Liisa Kosonen: Kohti kirkkainta kruunua – Anne Pohtam. 2004 
Inbunden, köpt på loppis.
Först tyckte jag den var så ’beundrande’ skrivet att jag blev äcklad, men sedan blev det mer intressant, speciellt då åren som Pohtamo bodde utomlands efter Miss Universum-vinsten. Sedan blev det nog så präktigt igen, att huh huh – och för mycket evangelisarande…
Laila Hirvisaari: Kruununpuisto. 2005
.
Inbunden, köpt frå Ekotori i Åbo.
Det här är första delen i Imatra-serien, där följande är Myrskyn edellä (2006), Grand Hotel (2007), Vuoksen helmi (2008).
Kruununpuisto utspelas kring tiden för då Bobrikoff sköts – jag har inte läst jättemycket från den tiden, så det är helt intressant. Det tar lite tid att komma in i boken, men innan 508 sidor är genomläst så börjar man bli insatt :-). Jag tror jag tyckte bättre om Lehmusten kaupunki-serien, av vilken jag läst en och lyssnat på en (som handlar mest om fortsättningskriget).
Det har bloggats underligt lite om boken, varför det månne – här finns analys av serien, utgående från Grand Hotel i Sallan lukupäiväkirja. Hon kommenterar bl.a. så här: ”Jakautuvatkohan suomalaiset historiallisten romaanien lukijat Kaari Utrion puoluelaisiin ja Laila Hirvisaaren puoluelaisiin” – intressant :-).
Roope Lipasti: Perunkirjoitus. 2013
Hörbok (CD-bok lånad från Åbo stadsbibliotek.
Det var en trevlig historia (”road movie”) om två bröders resa med en urna från Egentliga Finland till Imatra. Lipasti skriver kolumner i Kotivinkki, vilka jag alltid läser – där är han ännu roligare, men bara roligheter skulle inte fungera i en roman med riktig handling. Det är Lipastis humoristiska språkanvändning som roar.
Kirsin kirjanurkka har också bloggat om boken.
Anna-Leena Härkönen: Mikkihiirihelvetti ja muita kirjoituksia.2013
Hörbok (CD-bok lånad från Åbo stadsbibliotek.
Uppläsare: Kaija Kärkinen
Kolumner samlade till kort bok på endast 2 skivor. Härkönen skriver ju fräscht, men inte var de så speciella. (Lyssnade i bilen på väg till Östnyland).
There’s no such things as too many books har också bloggat om den.
Sofi Oksanen: Baby Jane 
. 2005
Pocketbok köpt på loppis.
Kirjanurkkaus och Ajatuksia kirjamaasta har också skrivit om den.
Den här boken är inte placerad i Estland utan i Helsingfors och handlar om två kvinnor som bl.a. älskar varandra och har olika mentala problem. Den är underligt lättläst, temat till trots (dvs. mentala problem och inte helt okomplicerad kärlek…och det är inte det att det är fråga om lesbisk kärlek som gör det komplicerat, det är nog personerna i sig!). Jag tyckte om den.
Det är Oksanens andra bok, den första Staalinin lehmät har jag inte ännu läst, men jag har nog lyssnat på både Puhdistus och Kun kyyhkyset katosivat. Filmen Puhdistus har jag på hälft – men när jag började titta på den så blev jag osäker på om jag redan sett den förut – men den är kanske bara så trogen till boken, åtminstone till bokens stämning.
Rosa Liksom
: Tyhjän tien paratiisi. 2009
Hörbok (lånad från Åbo stadsbibliotek).
Korta historier, där innehållet inte lämnade några minnesbilder, utan det var som en diktsamling, det var Liksoms mustiga språk jag lade märke till.
Judith Wilson: 
Mukava koti – Sisusta rennosti ja tyylikkäästi. 2012
Köp på kirppis.
….egentligen tycker jag inte alls om den här typens böcker, det är opersonligt. Jag läser hellre bloggar, där folk berättar om sina egna hem!
Leena Lehtolainen: Kuusi kohtausta Sadusta. 2014.
Hörbok (8 CD).
Lånad från Åbo stadsbibliotek.
Hätkähdyttäviä installaatioita ja performansseja tekevä Satu Savinainen on aluksi myötämielinen kun hänen rakastettunsa, näyttelijä Heikki Sirviö haluaa kertoa hänen tarinansa näyttämöllä. Sadun teoksia ei ole aina helppo ymmärtää eikä ihailla, mutta kylmäksi ne eivät jätä. Kuten ei jätä omapäinen taiteilijakaan. Piani Satu huomaa että yksityiselämä on vaikea pitää pois julkisuudesta. Miksi Sirviö haluaa kertoa Sadun tarinan? Kumpi on tärkeämpää, totuus vai taide? Satu yrittää tuloksetta estää esityksen, ja ensi-illan alla hän katoaa jäljettömiin.
