FiKon-projektet aktualiserar frågan: vad är ”konsten i Finland”, ”finsk konst”, ”den finländska konsten”? Och dess historia? Frågorna vad som är konst och vad som är Finland får olika svar för olika århundraden – om man överhuvudtaget skall hålla nationalstaten och dess territorium enligt 1800-talets ideal som utgångspunkt för konsthistorien.

Som ”konstprovins” var 1700-talets Finland en del av två mycket olika rikens periferi. Sverige hade sträckt sig från Ingermanland, Livland, Pommern och Skåne till Norge och Lappland, ett litet imperium. Ryssland var ett stort imperium på uppgång med nyerövrade gränsprovinser, östligaste Finland bland dem. Båda rikena var starkt centralstyrda ifråga om publika byggnader, stadsplanering, fästningar och militärarkitektur. 1700-talets Finland hade en svensk del och efter

1721 och 1743 en rysk del, Gamla Finland öster om Kymmene älv. De två slogs ihop 1812 till ett enda storfurstendöme, med en östgräns vid Ladoga och S:t Petersburg. Det västliga Nya Finland hade tidigare varit en integrerad del av Sverige, till en del direkt inom Stockholms influensområde.

Många landmärken i den finländska arkitekturhistorien kan förstås enbart från ett huvudstadsperspektiv. De två furstesuveränerna och upplysta despoterna Gustav III och Katarina II regerade också över de offentliga byggnaderna, de godkände projekt och enskilda ritningar. Vi har minnesmärken som är hypersvenska: Sveaborg, hovrättshuset i Vasa, akademihuset i Åbo. De ingår i den svenska historien och den svenska konsthistorien. ”Svensk” här i betydelsen ”hänförande sig till Sverige”, inte till nation eller nationalitet. Vi har minnesmärken som är hyperryska och som på motsvarande sätt ingår i rysk historia och konsthistoria: Viborgs kyrkor och nybyggnader i slutet av 1700-talet, militärsamhället Ruotsinsalmi, Fredrikshamn, den övriga militärarkitekturen i Gamla Finland, med den rysk-palladianska S:t Nikolauskyrkan i Kotka som ett förnämt exempel.

Gränserna mellan Sverige och Ryssland säkrades militärt av bägge parter genom fästningsbyggen och hela nya fästningsstäder, utförda enligt de allmänna paradigm som rådde i de två rikena. Men arkitekturen kunde vara gränsöverskridande. De finländska korskyrkorna och dubbelkorskyrkorna av trä fann sin väg obehindrat till det ryska Finland och ända till Ingermanland söder om Petersburg.

De svenska och de ryska arkitekturprincperna kunde existera parallellt i Gamla Finlands städer, de kan än i dag studeras i Villmanstrand eller Fredrikshamn. Från 1770-talet framåt stod den ryska militäringenjörsförvaltningen för en uppsättning nybyggnader för Villmanstrands fästning, enligt mönsterritningar för hela riket. Den ryska kyrkan planerades separat, med alternativ i rysk-typisk barockklassicism. Nästan samtidigt byggdes en stor, folkligt-finsk dubbelkorskyrka av trä för Lappvesi församling, inom synhåll från fästningen.

Är detta den internal colonization, som man brukar tala om ifråga om Rysslands historia, aggressivt förtryck och inlemmande av rikets nya finländska provins eller höglovligt främjande av byggnadskonsten i rikets tjänst? Och hur är det egentligen med Sveaborg, hovrättshuset i Vasa eller akademihuset i Åbo, är de småimperialistiska maktdemonstrationer, architectural power? På 1930-talet bevisade redan Heikki Klemetti hur det finska folkets skapande konstvilja, taidetahto, kuvades av Överintendentsämbetet, när det gällde byggandet av korskyrkor och klockstaplar av trä.

Ett imperium har sin egen struktur, forskaren måste välja sin utsiktspunkt: lokala enskildheter kan förstås bara inom helheterna. För att se konstens hela processhistoria före och efter 1809 behöver vi både kungahus, slottsherrar och bönder, överintendenter, byggmästare, konterfejare och plankstrykare. När våra två konsthuvudstäder på 1700-talet nu befinner sig utomlands förloras de lätt ur sikte. En envis nationell smalsyn har länge lagt sig över Finlands konsthistoria och stängt in den bakom det självständiga landets gränser från 1917/1939. Detta har lett till en långvarig Landespartikularismus, en överbetoning och självkonstruering av ”det finska” och ett avvisande av de två rikssammanhang som gällde på 1700-talet mellan Stockholm och S:t Petersburg.

Rainer Knapas
FL