheten med att anpassa mig igen och hur det löste sig. Nyligen skickade min holländska vän brevet tillbaka till mig. I brevet berättade jag om en diskussionsgrupp som jag och några andra teologistuderanden grundat. De flesta som var med hade varit på utbyte utomlands. ”Vi hade förstås olika förväntningar när vi började, men nu har verksamheten hittat sin form. Vi samlas varannan vecka. Förra gången var vi på teater, men annars brukar vi komma hem till någon och äta först. Måltidsgemenskapen har ju också varit en sak som jag saknat. Det är ovanligt här att äta middag tillsammans, jämfört med både Holland och Danmark, och du vet själv hur viktigt det ändå är.”
Mat var jag intresserad av redan under mitt första år. Var det luncherna på Gadolinia jag skrev om i ett av mina brev? Nej, utan en teologisk innovation jag senare totalt glömt bort. En natt ganska sent hade jag deltagit i ett samtal om en fem rätters nattvard, i vilken varje rätt representerade en av nattvardens fem betydelser. Vid tiden för brevskrivandet kom jag tyvärr inte längre ihåg vilka de fem rätterna var. Den som har kreativitet och mod får gärna utveckla idén vidare och ta den i bruk.