Anna-Lenas blogg 31.10. 2022
En autoetnografisk berättelse om röst och språk
Det här blogginlägget är en berättelse om hur min livshistoria är knuten till röst, kommunikation och språk, eller kanske i lite omvänd ordning: kommunikation, språk och röst.
Som finlandssvensk har jag växt upp med tre språk: min hembys östsvenska dialekt, standardsvenska och finska. Humorgruppen KAJ har fångat dialekt på svenska(österbottnisk variant) och gnisslande mot finska. De som växt upp med denna lite bullriga, oakademiska språkblandning kan uppleva den som djupa rötter och gemenskap. I raplåten ”Mitt i byin” beskriver KAJ detta: ”E va himmelrike – du har gissa e, men blunka du så har du missa e.”
Min röst blev jag medveten om genom min mor, som var lärare, konstnärligt starkt begåvad. Hon deltog i välläsningstävlingar med framgång och hon ledde olika körer i bygden. Jag kunde inte sjunga som barn, men det menade min mor var nonsens. Och hon fick fram en helt brukbar bell canto röst hos mig så att jag som tonåring kunde sjunga Annas sånger i Värmlänningarna. Jag minns det kostade tårar, men jag har som vuxen varit glad över att hon lärde mig hitta toner och rytm. Ja, eller rytm, det hade jag som botten. Mor hade alla barn att dansa, folkdans och sällskapsdans men också skapa koreografier. Hon tränade också välläsning och förmedling med alla oss barn (vi var fem), men kanske speciellt med mig. Jag gick i pingstvännernas söndagsskola och där hade mor övat in en dikt med mig, kanske jag var 6-7 år, som jag ännu minns. Detta projekt pågick i många år, och jag fick lära mig att memorera, hur man skulle lägga pauser och betoningar- förmedling helt enkelt. Många år efter henne död (mor dog 52 år gammal) förstod jag vilken skatt hon gett mig genom att göra mig medveten om kommunikation av det överskott på mening som finns i poesi.
Olika språkliga mellanrum
När jag var åtta år sände min mor och far mig på ’finnbete’ till en finskspråkig familj. Jag åkte iväg tillsammans med min två år äldre bror och var en månad hos familjen som hade jämngamla barn. Vi skulle säga varandra vad olika saker hette på svenska respektive finska. Jag känner ännu skam vid tanken på ett ord som jag bara kunde på dialekt, och jag visste att det inte var standardsvenska. Vi var på väg till den lokala butiken och såg en vedstapel, som jag friserade lite från min dialekts ’vedapino’, till ’vedpena’. Min kärlek till det finska språket som ett rikt och kraftfullt språk väcktes genom Ida som evakuerats från Hiitola i den delen av Karelen som Ryssland tog efter kriget. Ida vistades hos oss, bodde hos oss de sista tio åren av sitt liv. Hon talade aldrig något annat än sin karelska finska dialekt, med ordentliga diftonger och avbrutna eller utdragna stavelser: ”Kyll mie tiien” (jag vet nog) kunde hon säga och så utbrista ”Hos poti pomiloj” (ryska för ungefär Herre Gud), eftersom hon hade varit gift med en ingermanländare. Ida var en viktig person under min uppväxt, och när mor gått bort och jag studerade i Åbo kunde hon sände mig små paket på bussen med småbröd och karelska piroger. Att finska språket fanns hos mig ganska djupt märkte jag, när jag under några år var inbjuden som professor till Jyväskylä universitet. Jyväskylä ligger centralt i det finskspråkiga Insjöfinland. Jag hade bekymrat mig för hur min finska skulle låta (jag hade nämligen varit elva år i Norge och inte använt min finska). Men när jag hörde dialekten i Savolax (som kunde associeras till Idas karelska dialekt), kände jag mig hemma med mina studerande, blivande lärare.
