Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Gårdfarihandlarens ankomst till gården var ett välkommet avbrott i en eljest enformig tillvaro, en fläkt från en annan och händelserikare värld (KIVÅ, M 2075:2)

En fråga som vi ofta får när vi presenterar vårt projekt gäller varornas ursprung: varifrån fick de rörliga handelsmännen från ryska Karelen som rörde sig på den finländska landsbygden under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet de varor som de sålde? Frågan om varorna geografiska ursprung  är något komplicerad, men klart är att de rysk-karelska handlandena hade tillgång till olika typer av transnationella nätverk och varuflöden. Dessa sträckte sig från Vitahavskarelen till stora ryska handelsstäder som Archangelsk, S:t Petersburg, Moskva och Nizhnij Novgorod, och till de stora textilfabrikerna i trakten av Łodz i Polen. För tillfället försöker vi genom att kombinera uppgifter i forskningslitteraturen med våra primärkällor skapa oss en överblick över dessa varuflöden, och vi kommer att återkomma till temat i projektbloggen när vi har kommit längre i processen.

De rörliga handelsmännen Yrjö Bogdanoff och Mikko Lesonen i början av 1900-talet, Heikki Hartikainen 1959, Museiverket, CC BY 4.0.

De varor som gårdfarihandlarna saluförde i Finland var i regel lätta och tog inte mycket utrymme. Eftersom handelsmännen oftast rörde sig till fots var orsaken till detta rent praktisk. Varorna packades i stora läderväskor som handlandena bar på ryggen, mera sällan i stora knyten. De handelsmän som sålde småsaker använde sig av stora trälådor på ryggen, som var indelade i mindre fack där småsakerna kunde sorteras. Den vanligaste handelsvaran var textilier av olika slag, tyger för vardag och fest, färdigsydda kläder, underkläder, borddukar och andra textilier till hemmet. Dessutom nämns i frågeslistorna en mängd andra varor: knappar, synålar, trådar, band, smycken, klockor, pennor, brevpapper, bilder av kungligheter och lättklädda damer, lergökar och andra leksaker, smågodis, kringlor, tvålar, alkohol och gifter/mediciner. Tobak, kaffe och te hade handelsmännen med sig för eget bruk, men ibland sålde de också dessa varor.

Konfirmationsklädda flickor i Tjöck, Ina Roos, 1907. Museiverket. CC BY 4.0

Största delen av varorna var nya. I de frågelistor som vi studerar nämner respondenter ofta att de rörliga handelsmännen hade ett bredare utbud på varor än de lokala lanthandlarna. Textiliernas kvalitet varierade, men många bedömer att den var lika bra eller bättre än på de textilier som salufördes i dessa. En informant från Sideby beskriver handelsmannens utbud på följande sätt:

Som handelsvaror forslade dessa handlare huvudsakligen textilvaror, såsom klänningstyger, blommiga huvuddukar och axelschalar, samt som specialite svarta sidendukar. Den tiden var det vanligt att flickor till konfirmationen hade svarta klänningar med svart sidenduk på huvudet, som köptes av laukkugubbarna. Samma klädsel begagnades sedan alltid vid nattvardsgång.  Sidendukarna  och även andra huvuddukar voro mycket uppskattade i bygden men funnes icke att tillgå i ortens lanthandlar (KIVÅ M 680)

Kunderna betalade i regel för varorna i reda pengar, men eftersom det ibland var ont om kontanter förekom även andra betalningsmetoder. En del handelsmän erbjöd kunderna kredit, vilket dock alltid var en risktagning eftersom det inte fanns någon garanti för att han skulle få pengarna tillbaka på nästa resa – eller för den delen för att nästa resa ens skulle bli av. Ett annat sätt att betala för varorna var att byta  dem mot föremål som gårdfarihandlaren kunde sälja vidare till andra kunder eller återförsäljare. I frågelistorna nämns bland annat att en handelsman tog möbler i utbyte, medan andra accepterade mindre föremål som var lätta att transportera såsom fickur. Om den form av byteshandel där kvinnor sålde sitt hår till de rörliga handelsmännen har vi skrivit i två tidigare blogginlägg: ”Ett nytt slags röfweri” och Det hängde på håret. Det vanligaste varan som lokala kunder bytte mot varor var dock skinn och pälsar, som var lätta att transportera och hade ett högt återförsäljningsvärde på marknaden i Ryssland.

De rörliga handelsmännen hade olika rutter, en del av dem återkom varje månad, medan andra besökte en plats 1-2 gånger i året. Eftersom mängden varor de kunde bära med sig var begränsad var de i behov av upplagsplatser där de kunde lagra större varumängder på en säker plats. Eftersom en del av handelsmännen återkom till samma ort år efter år, blev de så bekanta med lokalbefolkningen att de kunde ha sitt lager på deras gårdar. Efter hand som gårdfarihandlare från ryska Karelen började etablera fasta lanthandlar i Finland började de i sin tur anlita ”drängar” som reste runt i bygden och sålde varor från deras bod. I sådana fall togs varorna lokalt från lanthandlarna, som i sin tur skaffade dem genom sina nätverk som ibland sträckte sig till Ryssland.

Rubriken då, världen i väskan? Även om varorna inte kom från alla delar av världen, och även om kunderna sällan kände till deras ursprung, hämtade såväl handelsmännen som varorna en fläkt från en värld utanför Finlands gränser till lokalsamhället. Ofta var varorna sådana som inte fanns tillgängliga i närmaste lanthandel, kanske inte heller i närmaste stad, vilket delvis förklarar varför gårdfarihandeln behöll sin popularitet långt efter lanthandelns legalisering 1859. Många respondenter i frågelistorna lyfter fram just detta; då handelsmannen öppnade sin väska fick man ta del av mycket nytt och spännande som låg utanför det vardagliga. På så sätt gläntade den rörliga handeln åtminstone ibland på en dörr till den stora världen.

*Texten baserar sig på följande artikel: Johanna Wassholm & Anna Sundelin, Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers  in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland. Scandinavian Economic History Review 2018:2.