Otto de Kat: Besked från Berlin. 2012 (på holländska)
Inbunden (lånad från Lovisa stadsbibliotek)
Beskedet är datumet för tyskarnas anfall mot Sovjet, men på något sätt blir det ganska lite om kriget, tyvärr; också karaktärerna blir lite oengagerande. (Boken är kort, vilket jag ofta tycker är bra, men det blev lite tunnt på något sätt…)
Anna Pleijel: Syster och bror. 2009
Ljudbok (CD, lånad från Lovisa stadsbibliotek)
Uppläsare: Peder Falk (som läst upp alla tre böcker i serien)
Syster och bror är tredje delen av en familjeberättelse som började med Drottningens kirurg (2006) och Kungens komediant (2007) (Pleijel har hämtat inspiration från dokument, brev och egna familjeberättelser). Jag har nu läst alla tre.
Tommi Kinnunen: Lopotti. 2016
Ljudbok (CD, lånad från Lovisa stadsbibliotek)
Uppläsare: Krista Putkonen-
Fortsättning på Neljäntienristeys, som jag läste i början av sommaren. Den här var ännu bättre, handlade om samma familj, sett ur två personers synvinkel.
En av årets höjdare!
Agneta Pleijel: Kungens komediant (2007)
Ljudbok (CD, lånad från Lovisa stadsbibliotek)
Uppläsare: Peder Falk
Ifjol somras lyssnade jag på Drottningens chirurg, detta är del 2 i trilogi, utspelas på Gustav III:s tid.
Peder Falk läser bra (passar till historisk roman, och kunde tala finlandssvenska, Gustav Mauritz Armfelt alltså). Här följer vi en skådespelare.
Vibeke Olsson: Bricken på Svartvik. 2011
Inbunden (köpt på Emmaus i Ekenäs)
Detta är andra delen i trilogi, jag har läst del 1 Sågverksungen. Handlar om slutet av 1800-talet på sågverk i Sverige – Olsson är lite för mästrande gällande både arbetarnas rättigheter och religionen (frikyrka), och på något sätt är det för präktigt och utdraget – synd, jag tycker ju nog att svenska arbetarromander är helt intressanta.
(inte är den här serien ju alls lika bra som Olssons Molnfri bombnatt om en tyska under andra världskriget var).
Kinnunen, Tommi: Neljäntienristeys. 2014
Inbunden (från loppis i Åbo)
Den har ju varit jätteomtalad, inte bara för att den sattes upp på kaupungingteatteri i Åbo (som jag missade, hoppas den fortsätter på hösten!)
Och den var bra, berättad från tre generationer.
Jan Guillou: Blå stjärnan. 2015
Ljudbok (mp3, Toffe fick till julklapp)
Uppläsare: Tomas Bolme
Det här var femte delen av berättelsen om familjen Lauritzen. Boken var ju helt bra igen, kändes kanske lite upprepning eftersom den behandlade samma tidsperiod som föregående bok i serien, men ur andra huvudpersoners synvinkel (och det här var spionroman). Men i och för sig är det greppet också ganska intressant!
Guillou kritiserades att han tagit stora delar rakt av en som skrivit en dokumentärbok om s.k. Sekreterarklubben – men Guillou svarade att man inte kan privatisera historia.
Enni Mustonen: Mäntykosken Anna (1987)
Vihreän kullan maa-serien, del 1
Köpt på Emmaus i Ekenäs, sommaren 2016
Noora i Sivujen sanat-bloggen har läst många Mustonen-böcker, också av de tidigare.
Vihreän kullan maa var tv-serien som spelades in i Strömfors bruk och visades 1987-88. Mustonen/Kirsti Manninen skrev manuskriptet. Romanseiren, Mäntykosken Anna (1987), Johannes ja Helena (1988) och Mäntyniemen miniä (1988) handlar i huvudsak om tiden före tv-serien började.
Det här var riktigt gamla tiders roman, med spänning i samband med inbördeskriget (röda fabriksarbetare och torpare, Mäntykoski är gård där de är vita) och kärleksintrig. Jag sträckläste slut den (första kvällen efter att fotis-EM och friidrotts-EM var slut :-). Dessutom är det lite roligt att Askolins figurerar, bl.a. Maire (?) Askolin som fanns på riktigt. Anna besöker också Forsby gård, slottet.
Anthony Doerr: All the Light We Cannot See. 2014
Olle Leino: Hyresgästen. En reportageroman om Porkala. (Återkomsten – och den sovjetryska tiden). 1995.
Toffes, fanns i bokhyllan.
Tänkte läsa den här innan vi far till Porkala (det är ju 60-årsjubileum av ”återkomsten” i år, och jag har aldrig varit dit ordentligt på historisk resa!)
Perioden och just det här hur de återvänder i februari 1956 är ju jätteintressant, men boken var kanske inte jättebra skriven. Med lite efterklokhet kan man ju se hur fiffig huvudpersonen var, som ville dokumentera spåren av sovjets tid i Porkala (bl.a. genom museum, foton, och att man skulle ha sparat spår – ”om 50 år kommer folk att tycka det är intressant” – och det är väl så att inte så mycket är sparat, man ville snabbt utplåna allt)