Norska som kärleksspråk
Genom äktenskap med en norrman blev Norge mitt andra hemland, och småningom norska ett av mina nära språk. I Norge jobbade jag tio år på en folkhögskola med elever från hela landet (och också utöver landets gränser), jag fick höra många olika dialekter, lärde mig att förstå en del undertexter och lexikala tvetydigheter bundna till olika norska dialekter. Eftersom min man var musiker hade vi under en 25 års tid musik och lyrikprogram för olika målgrupper. Jag fick användning för allt min mor lärt mig och jag började studera mim och drama, som småningom ledde till en transformation av förståelsen för kroppsspråk och nonverbal kommunikation, som mer ursprunglig och mer trovärdig kommunikation. Min språkförståelse omfattade från och med den här tiden alla konstformer som språk man kommunicerade genom. När vi fick vårt första barn, måste jag ta ett val vad gäller språk. Min man talade förstås norska, men jag valde standardsvenska som kommunikationsspråk med min dotter (något som hon anklagat mig för senare, att hon inte fick min finlandssvenska dialekt). Detta blev stort för mig och när jag senare började arbeta som lektor i talteknikens didaktik vid Åbo Akademi, kunde jag konstatera att det inte var någon grund att avvisa österbottniska unga män, som ville bli lärare, men som talade dialekt. Deras språk var starkt och kraftfullt. Gemensamt med finskspråkiga hade de också frekvent bruk av svordomar och andra kraftuttryck, som kommunicerade väl i deras lokala miljö.
Logopedistudier och Klosters röstskola
Eftersom tjänsten vid lärarutbildningen vid Åbo Akademi krävde logopedisk kunskap studerade jag logopedi innan jag småningom sökte tjänsten. Under logopedistudierna (som var otroligt spännande och lärorika, i synnerhet den kliniska praktiken) upptäckte jag att mitt s, ja hur var det med det? Vid samma tid var min son utan r, han sa ’gjön’ i stället för grön. Vi tränade med hjälp av en bilderbok (Oskars bubblor), där uttal av s och r i olika positioner kunde tränas. Småningom lärde min son sig att uttala r- överartikulerat en tid, men snart fint och automatiserat. Han kunde också då säga till mig ”mamma det där var s-träning, inte r som trappa, troll, trilla”. Till saken hör att jag hade ganska stort mellanrum mellan två tänder mitt i övre tandraden. Jag tränade att placera s uppe med tungspetsen, och nere. Lärde mig att på finska är r väldigt artikulerat (typ ”minä rakastan sinua”- jag älskar dig) medan s-ljudet är lite suddigare än det svenska s-ljudet, och på trönderska går s-ljudet mot sch, besvärligt var också ett s-ljud på norska, som låter ungefär som ch i tyskans ich, t.ex. i skjørt (kjol). Småningom kunde olika ljud särskiljas, och några knep lärde jag mig som gäller finskt uttal, t. ex. att l på finska uttalas tjockare (mera lateralt) än på svenska, men ännu kan jag få höra när jag pratar finska- ”Sähän oot niitä rannikkoruotsalaisia” (du är ju en av de där kustsvenskarna).
Något jag minns med glädje från mina logopedistudier är studier vid Klosters röstskola i Vadstena, där vi under två veckors tid från morgon till kväll jobbade med röst och prosodiska element. Jag fick ett intyg på att min röst var tät, mjuk och välfungerande (har sparat intyget, så betydelsefullt var det för mig då).
Språkträd och röstträd
En dröm jag haft är att laga en prototyp på ett röstträd, liknande det språkträd jag skapade som en uppgift för lärarstuderande (med språkliga rötter, språk under uppväxt och språk nu i en blommande krona). Där skulle det finns ’hot spots’, som var sådana att en student/elev kunde lägga in ljudexempel på hur röst och språk lät vid olika tidpunkter i livet.
Det performativa lärande och undervisningen
Småningom kunde jag utforma och skriva om betydelsen av estetiska ingångar till lärande och undervisning, och inte minst om att tänka som en dramaturg i didaktisk kontext- där kommunikation, språk och röst är våra visitkort, som vi inte kan gömma: vi kan inte, inte kommunicera. Vi läcker hela tiden information om vem vi är och om våra värderingar genom de kulturella uttryck vi har. (Blogg publicerad 1.11.22)