Jag har läst eller lyssnat på Leena Lehtolainens alla deckare, tror jag – det var faktiskt Lehtolainens Maria Kallio-deckare som var de första böckerna jag läste på finska, de liksom knäckte koden och efter det har jag sedan fortsatt läsa böcker på finska. (Vi lånade hennes böcker av och åt varandra på FC, bl.a. Bodda, Majlen och jag).
Jag räknar Lehtolainen som en typisk deckarförfattare – har också hört och sett henne flera gånger i deckarpaneler på bokmässan eller då hon blivit intervjuad om sina deckare. Jag hade inte ens läst att hon gett ut en annan typs bok, så det var en överraskning när jag hittade den.
Boken har intressant struktur (mycket meta!), man följer en teaterpjäs (som handlar om Satus liv) och de riktiga människornas relation till Satu genom åren, medan de ser på pjäsen och hur de avbildas där. Men Lehtolainen är ju deckarförfattare och bra på att skriva en berättelse, så det blir inte pretentiöst utan berättelsen fungerar.
Jag tycker den är intressant pga sina flera lager men ändå begripliga berättelse, skrivet på ett flytande språk.
Många bloggare har skrivit om den, bl.a. Kirsin kirjanurkka och Lukutoukan kulttuuriblogi
Loivamaa, Ismo ja Vekkeli, Pirkko: Unohtumaton Ansa Ikonen. 2011
Bok köpt på bokrean i jan. 2015.
Jag läste Ansa Ikonens självbiografi i början av januari, och reagerade där på hur lite hon framhävde sig (och hade inte heller låtit författaren göra det). Den här boken är definitivt bättre och mycket mer mångsidig (och mycket proffsigare skriven), men jag tror att Ansa Ikonen skulle ha respekterat den. Den är inte på något sätt en idolbok, utan berättar om Ikonen och den värld hon levde i, genom intervjuer med samtida skådespelare och hennes döttrar. Här får man också lite mer inblick i hennes privatliv – i självbiografin nämnde hon några gånger sin man, Jalmari Rinne, men nämnde honom alltid med för- och efternamn. Men hennes privatliv, trots att hon levde i centrum av den tidens finska film- och teaterstjärnor, verkar nog milslångt från dagens kändisliv!
Rekommenderar boken.
Virpi Hämeen-Anttila: Yön sydän on jäätä. Otava 2014.
Ljudbok (11 h 40 min)
CD-bok lånad från Åbo stadsbibliotek
Uppläsare: Kari Ketonen
Keväällä 1921 helsinkiläisten juomavesisäiliöstä Vesi linnasta löytyy kuollut mies. Todisteet viittaavat siihen, että entinen punavanki olisi tappanut jääkäriupseerin kostaakseen kärsimänsä vääryyden. Sisäasiainministeriössä työskentelevää Karl Axel Björkiä selitys ei kuitenkaan tyydytä. Murhatutkimukset vievät Björkin öisille retkille kaupungin kaduille, työläiskortteleihin ja salaliittolaisten ja vakoojien suosimiin hotelleihin ja ravintoloihin – sekä muotisalonkiin, jonka omistaja on kenties muutakin kuin bolsevikkeja paennut aatelisnainen.
Jag har inte läst något av Virpi Hämeen-Anttila tidigare (men sett filmen Suden vuosi, som baserar sig på hennes bok med samma namn). Det här är deckare, väldigt traditionell sådan (”gammaldags” stod det i en recension) och inget speciellt i själva kriminalgåtan, men det är lite annorlunda att den är placerad i 1920-talets Helsingfors – jag gillar historiska romaner, men vill helst att de behandlar1900-talet (vilket ju utesluter ganska mycket av historian 🙂 – men det hände så mycket viktigt under 1900-talet så det räcker väl till, så man kan skippa allt före det, gäller dock inte Sveriges och Finlands äldre historia!).
Men tillbaka till boken: Huvudpersonen är finlandssvensk och finska, svenska och också ryska talas antagligen så som det gjordes i den tidens H:fors. Kari Ketonen har bra röst, men lite till kunde han kanske ha filat på sitt finlandssvenska uttal och den ryska brytningen är nog kanske lite för stark hos den ryska kvinnan som talar finska.
Ingen jättehöjdare men helt hörbar! – Och ”cliffhangers” är ju inget nytt (det byggde väl t.ex. Dickens följetonger på !), den här boken slutar med en riktigt typisk sådan (dvs. det kommer fortsättning – någonstans läste jag att fyra böcker planerats).
Bl.a. Kirsin kirjanurkka och Kirjainten virrassa har skrivit om boken. (Finska bokbloggare är ju överlag jättebra – dvs. de analyserar böckerna omsorgsfullt, har ett bra språk, ger ett mycket mer professionellt intryck än svenska! – Tur att den här bloggen inte är öppen, jag skulle förstås vara värd elaka kommentar på ett sådant här inlägg!